Det är en vanlig fredagskväll på Södermalm. Fuktig luft breder ut sig över Stockholm och sköljer bort sista snöhögen. Folk har precis slutat jobba för veckan och glider bort för en kvällskopp, lite skitsnack men framförallt för att “dra en spader” i den veckovisa turneringen som erbjuds. Poker i sin mest vardagliga form, helt enkelt: struktur, gemenskap, små marginaler och samma bekanta ansikten. Några timmar senare kommer blåljusen.
Natten mot lördagen, 28-29 november 2025, slog polisen till mot den illegala spelklubben “Krukan” som del i en större insats mot misstänkt grov olovlig spelverksamhet och ekonomisk brottslighet. Flera myndigheter deltog och åklagare bekräftade att personer frihetsberövades i samband med tillslaget.
För poker-Sverige blev det mer än en nyhetshändelse. Det blev ett plötsligt, obekvämt uppvaknande för människor som aldrig tänkt på poker som något annat än en hobby. Nu blev det än mer otydligt och trångt kring hur det legala liveutrymmet faktiskt fungerar.
I centrum hamnade Svenska Pokerförbundet (SVEPOF) – och dess ordförande Mauritz Altikardes, som Affärsstaden har intervjuat i anslutning till händelsen.
Den samlande rösten – vad Svenska Pokerförbundet gör (och varför medlemsantalet spelar roll)
För den som inte lever i pokerflödet är Svenska Pokerförbundet lätt att missa. Men enligt Altikardes är uppdraget tydligt:
“Svenska Pokerförbundet är den samlande rösten för svenska pokerspelare – från hobbyspelare till elitsatsande. Vi jobbar för att poker ska få en tydlig, rimlig och modern plats i spellagstiftningen, både online och live. Vi stöttar även medlemmar som enligt förbundet blivit felaktigt behandlade av spelbolag och vägleder föreningar som vill söka licens. Dessutom arrangerar förbundet Poker-SM, både live och online.”
Hans viktigaste fråga som ordförande just nu går att sammanfatta i en mening: ett enklare, tydligare och mer realistiskt licenssystem för livepoker – så att seriösa aktörer vill och kan söka licens, spelare kan spela tryggt och staten få insyn utan att “kriminalisera en hel hobby”.
Han återkommer också till en realitet som många ideella organisationer känner igen: medlemsbasen är hävstången.
“Och ju fler medlemmar vi har, desto starkare röst kan vi vara i den dialogen med politiker och myndigheter.”
“Proportionaliteten träffade mig hårdast”
Det Altikardes säger att han reagerade starkast på i polisinsatsen mot Krukan är proportionaliteten. “Eller snarare bristen på den”, som han förtydligar.
Han beskriver en kväll som, ur spelarnas perspektiv, handlade om en låginköpsturnering med hobbyspelare. Det var människor som kom från jobb och vardagsliv, där några var äldre spelare med lång historik i poker-Sverige. Mot den bakgrunden sticker hans beskrivning av ingripandet ut:
“Att då mötas av insatsstyrka, dragna vapen, tvingas sitta på knä med händerna på huvudet i timmar, bli hotad med elpistol och sedan efter kroppsvisitation släppas hem som vittnen. Det är en nivå av kraft som normalt förknippas med tung organiserad brottslighet, inte en turnering för 1000 kronor.”
Samtidigt är det viktigt att hålla två tankar i huvudet. Myndigheterna beskriver insatsen som en del av en större utredning kring grov olovlig spelverksamhet och penningtvätt, där flera myndigheter och internationellt samarbete nämns i rapporteringen.
Altikardes betonar också att han har respekt för att polisen ska bekämpa organiserad kriminalitet och penningtvätt – “det ställer vi oss bakom”. Men han menar att när vanliga hobbyspelare behandlas som grovt kriminella skickas en farlig signal om att pokerspelet i sig är problemet.
Hans poäng är rakt på sak: insatsen hade kunnat vara effektiv även utan den upplevda kraftnivån.
Tre saker myndigheter behöver bli bättre på i “vanliga spelarmiljöer”
När Affärsstaden ber Mauritz ta ett större perspektiv blir svaret en triangel av förtroende:
- Riskbedömning och proportionalitet
Han vill se en tydligare skillnad mellan miljöer med tydliga kopplingar till grov kriminalitet och miljöer där det primärt sitter hobbyspelare som vill spela en turnering på fredagskvällen. “Samma verktygslåda ska inte användas på allt.”, menar han. - Kommunikation på plats
När människor som inte är misstänkta tvingas sitta länge och samtidigt upplever hotfulla moment skadas förtroendet. Han efterlyser bättre förklaringar på plats: vad som händer, varför polisen är där och vilken roll spelarna faktiskt har i insatsen. - Skilj på “spelproblem” och “spelare”
Han understryker att det finns människor med spelproblem som måste skyddas – men att majoriteten är vanliga hobbyspelare. Att framställa alla som ett riskkollektiv skapar stigmatisering snarare än skydd.
