Vi är nog inte tillräckligt smarta…

Sommarveckorna har medfört en sorts koma, eller kanske snarare en bubbla. Resorna har lyst med sin frånvaro, förutom ett snabbt besök i Halland. I övrigt har jag njutit av att upptäcka Östgötaleden, paddlat i det vackra Kinda-kanalsystemet och gjort skogsutflykter med brorssonen tack vare Friluftsfrämjandets äventyrs-app. Själva bubblan har uppstått för att jag nogsamt försökt hålla mig ifrån nyheter om klimat och miljö. Det var välbehövligt! Men nu går sommaren mot sitt slut och mailen är full med olika nyhetsklipp med mer eller mindre rolig läsning.

Även om sommaren, eller åtminstone juli, varit ganska sval i Sverige, så haglar värmerekorden på global nivå. Juni var den varmaste månaden på planeten som någonsin uppnåtts. Juli antas bli den tredje varmaste juli-månaden globalt sedan mätningarna började. Både Sibirien och Svalbard har haft rekordhöga temperaturer, vilket gjort att Arktis istäcke är mindre än någonsin. Bangladesh är helt översvämmat och i andra delar av världen råder torka.

En annan nyhet är mer svårbegriplig. Det handlar om huruvida de beräkningar som ligger bakom teorierna om hur stor den globala uppvärmningen blir i relation till hur mycket koldioxid vi släpper ut. I korthet kan sägas att hela grunden för Parisavtalets riktlinje om max två graders uppvärmning baseras på beräkningar för hur mycket planeten skulle värmas upp om vi dubblerar mängden koldioxid i atmosfären jämfört med under förhistorisk tid. Detta kallas för planetens klimatkänslighet, och genomsnittet i de scenarier som forskarna kommit fram till är 3 grader. Under sommaren skrev Rockström om nya studier från mycket välrenommerade institut som visar att det finns en stor risk att planetens klimatkänslighet ligger mycket högre än så, snarare på 4-5 grader. Om de har rätt, så har vi ingen möjlighet över huvud taget att klara två-gradersmålet. Problemet med hela resonemanget är att det är så extremt komplicerat att endast ett fåtal experter verkligen begriper orsakssambanden, vilket knappast gör det till förstasidestoff för kvällstidningarna.

Ytterligare en artikel handlar om en studie genomförd av ett Oxford-baserat universitet där man undersökt 40 olika nationaliteters inställning till hur man ser på klimathotet. Ungefär hälften av svenskarna tycker att klimathotet är ett allvarligt eller mycket allvarligt problem. De enda länder som är i paritet med Sverige är USA och Australien. I alla andra länder är invånarna betydligt mer oroade. När jag läste detta var jag faktiskt inte så förvånad. För ett tag sedan läste jag en djuplodande artikel i The New York Times Magazine där de gjort scenarier för hur klimatförändringen kan påverka migrationsströmmar i framtiden. Tankegångarna i artikeln var starka, och jag kommenterade detta till några kompisar. En reaktion var att – ja men så illa blir det nog inte, det har ju alltid funnits domedagsprofeter. Jag insåg att det är nog så många ser på klimatfrågan. Ytterligare en domedagsprofetia som man får ta med en nypa salt. Men jag tror inte att det har funnits någon ”domedagsprofetia” som mer än 99% av berörda forskare har ställt sig bakom tidigare. Och det är det som är skillnaden – det här handlar inte om något som någon bara tror på, det handlar om fakta. Det enda man inte vet är exakt hur illa det blir.

Andra samtal under sommaren understryker bristen på intresse och förståelse för det extremt akuta i situationen. Exempelvis politik som helt missar klimatutmaningen. Förresten tänkte ni på att när Anders Borg sommarpratade om hur den globala ekonomin kommer att utvecklas efter Corona nämnde han inte klimatutmaningarna med ett enda ord? Reflektionen blir att hela klimatfrågan helt enkelt är för abstrakt och svår att ta in. Om vi inte drabbas av konsekvenserna själva är det inte givet att vi förstår vilken risk mänskligheten utsätter sig själv för. Detta speglas verkligen i studien som jag nämner ovan. I länder som själva drabbas hårt, t.ex. Chile, Kenya och Filippinerna, är människor djupt bekymrade. Men i Norden där konsekvenserna ännu inte är tydliga är vi ganska milt oroade. Mänsklighetens mentala kapacitet räcker helt enkelt inte till.

Ett annat intressant exempel där vi inte resonerar så logiskt är diskussionen runt den pågående epidemin. Det är självklart tragiskt att nästan 6000 personer dött i Covid 19 i Sverige. Hur många som verkligen har dött en för tidig död kommer vi först att veta när man kan analysera överdödligheten. Många reagerar kraftiga på dödstalen i sociala medier, politiker uttalar sig skarpt och fördömer än hit och än dit. Men, man undrar hur äkta de dundrande reaktionerna egentligen är. Som jag tidigare skrivit går över 7000 personer varje år en för tidig död till mötes pga. luftföroreningar. Något vi faktiskt kan göra något åt, om vi bara ville. Men om dessa döda är det tyst. Jag hör inget högljutt rasande mot lokala politiker som tillåter biltrafik i städer etc. Varför är vissa dödsfall mer förskräckliga än andra? Återigen – vi är helt enkelt inte så smarta. Det är lätt att förfasas över att ett virus får fäste på äldreboenden där sköra gamla inte står pall. Men det är svårare att ta till sig problematik, som dels kräver en del inläsning för att förstå, och dels kanske berör vårt eget beteende. Då är det bättre att sticka huvudet i sanden. Tänk om vi istället kunde rycka upp näbben och kavla upp ärmarna i höst. It ain’t over until the fat lady sings!

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 7 – 2020

Malin Forsgren

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Tillbaka till krönikor