Det hänger på näringslivet

Låt oss börja med en statusuppdatering. EUs miljöbyrå (European Environment Agency) har just släppt preliminära siffror som visar att EUs CO2-utsläpp 2018 minskade med ca 2% sedan 2017, vilket innebär en total minskning med 23% sedan 1990 (målet för 2020 på 20% minskning kommer alltså att nås!). Kolanvändningen har minskat, medan utsläpp från transporter har ökat, framförallt från flyget. Ca 18% av all energiproduktion kom från förnybara källor, vilket innebär att EUs mål om minst 20% till 2020 är möjligt att nå. Återigen är det transportsektorn som drar ner totalen – bara 8% av bränslet var förnybart under 2018. Målen för 2020 ser därmed ut att vara inom räckhåll, men för att nå 40% reduktion till 2030 krävs minskade fossila subventioner, ytterligare styrmedel och tuffare klimatpolitik.

Färska kvartalssiffror från SCB indikerar tyvärr att Sverige ökar utsläppen. Industrin jobbar på och har sänkt utsläppen med 5% sedan året innan. Transportsektorn verkar dock ha ökat utsläppen med 13% – låt oss hoppas att det är något fel i statistiken, för det är inte ett gott tecken. Vindkraftsutbyggnaden är däremot en riktig fyrbåk! De projekt som är planerade kommer att fördubbla elproduktionen från vind de närmsta fyra åren och kommer att täcka ca 25% av den svenska elkonsumtionen.
Även om utvecklingen till viss del går åt rätt håll, så krävs en rejäl taktökning, både i Sverige och på global nivå. Hur ska detta ske? Jag tror att det krävs yttre påtryckning på politiken. Bortsett från väljarna som säger sitt var fjärde år, så spelar näringslivet en helt central roll.
För majoriteten företag innebär detta en omvärdering av sin roll i samhället. Många är försiktiga med att prata högt om behovet av skarpa styrmedel och reglering. För ett företag med miljoner privatkunder kan det vara känsligt att föreslå exempelvis höjda energiskatter, stoppdatum för försäljning av fossila bränslen eller hårda ekonomiska styrmedel när det gäller hushållens avfallshantering. Man vill helt enkelt undvika att stöta sig med sina kunder och anser att det är politikers roll att ta den typen av strider.

Hur mycket företag väljer att engagera sig i klimatfrågan och på vilket sätt kan påverka utvecklingen långt utanför deras egen verksamhet. Både på gott och ont. Idag är det mer eller mindre legio att använda Greenhouse Gas Protocol när företag redovisar sin klimatpåverkan. Ett problem med detta är att GHG-protokollet inte tar hänsyn till företagets lobbyverksamhet och bilden av företagets totala klimatavtryck kanske inte blir komplett.

Organisationen The Influence Map Report publicerar varje år The Carbon Policy Footprint där man samlar data om 250 globala företag och 75 ledande näringslivsorganisationer. Den senaste analysen visar att trots tuffa egna klimatmål är de allra flesta företag inte alls drivande i klimatrelaterade policyfrågor. Trots de egna ambitiösa målsättningarna stöttar dessutom många företag näringslivsorganisationer som aktivt motarbetar en stark klimatpolitik.

Man får en känsla av att det är värre i USA än i Europa, vilket bekräftas av mappningen av de 50 företag som är mest aktiva när det gäller påverkansarbete kopplat till klimatfrågan. Bland de mest aktiva företagen som propagerar för starka klimatpolicys hittar vi många europeiska bolag, till exempel Unilever, Philips och E.ON. Även de amerikanska bolagen Apple och Tesla jobbar proaktivt för klimatfrågan.

Det är inte så överraskande att företag med verksamhet inom olja, gas och kol (ex Exxon Mobil, BP och Shell) spenderar hundratals miljoner dollar varje år för att påverka allmänhetens syn i klimatfrågan samt bedriver aktivt lobbyarbete för att försena eller stoppa hårdare klimatlagstiftning. Till dessa går att lägga bilföretag. Senast anslöt sig General Motors, Fiat, Toyota och Volvo till gruppen företag som stöttar Trump i kampen att stoppa Kaliforniens hårdare utsläppsregler. Den tyska bilbranschen agerande har också bidragit till att Tyskland ligger rejält efter när det gäller omställningen av transportsektorn.

Företag måste dock inte ägna sig åt traditionellt lobbyarbete för att göra skillnad. Ibland kan det ha större effekt om de helt enkelt visar att de menar allvar med sina klimatmål och om länder där de är verksamma inte kan erbjuda en stöttande infrastruktur så flyttar de verksamheten. Tycker du att det verkar utopiskt? Tja, det verkar inte VD:n för Sveriges största klädföretag tycka. I en intervju i Dagens Nyheter med Karl-Johan Persson kommenterade han H&Ms mål att bli klimatpositiva i hela värdekedjan. Med mycket tillverkning i utvecklingsländer, där kolkraft är legio, är detta ambitiöst. Karl-Johan Persson konstaterade att leverantörerna spelar en nyckelroll för att nå målet, och poängterade också att om länder har lagstiftning som försvårar arbetet får man arbeta med beslutsfattarna, men i värsta fall vara beredd att flytta tillverkningen. Snacka om påtryckningsmedel! Jag vet inte om det var en tillfällighet, men denna intervju publicerades dagarna efter att Polen uttalade att de minsann tänker behålla sin kolkraft efter 2050. Om de struntar i vad EU, klimataktivister och forskare tycker om detta så kanske det blir annat ljud i skällan den dagen företag lämnar landet på grund av deras usla klimatpolitik.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 10 – 2019

[one_half last=”no”]

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

[/one_half]
[one_half last=”yes”]
Malin Forsgren
[/one_half]

Tillbaka till krönikor