Den stora lögnen

Några behov sticker ut, till exempel nya innovationer vad gäller energilagring. Vi behöver otänkbara typer av batterier med helt annan kapacitet än vi kan föreställa oss idag. Typ en utveckling som för processorer som fördubblade sin kapacitet var artonde månad under lång tid. Är det rimligt att tro att detta kommer att ske? Beroende på vem man frågar får man varierande svar. Eftersom det finns alldeles för många som har en förmåga att låta tvärsäkra när de svarar och som i mångt och mycket utgår från status quo, så känner jag mig inte riktigt så pessimistisk som jag hade gjort om jag hade lyssnat på dysterkvistarna.
Jag tror att något av alla forskningsförsök som pågår när det gäller nya typer av material, organiska alternativ etc., kommer att leda till att vi kan komma att kunna lagra energi på ett helt annat sätt än idag. Kanske kan Elon Musks batteriinstallation i Australien ge en fingervisning om framtiden. Södra Australien hade stora problem med strömavbrott, framför allt när det var vindstilla och den stora vindkraftsparken stod stilla. Elon Musk offererade världens största batterilager som skulle kunna lagra tillräckligt mycket el för 30 000 hushåll. Han lovade delstaten att om installationen inte var färdig inom 100 dagar skulle han skänka den gratis. Den var färdig på ca 60 dagar och prognosen är att investeringen kommer att vara återbetald på tre år, tack vare en oväntad förmåga att jämna ut effekten i elnätet och undvika nyttjande av extremt dyr spetslast från kolkraftverk. Om dessa oväntade resultat kan uppnås med omogen och relativt enkel teknik så kan man ju bara gissa vad som kan åstadkommas med mer avancerade lösningar.

Ett annat område där vi ovedersägligen behöver drastiska innovationer är flyget. Inte många kan tänka sig att ta tåget till södra Europa när novembermörkret ligger som en våt filt över Sverige. Och tacka sjutton för det. Här om dagen försökte jag reda ut hur man kan åka tåg till Malaga för en långhelg. Det är möjligt att bokningssajten inte var optimal, men det skulle ta över två dygn och kosta närmare 500 euro enkel väg om man slog ihop alla biljetter. En av sträckorna som på den gamla goda interrail tiden hade perfekta nattförbindelser, nämligen Hamburg-Paris, skulle kräva sju byten för färd på natten. Som jämförelse kan nämnas att en billig flygbiljett skulle kosta ett par hundra och ta fyra-fem timmar.
Även om EU skjuter till pengar för att identifiera och lösa flaskhalsar i det europeiska tågnätet så går det alldeles för sakta. Och det löser inte behoven av interkontinentala resor. Vi behöver flyg som inte bidrar till global uppvärmning. Och det snabbt. Där är jag tyvärr mindre hoppfull. Visserligen kan elflyg bli ett alternativ på kortare distanser, men det är alldeles för lite fokus på utveckling av alternativa bränslen, vilka är nödvändiga för att klara omställningen av flyget. Och tills det är på plats så är den bittra sanningen att alla måste dra ner på flygandet.

Vad har då titeln på den här krönikan med nödvändiga innovationer att göra. Jo, den är starkt förknippad med mitt tredje exempel, nämligen förmågan att använda material flera gånger. Jag jobbar med ett projekt som syftar till att öka andelen material från hushållsavfallet som går att återvinna. Svarte Petter i återvinningen är plasten och det har många skäl – förpackningar som är felkonstruerade och inte går att återvinna, konsumenter som slänger plasten i soporna istället för i återvinningen, svag efterfrågan på vissa typer av återvunna plaster etc. EU har satt upp ett mål att minst 50% av plasten ska återvinnas. Enligt statistiken ligger Sverige på 47%, så det känns ju inte så utmanande. Trodde vi ja. Vi har intervjuat olika företag och organisationer som är inblandade i olika delar av kedjan. Och efter ett tag kände vi att siffrorna inte stämmer – det osar helt enkelt katt. FTI (Förpacknings- och Tidningsinsamlingen) bedömer att ca 45% av alla plastförpackningar som samlas in är återvinningsbara och har en marknad (framför allt mjukplast är attraktivt). Det stämmer bra med informationen vi fått från den nya anläggningen för plaståtervinning som byggs upp i Motala.
Men det gäller ju återvinningsbarheten av det som samlas in. Och mycket plast slängs fortfarande i soporna. En försiktig uppskattning är att 50-60% av plasten hamnar i soppåsen istället för i återvinningen. Det är ungefär som att hälla ut ett par centiliter olja i soporna varje dag. Supersmart! Not!
Hur som helst – om hälften av alla förpackningar samlas in och ca 45% av dessa går att återvinna, så är den totala återvinningen bara dryga 20%. Och det är det som är den stora lögnen. Vi påstår ju att vi är nära målet om 50% återvinning, men ingen talar högt om att vi jämför äpplen (hur mycket som samlas in) med päron (hur mycket som faktiskt återvinns). Här skulle behövas stora innovationer. Dels för att öka återvinningsbarheten av plasten och dels för att ändra hjärnfunktionerna hos oss människor så att vi fattar vikten av att lägga restavfall på rätt ställe.

För i ärlighetens namn så är vi grymt slöa som inte ens orkar lägga plasten i en separat påse. Eller i det här fallet kan jag faktiskt med gott samvete säga NI – för jag själv är manisk. Det finns inte en plastbit som hamnar fel hemma hos mig, det kan jag lova.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 10 – 2018

[one_half last=”no”]

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

[/one_half]
[one_half last=”yes”]
Malin Forsgren
[/one_half]

Tillbaka till krönikor