En revolution i det tysta

Sällan har jag sett så många inbjudningar till seminarier som fokuserar på att förutspå hur den närmsta framtiden kommer att se ut ur ett globalt perspektiv, jag har till och med pratat på ett själv. Och det är i princip omöjligt att läsa en dagstidning utan att ta del av någons analys av vart vi är på väg.

Triggern är förstås COVID19-pandemin, en disruptiv händelse som vänt upp och ner på världen som vi känner den. Stabilitet har ju en tendens att motverka förändring, det som Milton Friedman kallade ”the Tyranny of the Status Quo”. Nu håller pandemin på att orsaka en global ekonomisk kris i nivå med den stora depressionen, oljekrisen på 70-talet samt finanskrisen för drygt tio år sedan. Och stora kriser leder i princip alltid till stora politiska, ekonomiska och sociala omdaningar. Frågan är vilka då? Kommer vi att dra nytta av möjligheten till förändring och göra saker på ett bättre sätt, eller kommer pandemin att leda till mer av samma dåliga medicin som vi ägnat oss åt de senaste 50 åren? På den frågan är det ingen av alla förståsigpåare som jag lyssnat till som har ett bra svar. Det mest korrekta svaret just nu är nog att det står och väger.

Olje- och kolindustrin hade påbörjat en stor omvälvning redan innan pandemin, något som nu börjar te sig som konvulsioner. I januari skrev jag om oljebolagens investeringsplaner i förnybar energi. Siffrorna övertygade inte och bolagen kommunicerade fortfarande officiellt en stark tro på fortsatt efterfrågan på fossila bränslen. Samtidigt har forskare och experter under flera år börjat prata om att fossila tillgångar kan bli strandade tillgångar på sikt. D v s förlora hela sitt värde. Forskare från bl.a. Cambridge University publicerade 2018 en artikel i tidningen Nature Climate Change där risken målades upp för att en kolbubbla kan vara på väg att spricka, där tillgångar värda upp till fyra trillioner dollar riskerade att bli värdelösa och därmed orsaka en global finanskris. Återigen – två helt olika scenarier.

De senaste veckorna har alltfler artiklar publicerats som gör att jag tror att den fossila bubblan faktiskt är på väg att spricka. Royal Dutch Shell har skrivit ner sina tillgångar med 22 miljarder USD i år och när BP presenterade sitt senaste kvartalsresultat rapporterades en magnifik förlust på 16,8 miljarder USD som framför allt orsakades av en nedskrivning av värdet på bolagets olje- och gasfält på 17,4 miljarder USD. Trots detta gick aktiekursen direkt upp med 8procent. Hur lyckades företagsledningen med det? Jo under presskonferensen presenterades en mycket ambitiös plan för att göra BP ledande inom förnybar energi det närmsta decenniet. Företaget ska tiofaldiga sina investeringar i förnybar energi (vind, sol, vattenkraft och vätgas) till 2030, för att uppgå till ca fem miljarder USD per år. Detta motsvarar nästan hälften av den årliga investeringsbudgeten, vilket är en extrem ökning jämfört med 2019 då 4 procent av investeringarna riktades mot förnybar energi. Målet är att generera ca 50 GW förnybar energi till 2030, vilket motsvarar ungefär femton moderna kärnkraftverk. Analytikerna hade inte förväntat sig detta trots att den nye vd:n, när han tillsattes i februari, presenterade målet att BP ska bli fossilfritt till 2050. Helt plötsligt deklarerar företaget att man tror att efterfrågan på fossila bränslen kommer att falla med 50–75 procent till 2050 och redan till 2030 kommer företaget att minska sin olje- och gasproduktion med 40 procent. Att BP går före i branschen beror, enligt analytikerna, på att trycket är större på europeiska bolag från banker, investerare, aktivister och regeringar. Det här kan ge BP:s aktieägare en uppsida när exempelvis USA förhoppningsvis kommer ikapp. Det kan aktieägarna behöva med tanke på den halverade aktiekursen de senaste två åren.

Enligt en brittisk konsultfirma, Wood Mackenzie, har den fossila industrin förlorat ca 1,6 trillioner USD i värde bara i år. Och mer är på väg. Det är en fundamental förändring som inte bara orsakats av effekterna av COVID-19 utan är också en naturlig följd av lägre kostnader för förnybar energi och ett resultat av klimatomställningen. Det har gått fort. För bara ett par år sedan var det inte många i branschen som ens diskuterade klimatrisker, strandade tillgångar etc. Nu jobbar alltfler företag frenetiskt med att styra om sin verksamhet

Det är något som kanske landet Kuwait också borde tänkt på lite tidigare. 80% av landets innevånare är anställda av staten. Nu har staten inte råd att betala ut löner från och med oktober. Oljepriset är nämligen så lågt att det inte ens täcker kostnaden för att ta upp oljan. I kombination med att de styrande schejkerna har levt över sina tillgångar håller detta på att orsaka en ekonomisk kollaps. Visserligen finns en motsvarighet till Norges oljefond, med om inte Kuwait hittar nya intäktsströmmar och reformerar sin ekonomi, lär pengarna vara slut om 15-20 år.

Ett annat land som genererat överraskande nyheter på sistone är Polen. Så sent som i slutet av förra året visade Polen upp ett hårdnackat motstånd mot att demontera kolkraften. Under 2019 gjorde kolsektorn stora förluster, och det har inte blivit bättre under 2020, trots att staten skjuter till stora summor. Nu växer den förnybara energisektorn exponentiellt och allt fler börjar fråga sig varför skattebetalarna ska hålla en med tiden alltmer förlustbringande bransch under armarna. Det senaste kolkraftverket som byggdes blev successivt svårare att finansiera, och till slut gav elbolagen beskedet att kraftverket ska drivas av naturgas istället. Analytiker menar att det som nu står i vägen för en omställning av kolsektorn är de starka fackföreningarna som vägrar godkänna att kolkraft läggs ner. Men många menar att om regeringen segar för mycket med att ta fram en plan för omställningen, är risken att marknaden kommer att tvinga fram chockterapi – och det kan bli ännu mer obehagligt.

Min slutsats är att när det gäller fossila branscher, så har COVID-19 snabbat på en process som var på gång, men som hade kunnat ta mycket längre tid. Det känns fantastiskt. Det är så bra att jag nästan öppnar en flaska champagne. Men man ska inte ropa hej och allt det där, så jag nöjer mig med att få gå och lägga mig med ett leende på läpparna och för en gångs skulle känna att det kanske finns lite hopp ändå.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 8 – 2020

Malin Forsgren

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Tillbaka till krönikor