Tomten – jag önskar mig ett kolmoratorium i julklapp!

Bortsett från Trumps käppar i hjulet finns det ett stort orosmoln i klimatarbetet: Kinas enorma investeringar i kolkraft. Kina har ökat de totala koldioxidutsläppen med 3,5 gånger sedan 1990 och är världens i särklass största utsläppare idag. Kina släpper ut mer än dubbelt så mycket som USA – men eftersom de har en mycket större befolkning är de fortfarande inte i topp per capita. De klättrar dock stadigt uppåt och ligger runt tio ton årliga CO2-utsläpp per person (vi bör ligga på ca ett ton per capita för att hejda den globala uppvärmningen). Kolkraften är det allra största problemet – och trots att Kina skrivit på Parisavtalet så planerar de att bygga ca 700 nya kolkraftverk. I marknadsekonomier är det inte lönsamt med kolkraft längre och därför stängs kolkraftverken i snabb takt i till exempel USA, trots att Trump lovade kolgruvearbetarna något helt annat innan han blev vald till president. Tyvärr bygger inte Kina bara kolkraft hemma hos sig, utan i många andra länder också. Bland annat som en del av det omtalade projektet Nya Sidenvägen, lånar de i snabb takt ut pengar med mycket förmånliga villkor, till kolkraftsinvesteringar i länder som Egypten, Pakistan, Iran, Bangladesh och Vietnam. Det här gör de alltså trots att el från vind och sol är billigare än kolkraft. Ett stort problem är att när man väl investerat i ett kolkraftverk står det kvar i 30-50 år innan det är ekonomiskt rimligt att lägga ner. Och den tiden har vi inte.

Kina har under en längre tid framställts som en räddare i klimatkrisen med stora investeringar i förnybar energi och teknik. Karl Hallding på Stockholm Environmental Institute är en av få som har varnat för att denna bild är skev och att Kina parallellt kör en helt annan agenda som fokuserar på utrullning av kolkraft. När Kina själva pratar om Nya Sidenvägen och andra satsningar framhåller man det gröna och glömmer att nämna att större delen av investeringarna görs i fossila bränslen. Varför detta fokus på kol, när förnybar energi är konkurrenskraftig, är dolt i dunkel. Troligen har även Kina en stark kolkraftslobby som trycker på.

Det är lätt att känna uppgivenhet inför detta. Vad kan vi göra åt Xi Jinpings kolagenda? Har någon någonsin lyckats få kineser att ändra sig när de väl satt ner foten i en fråga? Kanske inte, men å andra sidan har nog aldrig världen stått inför en liknande kris som vi gör just nu (även om alla inte verkar vara medvetna om detta). Så det kanske finns utrymme för något nytt. Paul Polman (Unilevers tidigare VD) har den senaste tiden lyft fram hur många amerikanska företag, banker, städer och fackföreningar har gått samman under parollen United For The Paris Agreement. De understryker att ca 70% av amerikanerna tycker att USA ska stanna i Parisavtalet, vilket förstås är en tydlig signal till Trump. Det är inte så troligt att han kommer att lyssna – men det kan säkert påverka hur vindarna blåser inför nästa amerikanska val. Särskilt med tanke på att fackföreningsledare som representerar 12,5 miljoner arbetare står högst upp på listan.

Initiativet får mig att fundera om det skulle vara möjligt att påverka Kinas ledning om alla ställde sig upp tillsammans och sade ifrån. Det är sällan någon vågar säga ifrån till Kina. Själv tyckte jag att det var en snygg symbolisk gest när Linköpings borgmästare Lars Vikinge inte ville stå värd för ett delegationsbesök från Canton i efterdyningarna av krisen runt Svensk PENs utdelning av Tucholskypriset till förläggaren Gui Minhai (som sedan flera år hålls fängslad i Kina). Även om det är som när en mygga sticker en elefant, så bidrar varje nålstick till att kineserna känner att de tappar ansiktet och det gillar de inte.

Ett skäl till att företag och länder inte vågar stå upp mot Kina är att det handlar om en så enormt stor marknad som alla är livrädda för att förlora. Men vad skulle hända om alla, verkligen alla, ställde sig upp och sade nu räcker det. Nu får ni gå med på ett moratorium för kolkraft – annars vill vi inte handla med er. Det skulle kräva att alla stora länder, alla stora företag och andra organisationer enades. Och det skulle förmodligen funka, för Kinas ledning har ingen lust att förklara för sin snabbt mer välbärgade befolkning att de inte kan köpa västerländska produkter längre. Jag förstår att det här är en utopi, för jag vet att mycket få företag har tillräckligt mycket cojones för att våga ställa sig bakom en dylik begäran. Och statskvinnor/-män som vågar göra det samma lyser med sin frånvaro. Men herregud – det är ju jul! Man kan väl få drömma? Vem vet – tomten kanske lyssnar!

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 11 – 2019

[one_half last=”no”]

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

[/one_half]
[one_half last=”yes”]
Malin Forsgren
[/one_half]

Tillbaka till krönikor

Close Menu
WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com