Oavsett vad man tycker om Folkhälsomyndighetens strategier i Coronakrisen och mannen på allas läppar, herr Tegnell, så måste man ge dem att de har visat sig vara riktigt duktiga kommunikatörer. Oförtröttligt har de varit huvudaktörer i presskonferenser varje vardag de senaste tre månaderna. De har använt i princip samma enkla grafik hela vägen och jag tror inte att någon kan hävda att man inte sett den berömda kurvan som måste hållas platt.
En vän till mig frågade om inte samma typ av budskap borde appliceras på klimatkrisen. Efter en stunds funderande kom jag fram till att jo – det skulle verkligen vara bra om kommunikationen runt klimatkrisen kunde anamma en lika konsekvent och enkel budskapsplattform som FHM gjort i Coronakrisen. Och rent tankemässigt borde vår kvarvarande koldioxidbudget kunna illustreras med en kurva där budgeten räcker längre om vi plattar till kurvan och att den tar slut snabbare om vi kör på i samma takt som nu. Tyvärr kom ingen på det där under 90- talet när det faktiskt hade varit ett rimligt tänkesätt. Nu är det lite för sent. Det finns bara en väg om vi ska undvika katastrof och det är att skapa ett stup rakt ner om vi över huvud taget ska ha en chans, vilket alla kurvor som publiceras nu visar med all önskvärd tydlighet.
Istället tror jag att vi får tänka oss atmosfären som en ballong som sakta fylls med koldioxid. Alla vet att om man blåser in för mycket luft i en ballong så kommer den att smälla. Hur mycket koldioxid som får plats i ballongen är forskarna inte helt ense om, vilket inte är så konstigt med tanke på hur komplexa systemen är. Men i bästa fall har vi kanske utrymme i ballongen som motsvarar tio års utsläpp i nuvarande takt. I år räknar man med att vi släpper ut fem procent mindre än normalt. Trots en global nedstängning sparar vi alltså bara motsvarande 18 dagars utsläpp. Tänk om varje nyhetssändning skulle inledas med en bild på ballongen och hur mycket utrymme vi tror är kvar innan den smäller. Det skulle kanske vara lite starkare kommunikativt.
Kommer vi att klara den där ballongen. Jag tror egentligen inte det, men missförstå mig inte – jag har inte för avsikt att ge upp – det är vore ju korkat om något. Ett skäl till att jag blir alltmer tveksam är det faktum att de som orsakar eländet till största delen inte är de som kommer att drabbas. Och jag har inte tillräckligt stor tilltro till mänskligheten för att våga hoppas på att de som tjänar på att släppa ut, frivilligt kommer att backa. Corona-krisen ger lite perspektiv på det här. Just som jag skriver detta pågår de värsta kravallerna på länge i USA. Den utlösande faktorn var ett mord på en svart man som begicks av en vit polis, vilket skedde mitt i Corona-krisen som drabbat människor utan sociala skyddsnät och rätt till god sjukvård extra hårt. Corona drabbar per definition tätbebyggda områden värre och trångboddhet ökar riskerna betydligt. Människor som redan lever på marginalen har i många fall blivit av med sina inkomster och löper dessutom högre risk att bli smittade. I kombination med ingrodd rasism blir det här en tickande bomb.
Jag tror att kravallerna i USA är en föraning om vad vi kommer att se när klimatkrisen förvärras. Svältkatastrofer, massmigration och extrema klimathändelser kommer att drabba fattiga hårdare än andra, och vi bör inte bli förvånade om de ställer sig på barrikaderna. Jag brukar inte fokusera på rättviseaspekter, men börjar bli mer och mer övertygad om att vi på allvar måste fundera över hur vi kan motivera beslutsfattare, politiker, näringsliv och enskilda individer att fatta beslut som på kort sikt försämrar för dem själva, men som i gengäld kan bidra till minskade risker för alla andra. Hur får vi oljeindustrin att frivilligt sluta utvinna olja? Hur får vi beslutsfattarna i t.ex. östra Tyskland och Polen att förstå att kolgruvorna måste slå igen och ersättas av andra, rena energikällor (och nota bene – dit hör inte naturgas)? Hur får vi brasilianarna att ersätta megalomanen Bolsonaro i tid för att undvika att Amazonas försvinner (forskarna räknar just nu med att det räcker med att ett par procent ytterligare skövlas för att Amazonas ska riskera att förvandlas till savann)? Hur får vi amerikanerna att välja en president som istället för att vara en klimatmarodör kan vända utvecklingen? Hur får vi kineserna att på riktigt ta ett klimatledarskap? Hur får vi länder som Turkiet och Ryssland att sluta slösa resurser på war by proxy i exempelvis Syrien och Libyen för att istället lägga pengarna på att ställa om sina energisystem och industrier?
Jag har inget bra svar på ovanstående. Ballongkommunikationen kanske kan funka på människor som vill förstå. Men vissa är nog oemottagliga för budskapet. Och även om man skulle bli av med en gubbe, så står det väl en kader bakom som gladeligen tar vid efter Putin, Xi, Trump, Bolsonaro, Erdogan, och allt vad de heter.
Men – det finns alltid en annan sida av myntet! Blev glad här om dagen när jag läste en intervju med SSABs vd Martin Lindqvist. På grund av minskad efterfrågan har företaget fått gå ner i skift, korttids permitterat och stängt masugnar. Trots detta anser VD:n att klimatarbetet måste fortsätta med full fart för att säkra framtida konkurrenskraft. Det första fossilfria stålet kommer att levereras 2026, Corona-pandemi eller inte, och på sikt kommer SSABs omställning reducera de svenska utsläppen med 10 procent. Det är i alla fall goda nyheter!
Tidigare publicerat i Affärsstaden 06 – 2020
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050