Sommarkänsla

Min yngste son sover djupt i skuggan. Han är nerbäddad under en handduk och under bär han badbyxor som alldeles nyss torkade efter senast doppet. Hans andetag är så djupa och hans lilla kropp rofylld under den lite fuktiga handduken. De enda ljud som hörs är fåglarnas läten och vinden som stilla blåser genom rasslande björkar och darrande aspar. Luften är svullen av blommande växter och feta blad och runt oss dansar pollen och korn från växtligheten i grönskan.

Det är sommar. Det är en av de allra härligaste dagarna i Sverige när vi släppt allt och bara är. En dag när dagens infall får styra oss och vi obrydda tar oss an händelser i långsam takt. Det är utopiskt behagligt och stillsamt och kroppen och själen har landat som i bomull efter en vår som ännu i år kändes intensiv och avslutades i stressen att hinna klart med det behövde slutföras. Det är så perfekt att det nästan inte är sant…

… och det är det inte. För trots sommarlovet och det perfekta vädret har vardagskaoset på något vis tagit sig in även i ledigheten. Lugnet jag eftertraktar har infiltrerats av stressen inför att komma iväg till badplatsen i tid för att få en bra plats och att komma ut. Av att packa ihop kylväskor med köttbullar, melon, jordgubbar, drickor, bullar och allt annat vi ska överleva på under en hel dag på stranden. Av att få ihop handdukar, parasoll, leksaker, bollar, hink och spade till den yngste, powerbanks till de äldre, solkräm och badkläder. Det är nästan så jag briserar när mellansonen vill ha med sin uppblåsbara gummibåt också och jag därmed även behöver packa med en fottrampad pump för att slippa blåsa upp båten med lungkraft. ”Här, årorna också”, säger barnet och lastar på den resan överpackade mamman två don till. Tror katten att jag ändå glömt något och när vi väl sitter i bilen är jag redan hyfsat matt. Det ska bli skönt att komma fram och slappa på stranden. Klockan är 10 och solens strålar är inte särskilt starka än. Det är en klarblå himmel som möter oss och värmen är behagligt varm. Det lovar gott om en lång dag vid badet.

Vi är inte ensamma trots att vi är tidiga. Fler barnfamiljer är på plats och gässen är också där. Och deras bajs. Gräset är fuktigt och nedtrampat från gårdagens gäster och nattens fukt, men vi hittar ett utrymme stort nog för oss fyra och städar lite kosmetiskt bort gässens lämningar innan vi vecklar ut picknickfilten och lägger ner handdukarna. Kylväskorna läggs in i skuggan under parasollet, den uppblåsbara båten vecklas ut och äldste sonen går för att reka dykställe. Jag får avbryta min uppackning för att plocka fram cyklop, simfötter, blåsa puffar och trampa båt. Allt samtidigt. Och det kan inte gå fort nog! Som en multitaskande mamma med minst åtta armar och tre ben får jag slutligen ihop allting och två av barnen är i vattnet; en i båt och en upp och ner från en brygga. Den tredje gräver i strandkanten innan också han kastar sig ut i vattnet. Jag går från mamma till badvakt och placerar mig tre meter framför vår ockuperade strandstation för att vara så nära min yngste jag kan. Varför blir det alltid så? Man väljer en plats och sen är man någon annanstans när man väl hänger.

Barnen marinerar sig i insjö och för en som är uppvuxen med havet är både doften och känslan inte helt angenäm. Inte nu på plats och definitivt inte senare ikväll, men vattnet är klart och friskt och härligt. Vi plaskar, leker, gräver, ror, dyker, äter (mindre än hälften av maten jag packat med) och skitar ner oss med sand, grus och gräs. Vi köper glass och blir kladdiga, vi badar bort resterna och till sist landar vi på vår station. Äntligen vila. Äntligen slappa. Äntligen kommer lugnet och ron och tiden på dagen när jag får leka utopiskt avslappnad och fri från stress. Jag längtar efter att dåsa bort och när min yngste sover så där tungt under sin handduk är jag nära. Där landar något i kroppen; en känsla av att nu är det perfekt! Nu är det precis så det ska vara och borde vara. Jag andas djupt och får in doften av gås, blommor, löv, sjö, blöta barnhår, solkräm och glass. Ljuden runt omkring låter som att jag är under vatten, dova, subtila, avlägsna. Jag är så nära att somna och försvinna iväg i total avslappning. Jag får en kvart i mitt nirvana innan ljudet av äldsta sonen drar mig tillbaka till nuet.
”jag har tråkigt och det är för varmt. Kan vi åka hem snart?”

 

Tidigare publicerat i Sommarguiden – 2022

Louise Lennersten
Affärsutvecklare, UCS Management

Louise Lennersten - Foto: Crelle

Tillbaka till krönikor