“What if your house was on fire”

Jag försöker sätta mig i hennes situation där hon både känner ansvar och tar ansvar inför en publik som är svår att övertyga till förmån för att kunna leva ett liv i bekvämlighet och som inte ser sitt eget ansvar i att släcka elden i huset som brinner. Jag ser hennes ångest och lider med henne.
Men hur stort ansvar kan en sextonåring förväntas ta?

Den ångest hon känner måste vara fruktansvärt tung att bära och frustrerande i sig. Särskilt när det på andra sidan står tunga beslutsfattare som basunerar ut att klimathotet är fake news och att vi visst kan fortsätta som alltid utan att det skadar planeten. På ena sidan en man i tupé, på andra sidan en tonåring med pippilottor. På ena sidan beslutsfattare och tunga politiker, på andra sidan en generation tonåringar som en timme i veckan skolstrejkar för klimatet. Planeten blir varmare och isarna smälter. Holland under vatten men Sverige blir ju varmt och behagligt. Inte så jobbigt på distans, men fruktansvärt om det kommer nära. Och det ju just det är nu – nära! Så det bränns.
Greta Thunberg berättar inga nyheter, men hon är provocerande svår att undvika och trycka bort med en genuin uppsyn och tårar i rösten. Det är hennes hus som brinner och vad gör publiken? Tar upp mobilen och filmar, applåderar kraftigt (för det hon gör är bra) och sedan tror jag att de flesta sätter sig i bilen och åker hem där de slänger resterna av middagen de inte orkar äta upp efter en för stor lunch, nätshoppar en pryl från Kina och tappar upp veckans tredje heta bad för att slappna av. Eller hur beter vi oss egentligen i krissituationer? Än värre är att vi vandrande potentiella brandmän ändå är ingenting i jämförelse med beslutsfattarna som sitter där i salen och lyssnar. Jag kan inte stoppa fossila bränslen, men de kan. Låt gå för det heta badet då, men kom igen – driv på och accelerera verkställandet av nya förnybara bränslekällor och stötta de länder som behöver mest stöd i omställningen. Det finns en uppsjö entreprenörer och bolag som kan och vill och det finns stora bolag och män i konstiga frisyrer som behöver krav.

Men den här planeten är hennes hus och det är mina barns hus och ärligt talat är det mitt hus och ditt hus också. Om det brinner så gör jag allt jag kan för att släcka elden och lyckas jag inte gör jag allt för att bygga upp det igen. Men då förutsätter jag att det går att bygga upp. Och om det inte gör det – vad händer då?
Jag ser på mina barn som älskar saker. Prylar i mängder. Små, färgglada, skrikiga, gapiga, ljudliga och hemska saker – allra helst i plast och tillverkat i ett land väldigt långt borta. Mina barn som älskar att äta korv och köttbullar, men ratar bönor och de flesta andra grönsaker. De som vill ha det alla andra har och som tror att det är en mänsklig rättighet att tillbringa tre veckor i Thailand varje vinter. Hur har jag fått sådana avkommor? Varför får inte jag barn som hellre leker med kottar och som aspirerar på att prata inför EU-parlamentet om fem-sex år? Inte har väl jag påverkat dem i denna riktning eller satt detta beteende i dem? Och nu brinner deras hus och de ska släcka elden själva.
Greta Thunberg är i sig en personlighet värd att både uppmärksamma och debattera. Elaka tungor säger att det är en PR-kupp och att hennes pippilottor är rekvisita. Bäst att rikta fokus på något annat än att verkligen möta det som det här handlar om – att kasta lite mer än bara skvättar med vatten på elden.

Tack och lov känner inte alla tonåringar sådan stark klimatångest att de inte vill fortsätta leva om de inte agerar, men det är en radda generationer som får leva i det hus vi byggt. Och nu brinner det. Och det är de som ska bygga upp det igen.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 05 – 2019

[one_half last=”no”]

Louise Lennersten
CEO Interspectral

[/one_half]
[one_half last=”yes”]
Louise Lennersten - Foto: Crelle
[/one_half]

Tillbaka till krönikor