– När vi pratar om de gröna näringarna menar vi jordbruk, skogsbruk, mat, djurhållning, energi, vattenbruk och trädgård, berättar Helene. Det är branscher med råvaruhantering där råvaran är fotosyntesbaserad. Den är alltså i princip tillverkad av sol och koldioxid, och därmed förnybar.
Det kan vara skillnad mellan att driva företag i tätort jämfört med att göra det utanför tätorterna.
– Det kan vara både för- och nackdelar med det. Det kan till exempel vara lättare att få tag i mark för att bygga industrilokaler på men det kan också vara svårare att få bankerna att vilja vara med och finansiera. Teknikutvecklingen leder till allt högre krav på specialiserad arbetskraft, och längre från tätorten kan det vara svårare att få tag på de personerna. Samtidigt får man ofta en lojal personal om många i närområdet jobbar hos en, när företaget blir viktigt för de som bor i närheten. En fördel med att ha en industri utanför tätort är också att den inte stör omgivningen lika mycket, säger Helene.

Bra vägar underlättar förstås både pendling och godstransporter.
– Om vi tar Väderstadverken som exempel så har de behov av många specialiserade ingenjörer och många pendlar från till exempel Linköping, Tranås och Mjölby. Då är en fungerande kollektivtrafik viktig. Logistiken blir också lättare utanför städerna, för den som har mycket råvaror in och produkter ut, under förutsättning att infrastrukturen är bra. Det blir ofta också närmare till råvaran, särskilt i de gröna näringarna där råvaran kommer från jorden och skogen, säger Helene.

En nackdel Helene ser är att politiken lätt glömmer bort den industri som finns utanför tätort.
– Huvudkontoren för stora industrier flyttar ofta in till städerna, särskilt till Stockholm, förr eller senare. Ledningen har nytta av att kunna nätverka med andra och det blir till exempel närmare till banker, konsulter och politiken. När huvudkontoret ligger i Stockholm blir det lätt att glömma att produktionen ligger någon annanstans. Politiskt och i samhällsdebatten är det lätt att tro att landsbygden behöver en massa bidrag för att kunna leva men så tycker inte jag att det är, det är ofta här varorna produceras, och det finns massor av företag som drivs och frodas på landsbygden, säger Helene.

»Kanske det viktigaste vi gör för att skapa nätverk och samarbeten mellan olika bolag är att vi har fika varje dag klockan 9.30«

Helene tror att urbaniseringstrenden har en mottrend.
– Jag ser en annan trend, där folk gillar att bo på landet, även den specialiserade arbetskraften vi pratade om tidigare, såsom affärsutvecklare, tekniker och IT-specialister. Man kanske vill ha häst, skog runt husknuten, ha barnen i en mindre skola till exempel. Då är det ju inte fel om det finns jobb i närheten. Med bättre infrastruktur, bra internet, bra mobiltäckning och bra pendlingsmöjligheter, kan fler jobba hemifrån och fler tjänsteföretag etablera sig på landsbygden, tillsammans med råvaruproducenter som producerar det mesta av vår mat, och till exempel skogsindustri, förädlings– och tillverkningsföretag, menar Helene.
Helene vill lyfta exempel på lyckade företag inom området mat.
– Det har vi många av i Östergötland. Löts gårdsmejeri, till exempel. De har en mycket skicklig mejerist och de levererar sitt smör till NOMA, en restaurang i Köpenhamn som räknas som värdens bästa. De levererar till några riktigt fina restauranger i Stockholm också, sådana som har stjärna i Guide Michelin. De gör även många goda ostar, berättar hon stolt.

Ett annat matföretag som fått frågan om att göra leveranser till prestigefyllda företag är Brostorps gård.
– Det började med mjölkkor och en hallonodling. Nu gör de både ost och egen ostkaka. De har fått frågan från Ikea om de kan leverera ostkaka till dem. Det är ju rätt så coolt. Det är tyvärr så stora mängder att de inte skulle klara att gå upp i så stora volymer så de valde att tacka nej, berättar Helene.

Ett annat livsmedelsföretag i regionen som det går bra för är Östgötasvamp, företaget som fick priset Årets gröna företagare på Linköpings näringslivsgala 2017.
– Det är ett gäng ingenjörer från Linköpings universitet, ursprungligen från Iran, som är superduktiga på systemteknik. De har byggt en kontrollerbar miljö för svampodling. Med hjälp av att styra ljuset kan de göra d-vitaminberikade champinjoner. Svampen är godkänd i hela eu som en ”Novel food”. Det är rätt strikta regler om man ska komma med ett hälsopåstående om livsmedel, då måste man ha mycket på fötterna. Det har de på Östgörasvamp och därför har de fått en EU-certifiering så att de kan sälja sin d-vitaminberikade svamp i hela EU, och få säga att det är bra för hälsan, säger hon.
En annan vegetarisk produkt från Östergötland är Oumph, från företaget Food for progress i Mjölby.
– De är väldigt bra på försäljning och marknadsföring och ett exempel på ett företag som har lyckats bra med att svara på vegotrenden. Företaget har sin bas i Mjölby och deras produkter syns i många mataffärer, offentliga kök och även i andra länder.

