Något är ruttet i staten Danmark sade Hamlet för över fyrahundra år sedan. Nu skulle han nog sagt att något är ruttet i världen. I alla fall om han funderade över hur vi hanterar ändliga och oändliga resurser.
Hela systemet (med undantag för något enstaka ursprungsfolk med liten kontakt med omvärlden) för planeten baseras i princip på en fem-årings logik med bristande konsekvenstänk. För om vi tänker till ordentligt. Hur smart är det att vi har byggt hela vårt samhälle på att producera prylar på löpande band som används i mer eller mindre omfattning innan vi gör oss av med dem utan att vare sig se till att någon annan kan använda prylen, eller att åtminstone materialet används igen.
För några år sedan bodde jag i ett hus från 1800-talet. I en liten backe på tomten hade det helt uppenbarligen varit en egen liten soptipp. Varje vår fick vi gå och plocka glasskärvor som tjälen hade tryckt upp ur jorden. Ett år skulle jag anlägga en rabatt i närheten och började gräva ur för att få bort skräpet. Det fanns givetvis en del glasskärvor som nog var av äldre datum, men det allra mesta var från 50-talet och framåt. Där låg gamla batterier, konservburkar och allsköns annan bråte, som absolut inte hör hemma i naturen. Förr kunde ju i princip allt grävas ner utan att lämna några spår efter sig. Men sedan översköljdes världen av helt andra typer av material som inte bryts ner på väldigt många år. Under lång tid fortsatte man som man alltid gjort och grävde ner skräpet i tron att det på något mirakulöst sätt skulle försvinna. Och även om vi inte slänger grejer hur som helst längre, så lever vi fortfarande efter samma princip.
För att hitta en lösning måste man formulera problemet. Och i det här fallet bör man nog använda plural för det är inte ett problem utan mångfacetterade utmaningar. För att lista några:
- Det är billigare att använda jungfruligt material än återvunnet material. Till exempel är det billigare att göra plast av olja än att använda återvunnen plast. Det finns få eller inga incitament att inte använda jungfruligt material.
- Produkter och förpackningar designas på sätt så att materialen inte går att återvinna. Exempelvis blandar man flera sorters plast i s.k. laminat, eller använder massor med olika sorters legeringar för aluminium. I båda fallen gör behandlingen att materialet inte går att återvinna, eller i vilket fall att det bara går att återanvändas i mer basala applikationer.
- Produkter designas sällan för lång livslängd. Det finns inga ordentliga incitament att utveckla produkter som håller länge, som är lätta att reparera och som går att uppgradera för att kännas nutida och moderna.
- I Sverige finns inte något producentansvar för återvinning av produkter förutom för ett fåtal produktgrupper, som exempelvis elektronik. Det innebär att när man ska göra sig av med någon pryl som man inte vill ha längre så tas inget ansvar för att produkten återvinns. Det finns inte ens något ordentligt system för detta.
- För förpackningar finns åtminstone ett insamlingssystem. Dock har systemet inte utvecklats nämnvärt på många år på grund av ett mindre skyttegravskrig mellan återvinningsindustrin och avfallsbolagen. Utan att försöka reda ut de olika ståndpunkterna kan man konstatera att konsekvensen blivit många förlorade år vad gäller återvinning av material och betydligt större växthusgasutsläpp under tiden på grund av all plast som eldats upp i energiåtervinningen.
- Det system som trots allt finns används inte i tillräckligt stor omfattning av svenska hushåll, trots att det faktiskt är obligatoriskt enligt svensk lag att källsortera. Varför? Tja – lathet är nog det korrekta korta svaret.
- Den tekniska utvecklingen ligger lång efter vad gäller avfallshantering och återvinning. Här borde Sverige och EU satsa mer på snabbare digitalisering och innovationer.
Men går det ens att lösa? Kan vi förflytta oss från en linjär ekonomi till en cirkulär dito? Tja, det finns några steg som skulle göra stor skillnad. Här kommer några exempel.
- Politiska beslut om ekonomiska styrmedel och reglering. Det måste bli dyrare att använda jungfruliga material och att blanda material så att återvinningsbarheten försämras. Ett totalt producentansvar som gäller alla företag som sätter någon form av fysisk produkt på marknaden borde införas. Ekonomiska styrmedel som stödjer cirkulära affärsmodeller måste komma på plats.
- Offentlig sektor och stora företag måste börja ställa oavvisliga krav på återvunnet material i sina upphandlingar.
- Det måste bli kännbart för hushållen om man inte källsorterar. Jag ser framför mig sopbilar där soporna skannas av då tunnorna töms och där de boende får ekonomiskt ris och ros för vad som ligger i soporna.
Ser vi något av detta hända? Nja, till viss del. EU har börjat ta nya grepp vad gäller styrmedel och reglering vilket kommer att påverka svenska förhållanden ganska snart. Många företag har också börjat jobba mer med att utveckla cirkulära affärsmodeller. Ett bra exempel är H&M som just lanserat en maskin som heter Looop i en av Stockholmsbutikerna. Det är lite som professor Baltazars verkstad. Kunden går dit, stoppar sina gamla plagg i maskinen, som gör om dem till fiber. Kunden väljer vilket nytt plagg som ska vävas ihop av maskinen. Än så länge är det här mest en gimmick, som blivit superpopulär bland kunder. Men det är definitivt en spännande vision inför framtiden.
Kan vi själva göra något? Självklart! Återvinn! Återanvänd! Och fundera en extra gång om du verkligen behöver köpa den där prylen! Och börja ställ frågor om återvinningsbarhet i butiken, på jobbet och till politikerna!
Tidigare publicerat i Affärsstaden 10 – 2020
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050