Tänk om alla på jorden hade en bubbelpool…

Ja visst har jag tänkt tanken själv. Googlat, kollat priser. Drömt om ett glas cava under stjärnorna, i december i ett bubblande bad i trädgården. Något som många med hus har idag men som var lyx för 20 år sedan. Idag stannar vår lyx­konsumtion i steget. Pooler är eller har varit avstängda i de flesta hem och på professionella anläggningar. Jag läser en artikel om den afrikanska flickan som går fem mil för att hämta vatten i en brunn varje dag. Medan vi badar i vårt dricksvatten och tar vatten i kranarna för en självklarhet, är det en helt annan verklighet på andra sidan jordklotet.

En av våra kunder, arbetar med vattenförsörjning till flera olika kommuner. Vi gör en omvärldsanalys och jag inser ­plötsligt att vattenfrågan är en krisfråga som även berör Sverige. Vårt grundvatten är lågt och problemet är inte tillfälligt. Det har med klimatet och regnmängder att göra och vi i Sverige, vårt välfärdsland, behöver ta ett nytt ansvar för hur vi konsumerar vatten. Det berör även oss. 

Jag tittar på min mobil. Den är trög, laddar ur, och har småsprickor. En gång var det en vacker röd apple, skimrande, snabb figur som passade bra med min outfit i övrigt. Sen såg jag en dokumentär om gruvarbete i vår tid i Kina. Jag läste att en mobil innehåller 68 olika metaller som utvinns i gruvor runt om i världen. Man förflyttar samhällen för att göra ­gruvor av den mark husen stått på. Jag berättar det för en vän eftersom ­dokumentären gjorde mig oerhört berörd över hur vi återvinner metaller för att hantera vår tids tekniska utveckling. 

– Det gör vi även i Sverige, säger vännen och nämner Kiruna i förbifarten.  Ja visst ja Kiruna, järnmalmen. Vi gör precis som man gör i Kina men vi flyttar en hel stad. Det kostade visst LKAB 6,8 miljarder. Då har man inte räknat med de 11 miljarder som samhällsomvandlingen kommer att kosta.

– Du behöver en ny mobil Susanne, säger min kollega som märker hur jag får ladda min mobil hela tiden. 

– Jag väntar lite till, svarar jag. Den fungerar faktiskt fortfarande rätt bra. Ständigt letar jag eluttag och har sladden till hand överallt. Ingen större sak. Det är som en mikroskopisk nanoinsats för världens hållbarhet. Men tänk att det ­faktiskt kan göra en skillnad. En liten skillnad för bergen, för jorden, för mänskligheten och för nästa generation?

För några år sedan står jag och sjunger i Dalhalla. Ett gammalt kalkstensbrott som gjorts om till en enorm scen i djupet av ett stort sår i jordskorpan. Där finns en liten turkosskimrande sjö med en båt. Vi sjunger gospel och vi är 300 sångare och amerikanska gästartister. Det är som att vi står där och helar jorden och gör något vackert mitt i denna förödelse som trots sin historia är ödsligt vacker och kargt. Men vissa övergrepp på vår jord kommer aldrig att läka. De är helt enkelt ett övergrepp bortom all återvändo.

Vi har skapat en värld som bygger på konsumtion och det är det kretslopp vi lever efter. Vi jobbar, tjänar pengar och konsumerar. Det är västvärldens mantra. Inte för den afrikanska flickan som hämtar vatten varje dag men för oss här i västvärlden. Vi konsumerar av jordens resurser på ett sätt som aldrig skett under hela jordens historia och vi tycker att det är en rättighet. Men tänk om vi konsumenter slutade konsumera. Kretsloppet skulle brytas och tänk om vår tids inflation med räntehöjningar faktiskt hjälper oss att bryta denna kortsiktiga hänsynslösa förbrukning och omättliga konsumtion. Det kanske är rätt åt oss. Det är bra nu. Många är dessutom de som inte kan konsumera mer än det nödvändigt just nu. Vårt konsumtionssamhälle har kommit av sig. Vad behöver vi egentligen, vad kan vi bevara, laga eller byta? Mina egna spontanköp har minskat och i stället använder jag min uppfinnelserikedom. Tråkigt, ja men även en rejäl tankeställare över min egen konsumtion. Jag vill nog inte längre var en ansvarslös konsument. Jag kanske vaknar sent. Det är möjligt. Men jag vill inte ha en ny mobil-telefon. 

Så här på vårkanten blickar jag ut över vår trädgård. Fåglarna kvittrar och naturen är så generös med sina färger och gult värmande solljus. Vi går runt och tittar på blommor som kommit upp. Jag vattnar mina nyplanterade penséer och förundras över hur våren så självklart kommer tillbaka och ger oss kraft varje år. Det är ett sunt kretslopp där naturen ger och tar i en slags balans mellan det prunkande gröna och sedan åter­hämtning och vila på höst och vinter. 

Då blir det är svårt att få ihop mina bilder av världen. Flickan som hämtar vatten, avstängda bubbel-pooler på grund av krig och höga elpriser, gruvindustrin som bidrar till metaller för vår elektronik, min mobiltelefon som är min kontakt till allt jag gör.

Så det enda jag kan göra är att börja med mig själv och då menar jag inte att källsortera eller köpa eko-logisk mjölk och Fairtrade-kaffe. Det gör nog många av oss. Jag ska försöka ge mig på något svårare och börja med mina livsmönster. Hur kan jag konsumera mindre? Jag ska försöka förhålla mig till vårt gudomligt rena vatten på ett nytt sätt.  

Medan jag tacksamt dricker vatten som fortfarande är en sådan självklar källa och rättighet, tänker jag på flickan som hämtar vatten varje dag och går fem mil bärandes tunga kärl med sig hem. 

Den flickan, just den flickan, kunde varit jag…

Tidigare publicerat i Affärsstaden #5 2023

Susanne Bergman
Organisationskonsult & författare

Susanne

Tillbaka till krönikor