Och här placerar han Pokerförbundet som en potentiell brobyggare:
“Vi vill gärna vara en partner här. Vi kan pokermiljön, vi når spelarna och vi kan hjälpa myndigheter att förstå hur det ser ut ‘på riktigt’ vid borden.”
Vakuumet efter Casino Cosmopol: “Behovet försvann inte – det flyttade”
Altikardes kopplar också Krukan-händelsen till ett större sammanhang: den legala livepokerns krympande yta.
När Casino Cosmopol stängde sitt sista casino i Sverige i våras försvann i praktiken det tydligaste landbaserade, lagliga alternativet för många livepokerspelare. Hans analys är att konsekvensen inte blev “mindre poker” utan än mer gråzon:
“Behovet försvann inte, det flyttade. Till hemmakvällar, källarlokaler, halvöppna klubbar. Det är då man får precis den gråzon som nu leder till dramatiska razzior.”
Han tror att lagliga alternativ kan finnas igen men bara om politiken tar frågan på allvar – med en egen, anpassad licens för livepoker och tydliga regler som arrangörer och spelare förstår.
Om han fick bygga licensen från noll
När Altikardes får designa en svensk livepokerlicens från grunden blir svaret konkret. Han vill bygga den runt principer som både är förståeliga och praktiskt genomförbara:
- Tydlig avgränsning: turneringspoker och “strukturerat cashgame (kontantspel)” – inte hela kasinoprodukter.
- Rimliga inköpsnivåer och avgiftstak: transparenta maxnivåer på inköp/avgifter (rake), men ändå nivåer som matchar verkliga event (hobbyturneringar till större mästerskap).
- Bakgrundskontroll och ägarstruktur: transparenta ägare, hederlig bakgrund, inga dolda intressen – och möjlighet för både ideella föreningar och kommersiella aktörer, med olika krav beroende på form.
- Regler för spelmiljö och säkerhet: ordning, nykterhet, trygghet och dokumenterade rutiner vid misstanke om oegentligheter.
- Rapportering istället för byråkrati-kaos: enkelt digitalt system där arrangörer rapporterar turneringar, deltagarantal och avgifter. “Fokus på spårbarhet och insyn, inte pärmar med formulär.”
- Ansvarsfullt spelande: information om spelberoende, möjlighet till självavstängning, tydlig policy mot att utnyttja utsatta personer – allt kopplat till Spelpaus.
Poängen är att licensen måste vara tydlig – men inte så tung att den i praktiken bara går att använda av en “statlig jättesatsning”.
Pengaflöden och penningtvätt
När kritik landar i “pengar i omlopp” vill Altikardes flytta fokus från misstänkliggörande till metod. Han vill istället göra systemet spårbart, men bygga det så att små aktörer kan följa det.
Hans konkreta verktyg innefattar att:
- Exkludera kontanthantering helt: Inköp/insättning via bank, Swish eller kort via arrangörens konto, inte mellanhänder.
- Separata klientmedel: Inköp och prispengar hålls åtskilda från arrangörens egna medel.
- Trösklar för extra kontroll: Större insatser och avvikande beteenden triggar mer kontroll, men en 500-kronors hobbyturnering ska inte drunkna i samma regelverk som ett högriskspel på ett kasino.
- Standardiserade rutiner: Mallar för KYC, riskbedömning och rapportering; BankID för medlemsregistrering; möjligheten att se om någon spelare är inskriven i Spelpaus.
Sammanfattat: staten får verktyg mot penningtvätt utan att varje liten klubb måste agera bank.
Vad behöver bli enklare/billigare för att fler ska välja den lagliga vägen?
Här blir Altikardes nästan systemutvecklare: “Om man vill styra beteende, måste man designa en process människor faktiskt kan använda.”, säger han och pekar på framförallt fyra saker:
- Kostnadsnivån måste stå i proportion till verksamheten, annars blir licensen orealistisk för små föreningar.
- Tidsåtgång och förutsägbarhet: det måste vara tydligt hur lång tid en ansökan tar.
- Praktiskt stöd i stället för bara krav: guide-dokument, FAQ och kontaktpersoner som hjälper seriösa aktörer att göra rätt.
- Licensen måste innehålla det spelarna vill ha. Han radar upp begränsningar som han menar gör att många upplever att den lagliga vägen blir dyrare, krångligare och mer osäker än att göra som “alla andra”.
Som jämförelse går det också att se hur Spelinspektionen beskriver regler för pokerturnering på spelplats, bland annat intervallet 8-48 spelare, högst två turneringar per dag och maxinsats kopplad till 1/40 prisbasbelopp (1470 kronor för 2025), samt att insatser och vinster inte får betalas kontant i turneringsform.
