En politisk smoothie år 2022

Det är kulingvarning utanför fönstret på västkusten och hotet om regn hänger över oss med stor osäkerhet om det ska drabba oss idag också. Det blåser även en hel del andra vindar runt oss och valet i september ger oss med jämna mellanrum små stormbyar. Under tiden partiledarna dansar med flaggor i prideparaden funderar jag på vart vi egentligen är på väg?

De senaste åren har frågorna genom pandemin varit så tydligt fokuserade på överlevnad, stöttning, hjälp och hälsa. Pandemin är inte över och mutationen Kentauren lyser med ett nytt hot om restriktioner och apkoppor är nästa virus som sprids snabbt. Samtidigt skenar bensinpriser, elpriser och matpriser. Efter år av överflöd har vi en tid framför oss med tuffare tider. Vårt betygssystem i skolan ändras igen och färre söker in till universitet, ännu färre söker sig till våra bristyrken. Och så strösslar vi med lite Nato på det och ett återuppväckt hot om att ”ryssen kommer”.

Och vår politik. Jag har tappat bort mig. Det är vallöften som känns innehållslösa och politiker som uttalar sig i frågor med åsikter som känns avlägsna från deras ursprungspolitik. Jag vet inte vem som polar med vem eller vilka som nuförtiden inte alls kan leka tillsammans. Jag gör undersökningar i både publika och offentliga kanaler för att få veta var jag står, för jag kan inte göra den bedömningen själv längre, och får helt olika svar. Jag får också tydligt se att jag landar spot on i mitten i ett fyrfältsdiagram. Vad finns för mig att rösta på?

När partiledarna leende dansar med sina flaggor i paraden så märker jag att jag tappat tron på de flesta av dem. Jag vet inte längre om det är deras genuina åsikt med alla människors lika värde eller om det är ett spel för gallerierna för att locka väljare. Mona Sahlin var tydlig och trovärdig i sitt deltagande i pride, vår Överbefälhavare Micael Bydén likaså. Men när Ebba Busch dansar för HBTQI-rättigheter drar jag automatiskt öronen åt mig. För hur kan man ena stunden dansa för mänskliga rättigheter och nästa ögonblick vilja inskränka aborträtten?

Jag diskuterar politik med min äldsta bonusson som ska rösta för första gången och som gjort ett noggrant jobb att ta reda på sin politiska ställning. För honom är det viktigt att få göra sin röst hörd och viktigt att det parti han röstar på står för merparten av de värden han står för. Vi vet båda två att man inte kan få allt och vi är också överens om att det är endast ett parti som alltid varit tydlig med sin politik genom alla år och är det fortfarande. Övriga står ostadigt på sina grundpelare. Jag har alltid tagit min rösträtt på allvar och alltid sett det som en möjlighet att få göra min röst hörd genom att välja det parti som står närmast det jag värdesätter, men i år… Det är som en politisk smoothie blandad på rester från min egen kyl och alla grannars kylskåp. För första gången någonsin överväger jag att rösta blankt. Eller inte rösta alls.

Vilket samhälle har pandemi, kriser, vård i panik, ett ständigt förändrat skolsystem, en påverkan av krig, en bristande integrationspolitik och en ökad inflation format oss till? Kanske är det någon mer än jag som är vilsen i det politiska landskapet och lika cyniskt tappat tron på vallöften och åsikter som kommer en månad före valet? Samtidigt är jag ödmjuk inför politikerna som ska navigera i detta snåriga landskap och avundas inte alls deras yrkesval. Ibland undrar jag om de ens själva vet vart vi är på väg?

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 7 – 2022

Louise Lennersten
Affärsutvecklare, UCS Management

Louise Lennersten - Foto: Crelle

Tillbaka till krönikor