Skogen är en vidunderlig plats. Inte bara i årets julkalender (som jag för övrigt följde mer dedikerat än de flesta femåringar!). Sedan jag skaffade Folke (en dvärgschnauzer) för tre år sedan tillbringar jag mycket mer tid i skogen. Jag har alltid gillat att följa viltstigar i skogen, men förut hade jag inte riktigt skäl till att göra det i någon större utsträckning förutom under svamp­plockartider. I skogen där jag bor går man antingen på en skogsväg eller i väglöst land. Det finns inga andra preparerade spår eller vägar genom skogen. Därför har jag och Folke hittat våra egna vägar, genom snår, över nedfallna träd, runt stenar och bergsknallar. Har inte reflekterat så mycket över detta förrän jag haft vänner på besök under hösten och insåg att de flesta människor aldrig går i skogen utan att följa vägar och stigar som människor har anlagt. 

Det är kanske tur att inte alla människor ger sig ut planlöst i skogen, för det skulle nog orsaka en hel del skador. Men – jag tror att vi förlorar något viktigt när vi inte kommer naturen riktigt nära. Jag kom att tänka på allt det här när jag läste i tidningen att en skogsägare hade ”råkat” fälla 400 år gamla träd och förklarade det med att han ju inte kunde hålla koll på hur gammal hans skog var. Då kan man undra om man är en lämplig skogsägare. Vaddå inte kan hålla koll på? Har han ens varit ute i sin egen skog? Har han tittat på något av de träd som kanske fällts i någon storm och räknat årsringar? Och de som avverkade skogen – har de någon koll över huvud taget? Tittade skogskonsulenten alls på träden? Borde inte skogsmaskinföraren gått ur sin skogsmaskin och tittat lite på det första trädet man fällde? Även skogsmaskinsförare borde väl kunna räkna till 400? Problemet är att när de som äger eller sköter skog är så ­okunniga, nonchalanta och ointresserade, så skapas en total polarisering med dem som inte äger skogen, men som bryr sig om den. 

Alla skogsägare är förstås vare sig okunniga eller ointresserade, men det finns lite för många värstingar i ­gruppen. Oavsett vi pratar om de stora bolagen eller privata skogsägare så är det nog dags att branschen rycker upp sig och höjer ribban för principen att bruka skogen under eget ansvar. ­Skogen är vidunderlig – och förtjänar att hanteras med omsorg och respekt. 

Skogen har dock en stor fördel – någon äger den. Äganderätten gör att det åtminstone för vissa finns drivkrafter att värna skogen för framtida ­generationer. Det är ofta värre för den del av planeten där allmänningens tragedi råder och ingen känner ett långsiktigt ansvar. Det gäller havet. Man tar ofta fiske som ett exempel på allmänningens tragedi. När man fiskar för mycket och fångsterna minskar så är risken stor att varje enskild fiskare fiskar ännu mer, för att behålla sin inkomst. På totalen tar då fisken slut ännu snabbare. Eftersom ingen äger fisken, så är det ingen som tvingar fram ett långsiktigt ansvar. Detta var precis vad som hände med torsken utanför Kanada och New England i USA. Ingenstans i världen har det funnits sådana fantastiska bestånd, vilket till och med lockade vikingar till denna del av världen för tusen år sedan. Ju mer avancerad teknik fiskarna fick tillgång till, desto svårare blev situationen för den nordamerikanska torsken. Under många år struntade beslutsfattare och fiskare i forskarnas varningar, tills bestånden helt kollapsade under 90-talet. Mindre än en procent av det ursprungliga beståndet fanns kvar, och nu har vattnen tagits över av andra ­arter, vilket gör att det inte är troligt att torsken någonsin kommer tillbaka till dessa vatten. Ungefär samma öde har Östersjöns torsk gått till mötes. 

Det är väl ganska troligt att ålen ­kommer att vara ytterligare ett exempel på allmänningens tragedi. Idag finns cirka 1 procent av beståndet kvar – alltså en ytte-pytte rest. En helt enig forskarkår menar att ålfiske helt måste stoppas om arten ska ­överleva. Men regeringen anser sig veta bättre. På ostkusten har de som har licenser sedan gammalt fått fortsätta fiska ål i begränsad omfattning, men när personerna ifråga slutat fiska har licensen annullerats. På så sätt har man successivt minskat antalet människor som fiskar ål. Själv tycker jag att man borde stoppat allt fiske direkt, men ­detta var åtminstone ett sätt att minska på fisket. Men nu tycker regeringen att licenserna ska kunna överlåtas, vilket innebär att ålen kan fortsätta fiskas tills det inte finns en enda ål kvar som kan simma över till Sargassohavet för att föröka sig. 

När alla tar det de vill ha från en begränsad mängd resurser, så kommer till slut resurserna att vara slut. Över hela världen finns otaliga exempel på hav som är helt utarmade biologiskt, där fiskarna i princip är borta. Cirka 80 procent av alla fiskebestånd utsätts för överfiske. Den svenska regeringen är därmed i gott sällskap. Det verkar vara oerhört svårt för politiker att fatta ­beslut som är i linje med vetenskapen och som tar hänsyn till framtida generationer. När det gäller resurser som ingen äger leder detta till en katastrof. Det finns förstås undantag. Ett är ­Isabella Lövin, som var journalist för Allt om mat, fick upp ögonen för vad som hände med ålen och torsken i ­Sverige och skrev boken Tyst Hav som kom ut 2008. Efter det rekryterades hon av ­miljöpartiet och blev invald i Europaparlamentet. Hon gjorde stora insatser för att förändra Europas fiskepolitik. Nu är hon återigen på MP:s lista inför vårens val till Europaparlamentet. 

Nyckelfrågan för både skog och hav är hur vi säkerställer att alla tar tillräckligt stort ansvar för att bevara biologisk mångfald och undvika att vi tar ut mer resurser ur naturen än vad som är hållbart. Hur ändrar vi inställningen hos ägare som bara ser till kortsiktiga vinster? Hur hanterar vi de delar av naturen som inte ägs av någon och som riskerar att bli offer för allmänningens tragedi? Jag har inte svaret, men vi måste börja med att utkräva ansvar från politiker på alla nivåer. Och vi ­kanske måste hitta tillbaka till en vördnad för naturen. Ta en promenad utan­för människans stigar. Ta dig ner under ­vattenytan. Upptäck en magisk värld!  

Tidigare publicerat i Affärsstaden #1 2024

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Tillbaka till krönikor