Rollen gentemot Spelinspektionen och politiken
Altikardes beskriver Svenska Pokerförbundets roll som dubbel: dels vill de vara en praktisk kunskapsresurs åt Spelinspektionen – någon som kan förklara hur livepoker faktiskt fungerar i verkligheten, vilka nivåer som är realistiska och hur både spelare och arrangörer tänker när det gäller upplägg, struktur och ansvar.
I samma andetag betonar han att förbundet också har insyn i onlinepokern och kan bidra med perspektiv på hur konsumentskyddet fungerar i praktiken för svenska spelare. Samtidigt ser han att förbundet behövs som en röst in i politiken, som kan beskriva vad besluten får för konsekvenser “på golvet” när regler utformas långt från spelmiljöerna. Och han är noga med en gräns: “Svenska Pokerförbundet har inga intressen av att försvara oseriösa aktörer – tvärtom handlar ambitionen om att lagstiftning och tillsyn ska träffa rätt, så att man kommer åt det man säger sig vilja stoppa utan att i samma rörelse stämpla eller straffa en hel hobby.”
Om licensen blir verklighet: Så vill förbundet bidra
Skulle en mer fungerande licens för livepoker bli verklighet ser SVEPOF:s ordförande flera naturliga roller för förbundet:
- Remissinstans när nya regler tas fram eller ändras
- Branschstandard (rimliga strukturer, sunda avgifter, ansvarstänk)
- Utbildning och certifiering (t.ex. för turneringsledare/arrangörer)
- Stöd till föreningar och klubbar som vill gå från gråzon till fullt laglig verksamhet
“Vi vill inte bli en myndighet”, säger han, “utan mer av en länk mellan spelarna, arrangörerna och de som stiftar lagarna”.
Budskapet till spelare och arrangörer: “Vi förstår er – men ge inte upp”
Sista frågan i intervjun blir också den mest mänskliga: vad säger man till människor som upplever att det inte finns en rimlig legal väg?
Altikardes börjar med att bekräfta frustrationen: den känslan är “tyvärr inte orimlig” i dagens läge. Men han skickar med två tydliga uppmaningar:
- “Ge inte upp tanken på en legal väg. Tryck underifrån från spelare, arrangörer och medborgare är ofta det som till slut tvingar fram förändring. Det är val nästa år…”
- “Stå på rätt sida medan vi väntar på bättre lagstiftning. Var noga med vilka miljöer man går in i, undvik tydliga kopplingar till grov kriminalitet och var tydlig med att poker inte ska bli en kassako för gäng eller penningtvätt.”
Och så landar han i det han ser som det enklaste verktyget för att få tyngd. Organisering.
“Bli medlem i Svenska Pokerförbundet… Ju fler vi är, desto svårare blir det att avfärda pokerspelare som en liten, marginaliserad grupp. Interagera även med förbundet i sociala medier, prata om hobbyn vid privata sammankomster, dela din historia med vänner och bekanta. Folk utanför communityn behöver förstå att poker är en hobby som borde vara “i ljuset” – inte förpassas till skuggorna.”, avslutar Mauritz Altikardes.
Slutord: Glappet som ingen vill äga
Och här någonstans landar vi i det som ofta är den svåraste delen i praktiken: systemet. Det är lätt att säga “gör rätt” – svårare när den lagliga vägen upplevs som smal, dyr och svår att planera kring. Altikardes skiss på en mer träffsäker licensmodell är samtidigt just det: en skiss. Även om idéerna är konkreta kan det mycket väl ta år innan de får fäste i politik, myndighetsprocesser och regelverk. Under tiden fortsätter verkligheten att fylla tomrummen, ibland på sätt som gynnar varken spelare, arrangörer eller samhälle.
Det blir extra intressant när man jämför med hur Sverige gärna berättar sin pokerhistoria när den är bekväm. När Martin Jacobson vann poker-VM (WSOP Main Event) 2014 blev han inte bara en idrottslig/mental prestation att imponeras av -det blev också diskussioner om allt från prisregn till varför han inte lyftes mer i de stora sammanhangen (inklusive snack om Bragdguldet). Och ett decennium senare dyker samma världsmästare upp för en helt ny publik i TV4:s Förrädarna.
Kanske säger spännvidden något viktigt: poker kan vara både folkhobby och elitprestation, både kultur och rubrik. Men regelverket har svårt att hålla jämna steg med hur människor faktiskt lever den.
Det är i den friktionen Krukan-händelsen blir mer än en enskild razzia: den blir en påminnelse om att det som inte ryms i tydliga, fungerande ramar tenderar att hamna någon annanstans.
Faktaruta: Det gör Svenska Pokerförbundet just nu
- Samlar svenska pokerspelare och driver frågor om modern, rimlig lagstiftning (live och online).
- Vill se ett tydligare och mer realistiskt licenssystem för livepoker.
- Arrangerar Poker-SM Live och Poker-SM Online.
- I samband med Krukan-insatsen vill förbundet lyfta ett “spelarperspektiv” parallellt med myndigheternas bild.
