Det finns ett antal människor i Sverige som är verkliga klimathjältar. Nu tänker jag inte i första hand på de som ställt om sina liv, slutat flyga och slutat äta kött, även om de också i vissa lägen förtjänar en medalj. Nej – jag tänker på alla de människor som driver eller jobbar på företag och som tar steg för steg att minska sina egna klimatavtryck och skapa produkter som bidrar till att andra kan sänka sina klimatavtryck. När jag pratar med dem så kan jag bli lite frustrerad över att de hela tiden stöter på hinder. Det är inte annat än att jag kan förstå varför inte alla orkar vara lika stora eldsjälar. Det handlar om alla små men irriterande lagar, regler, vanor etcetera som är svåra att ändra på. Jag brukar säga att djävulen sitter i detaljerna och det är fortfarande frapperande hur sant det är när det gäller omställningen till ett fossilfritt samhälle!
Här om dagen hade jag förmånen att besöka Edvard som driver en stor gård i Västergötland. Han odlar spannmål och har gått all in för att resurseffektivisera och sänka användningen av fossila bränslen på gården. Som många bönder värmer han upp sin gård genom att elda flis som dessutom används för att torka spannmål på sommarhalvåret. Flisen kommer från restprodukter från skogen. De allra flesta forskare, i alla fall i Sverige, verkar vara överens om att det är OK att använda restprodukter från skogen för energiproduktion med tanke på hur stora volymer som fortfarande ligger kvar ute i markerna. Inom EU är tongångarna lite annorlunda. Nåväl – Edvard är en sådan person som inte nöjer sig med att det nog är bra att elda flis för att värma upp fastigheten och torka spannmålet. Som spannmålsodlare vet Edvard hur viktigt det är med en bra mullhalt i jorden för att få bättre skördar. Sköter man inte jorden blir den till slut utarmad. I många delar av världen har man stora problem med urlakade och eroderande jordar vilket kan hota livsmedelsproduktionen i stor skala om vi inte är försiktiga.
Jag har tidigare skrivit om biokol som är ett mirakelmedel för jordförbättring (något som inkaindianerna hade koll på redan för flera tusen år sedan). Man förbränner helt enkelt organiskt material (typ grenar och ris eller dylikt) i väldigt hög temperatur. Eftersom förbränningen är syrefri bildas ingen koldioxid. Slutprodukten är ett poröst material som, när det grävs ner i marken, gör lerjord mer lucker och lättarbetad, och sandjord ökar sin förmåga att binda vatten och näring. Dessutom skapar man ett kol-lager i marken, vilket är ett smartare sätt att sänka koldioxidhalten i atmosfären än att fånga in koldioxid i skorstenar i industrier, vilket är elintensivt och dyrt utan att skapa någon ytterligare nytta.
En restprodukt från biokolsproduktionen är förstås värme. Genom att kombinera värmebehovet (som nästan finns året runt på en spannmålsgård), med tillgången till restprodukter från skogen, kunde Edvard bygga en anläggning som fyller hans värmebehov och genererar biokol som han kan sälja till trädgårdsmästare och dylikt. Men för att komma dit fick Edvard slita rätt hårt. Då fanns det inte en lämplig anläggning, så den har han fått konstruera själv tillsammans med en tysk leverantör. Pyrolyspannan vidareförsäljer Edvard nu till andra bönder. Dessutom insåg Edvard att det inte fanns någon bra marknadsplats för biokol. Så han startade siten biokol.se där bönder som producerar kan ansluta sig för att nå ut till kunder.
Edvard är en av våra klimathjältar och frågan är hur länge hans energi räcker, framför allt om systemet inte stöder hans insatser bättre. En del handlar om huruvida användning av flis kommer att ses som hållbart i framtiden. Här behöver Edvard veta att det finns stabila spelregler på lång sikt. En annan faktor handlar om hur vi ska skapa affärsmodeller för att göra det möjligt för bönder att använda biokol för att öka mullhalten i jordarna, något som är superviktigt för vår framtida livsmedelsproduktion. Idag finns det inga internationella konventioner för att skydda jorden och det finns heller inte många politiska initiativ som styr mot förbättringar av jordkvalitet. Sverige har faktiskt inte ens något miljömål som handlar om att skydda odlingsjorden. Ett problem är att utveckling av vettiga politiska förslag kräver en enorm detaljkunskap, vilket är svårt att begära av politiker. Det finns givetvis en del kunskap på tjänstemannanivå, men även där har vi sett att det funnits brister genom åren. Tyvärr är det dessutom troligt att nedmonteringen av miljödepartementet innebär att politikerna får ännu färre sakkunniga till sin hjälp. Många av de mer rutinerade tjänstemännen väljer nu att lämna (vilket vi kan se i jobbansökningar). Så frågan är hur vi ska se till att klimathjältar som Edvard får det stöd de behöver från beslutsfattare och politiker?
Många andra företagsledare och entreprenörer fokuserar på att byta fossila fordonsbränslen mot förnybara alternativ, byta ut fossil gasol mot biogasol i produktionsprocesser, bygga upp smarta lösningar med kombinationer av solceller och batterilager, etablera processer för att kunna återvinna verksamhetsplast, och så vidare. Det är precis de här insatserna som behövs, men det är inte särskilt enkelt. Och ofta är det tyvärr rätt dyrt. Det är egentligen svårt att förstå varför ett förnybart bränsle är dyrare än ett fossilt dito. Varför fossil propan (som är en restprodukt från fossila raffinaderier) är dyrare än biogasol (som är en restprodukt från raffinaderier av biodrivmedel). Varför det ens är tillåtet att elda upp återvinningsbar plast. Varför tunga elfordon måste vara flera gånger dyrare än konventionella dito med förbränningsmotor. Och varför vi helt enkelt inte försöker underlätta för klimathjältarna så mycket som möjligt. Jag tror att vi måste börja se världen med nya ögon och utgå från det förnybara, fossilfria och cirkulära som det rådande paradigmet. Både vad gäller affärsmodeller, regler och politiska beslut. Om vi använder det som utgångspunkt så kanske vi kan få ordning även på detaljerna.
Tidigare publicerat i Affärsstaden #1 2023
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050
Tillbaka till krönikor
