”Mäh, tjeeeeena Lollo”, hör jag min barndomskompis nästintill bräka på bred västgötska bakom mig på Ica Maxi. Jag är hem-hemma och gör affären, tillika den stora mötesplatsen, i min hemstad. Jag får bita mig i tungan för att inte snabbt svara tillbaka på samma bräkande dialekt, för att mest driva med henne, men hinner inse att hon inte kommer förstå skämtet. Det är så hon låter när hon pratar och de flesta andra runt mig också. Det är ju jag som är annorlunda.
Sist jag träffade den här kompisen satt vi och fikade på… Schellmacken i stan. Alltså i den lilla orten jag kommer från. Vi var ett gäng som satt där och alla hade åkt dit i sina egna bilar anno ”någongångpå90-talet”, men pimpade, ompysslade och fina som inga andra åk. Efter att större delen av gänget gett sig av för att hjälpa en kompis bogsera en EPA-traktor som fått motorstopp i en ännu mindre håla, satt vi två kvar och pratade över ännu en kopp kaffe.
Min vän lutade sig lite fram och harklade sig och sa att hon var besviken på mig. Att jag kom hem till stan med en ny fin dialekt, med högskolepoäng i ryggsäcken och drömmar om framtiden utanför den värld vi gemensamt växte upp i. Hon själv hade börjat jobba på industrin och gick i sin pappas fotspår. Rakt ut i arbete efter gymnasiet och kunde inte förstå hur jag kunde välja ett annat liv än det som fanns där. ”Va sa’ru göra sen? Flytta te’ Stockholm eller?”, nästintill svor hon som att det var det värsta sveket jag kunde utsätta henne för. Jag svarade att jag inte hade en aning. Det beror väl på var jobben finns. Och diskussionen fortsatte. Och fortsatte med argumentationer åt varsina håll. Ingen av oss kunde övertyga den andra. Fikastunden avslutades med att hon spände ögonen i mig och vräkte ur sig att ”de’ sa’ ja’ tala om fö’räj att du förnekar ditt ursprung”. Sen fick jag gå hem från macken eftersom hon tagit den gamla Toyota Corollan vi anlänt i tillsammans. Jag skäms inte för mitt ursprung eller bakgrund, men valde att lämna den för att få större möjligheter än jag kunnat få där. Jag ville aldrig in i industrin. Men jag gick typ i min pappas fotspår. 1-1?
Det här med stadspatriotism är en mycket intressant sak. Förvånande men intressant. Och lite löjlig. Den slog mig för inte så länge sedan på plats även i nutiden. För ett tag sedan satt jag i ett möte med en entreprenör i Norrköping och planerade en aktivitet. Jag ville också inkludera en entreprenör i Linköping, varpå min Norrköpingskontakt såg väldigt frågande ut. Honom hade han inte hört talas om. Samma sak utspelade sig sedan i motsatt riktning när jag gjorde samma försök med Linköpingsentreprenören. Båda dessa är lokalt relativt kända och särskilt inom entreprenörsvärlden. Jag menar, det är inte precis en mur mellan Linköping och Norrköping och tåget emellan tar kortare tid än vad det tar för mig att cykla mellan Ljungsbro och Linköping. Det är likväl vattentätt mellan industristaden och hightech-city. Eller var är det skon klämmer egentligen?
Med ytterligare en native Linköpingsbo föreslog jag att vi skulle åka till Norrköping på utflykt, varpå svaret blev ”svär inte” och skämten i mitt team mellan Norrköpingsborna och oss Linköpingsbor låter inte vänta på sig. ”Vad har residensstaden att rapportera idag?” kan mycket väl poppa upp i en standup när någon från Lkpg ska rapportera. Nu vet jag att mitt team har stor distans och är skämtsamt och att de två entreprenörsvännerna hade skakat hand och skrattat åt det faktum att de verkat i 30 år, fyra mil ifrån varandra och blivit väldigt framgångsrika, men aldrig mötts och sen gått vidare. Men saken i sig förundrar mig.
Innan jag lämnar hem-hemma tankar jag bilen och möter en gammal klasskamrat som jobbar i kassan på Statoil. Även vi småpratar och hon frågar vad jag jobbar med. Jag berättar vad jag gör och får en fnysning till svar. ”Värst va ’ru va märkvääärdig” adderar hon också innan hon vinkar fram nästa kund. Och där är den. Insikten. Antingen är man patriot eller förnekare. Det finns inga mellanting.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 7 – 2021
Louise Lennersten
