Likadant varje år. Den där stunden då man inte kan skjuta upp det eländiga inköpet av julklapparna mer. De julklapparna man bara måste ge bort för att inte helt rubba traditionerna. Och samma ångest över vad i hela fridens dar man ska köpa. Jag vägrar köpa en massa grejer som […]
Något är ruttet i staten Danmark sade Hamlet för över fyrahundra år sedan. Nu skulle han nog sagt att något är ruttet i världen. I alla fall om han funderade över hur vi hanterar ändliga och oändliga resurser.
Sällan har jag sett så många inbjudningar till seminarier som fokuserar på att förutspå hur den närmsta framtiden kommer att se ut ur ett globalt perspektiv, jag har till och med pratat på ett själv. Och det är i princip omöjligt att läsa en dagstidning utan att ta del av
Sommarveckorna har medfört en sorts koma, eller kanske snarare en bubbla. Resorna har lyst med sin frånvaro, förutom ett snabbt besök i Halland. I övrigt har jag njutit av att upptäcka Östgötaleden, paddlat i det vackra Kinda-kanalsystemet och gjort skogsutflykter med brorssonen tack vare Friluftsfrämjandets äventyrs-app. Själva bubblan har uppstått
Oavsett vad man tycker om Folkhälsomyndighetens strategier i Coronakrisen och mannen på allas läppar, herr Tegnell, så måste man ge dem att de har visat sig vara riktigt duktiga kommunikatörer. Oförtröttligt har de varit huvudaktörer i presskonferenser varje vardag de senaste tre månaderna. De har använt i princip samma enkla grafik hela vägen och jag tror inte att någon kan hävda att man inte sett den berömda kurvan som måste hållas platt.
Döden, döden, döden – med de orden inledde Astrid Lindgren och hennes systrar sina telefonsamtal för att ha ämnet avklarat. Jag har försökt inleda mina samtal med Corona, corona, corona på sistone – men det har inte hjälpt. Oundvikligen glider samtalet in på virusets härjningar i smått och stort. Det är med andra ord svårt att skriva en krönika utan att beröra Corona, men vad man än skriver så är det ohjälpligt förlegat när tidningen väl trycks. Så ha överseende om den här krönikan känns som om den var skriven för en evighet sedan – för ur ett Corona-perspektiv är det nog så.
Att rekrytera rätt personal är A och O för de flesta företag. Under de senaste åren har detta blivit alltmer kopplat till företagens hållbarhetsarbete. När jag träffar både stora och små företag faller det sig ofta naturligt att ställa frågan varför de ser hållbarhet som strategiskt viktigt. En faktor som allt oftare lyfts fram är förmågan att rekrytera och behålla rätt personer. Tidigare kändes det ibland som något HR-avdelningarna på större bolag ”var tvungna” att säga, utan större substans. På senare tid är argumenten mer konkreta. Ett exempel är en stor ICA-butik som lägger ner både tid och pengar på socialt engagemang i närområdet och där VD:n lyfte fram just vikten av att bygga stolthet hos personalen som en viktig drivkraft och centralt för att uppfattas som en attraktiv arbetsgivare. Vid en workshop med ett antal mindre företag var de närvarande vd:arna helt överens om att ett seriöst miljö- och klimatarbete var oundgängligt för att kunna rekrytera yngre förmågor.
I skrivande stund är klimatfrågan i allra högsta grad aktuell. Världens länder har samlats för det 25:e globala klimatmötet, denna gång i Madrid. Till skillnad från Parismötet för fyra år sedan som resulterade i en härlig global vision om att vi minsann ska klara av att hejda den globala uppvärmningen till under två grader, så handlar årets möte om detaljerna i genomförandet. Och att djävulen sitter i detaljerna vet vi ju sedan gammalt, så det kanske blir betydligt knepigare än att komma överens om de svepande dragen.
Klimatfrågan diskuteras och debatteras på tvären och längden i allsköns medier. Jag är inte expert på politisk analys, men tycker mig se obehagliga tendenser att viljan att ställa om alltmer handlar om en politisk skiljelinje mellan socialdemokratisk/liberal politik kontra konservativa/nationalistiska ståndpunkter. I Sverige fanns en hyfsad konsensus mellan sju riksdagspartier om behovet av att agera, skiljelinjerna handlade framför allt om VAD som behövs göra. Nu hårdnar tonläget alltmer i grundfrågan och behovet av snabba åtgärder ifrågasätts, framför allt längst ut på högerkanten. Frågan är hur detta påverkar utvecklingen i Europa respektive Sverige?
Såg ett inslag på TV om stödet för Kanadas premiärminister Justin Trudeau, som snabbt mynnade ut i olika åsikter om hans klimatpolitik. Journalisten intervjuade bl.a. en man som bodde på den kanadensiska landsbygden och som var emot Trudeau. Han resonerade som så att eftersom all verksamhet i den delen av Kanada var kopplad till råvaror som orsakar koldioxidutsläpp – nämligen kol, olja och naturgas – så kunde han inte tro på att koldioxidutsläpp orsakar global uppvärmning.