När det gäller kött finns det också stor produktion med tydlig hållbarhetsinriktning i regionen.
– Ett argument mot köttproduktion och kor är att de äter föda som vi människor hade kunnat äta och att de kräver en massa vatten. I vanliga fall, inte den här sommaren då men i vanliga fall, har vi gott om vatten i Östergötland. Kor som betar gräs äter inte en föda vi människor hade kunnat äta så, då utgör de istället en viktig del av matproduktionen eftersom vi människor inte kan äta gräs. Det finns ett varumärke för den typen av kött. Det heter Naturbeteskött och det finns flera bönder i Östergötland som har den certifieringen, berättar Helene och fortsätter:
– När det gäller kött finns det också ett antal mindre slakterier i regionen som är intressanta. Stora slakterier, som Scan, har stora flöden varje dag, och kan ha svårt att göra små serier av särskilda sortiment. Basunda slakteri är ett exempel på ett mindre slakteri som kan göra andra sortiment. Det kan till exempel vara att kunderna vill ha kött som är mörat längre eller är styckat på ett annat sätt.
Ett mindre slakteri kan till exempel ta emot klimatsmarta grisar att ha i sitt sortiment. Klimatsmarta grisar äter inte soja, de äter åkerbönor istället.
Ett exempel på en gård med klimatsmarta grisar är Blackert lantbruk. Där äter grisarna gårdens egenodlade ärtor och åkerbönor istället för importerad soja. Lantbruket drivs till stor del av vindkraft och man använder gödsel från grisarna på sina åkrar. Charkman i Norrköping säljer sedan grisköttet från Blackert under märket Östgötagris. Det är ett tydligt exempel på hur en mindre charkuterist kan göra ett särskilt segment. En sådan samverkan gör också att förädlingsföretaget kan ta hand om varumärket och bonden kan ägna sig åt att göra sina fina grisar, berättar Helene.

Eklunds chark är ett annat förädlingsföretag som det går bra för.
– Eklunds har vunnit Chark SM många gånger och de arbetar mycket med lokal råvara. Det finns andra intressanta lantbruksföretag också. Till exempel Högåsa Gård som producerar ekologiska grisar. De är en av 24 gårdar i Sverige som gör det. Att de är ekologiska innebär bland annat att grisarna går utomhus året runt.
Det finns företag som arbetar med den andra sidan av jordbruket också: avfallet.
– Ett företag som sitter hos oss på Vreta kluster heter Biototal. De jobbar med förnybar växtnäring. De köper in råvara i form av biprodukter och restprodukter från olika industrier och gör gödselmedel till lantbruk av det. De gör alltså affärer på avfall. De är pionjärer inom området och inom att hitta fungerande affärsmodeller. De har idéer om att skörda vass ur Östersjön och på så vis göra miljönytta. Grejen med att försöka hjälpa Östersjön är ju att man inte kan skicka en faktura till sjön, man måste hitta affärsmodeller som fungerar där man kan få betalt på något annat sätt. De har också en idé om att göra gödsel av vassen men behöver få betalt för sin miljönytta.

Helene lyfter även en del industrier inom jordbruket.
– Väderstad verken, förstås. En miljardindustri som exporterar sina jordbruksmaskiner till hela världen och har all tillverkning i Väderstad, säger hon. Sen finns Ydregrinden som säljer och tillverkar grindar och stallinredning för lantbruk och häst. De har sin tillverkning och sitt lager i Ydre. Gothia redskap i närheten av Älvestad och Fornåsa, är också intressanta. Med hjälp av spetsteknologi gör de lantbruksmaskiner för att göra ekologisk odling lika effektiv som konventionell odling.
Tricket med Gothias system är att de har ett bildseende inbyggt i sina maskiner.
– De har bland annat en ramp med hacka på, som styrs av en kamera, för att hacka bort ogräset mellan odlingsraderna istället för att man ska behöva bespruta. Det är ju jätteviktigt att hackan bara tar ogräset och inte grödorna så det är väldigt avancerad och innovativ teknik, berättar Helene. De har sin tillverkning i en fabrik på gården där hemma och gör väldigt avancerade maskiner som möjliggör effektiv ekologisk odling.
Det finns fler bolag som bygger robusta maskiner ute på landsbygden.
– Ivarssons i Metsjö är ett familjeföretag som tillverkar robusta vagnar för entreprenad och lantbruk, berättar Helene. Grejen med den östgötska jorden är att den består av en väldigt styv lera. Det gör att allt som ska gå i marken här behöver vara ordentligt robust. Det gör att lantbruksmaskiner som tillverkas här håller väldigt hög kvalitet.
Det är inte bara odlingen av grödor som vi är bra på här i regionen.
– Vi är bra på skogsprodukter också. Enligt en föreläsare på ett skogsseminarium jag var på nyligen är Norrköping den kommun i Sverige som har flest anställda inom skogsindustrin, i och med att pappersbruken Holmen, Fiskeby och Billerud Korsnäs ligger där. Kinda och Ydre är stora på skog. Det fina med skog är att den faktiskt kan ersätta allt vi får ut av olja. Vi kan förädla fram både byggmaterial, energi, tyg, plast och bränsle.

En träbaserad produkt från regionen heter Träullit.
– Företaget Träullit ligger i Österbymo. De gör isolerskivor av träull, vatten och cement, berättar Helene. Skivorna används till exempel i innertak och som ljuddämpning. Deras produkt har också vidareutvecklats av ett företag som heter Baux. Det började med ett gäng designstudenter från LiU som designade träullitplattor för ljuddämpande väggar i offentliga miljöer. Träullit tillverkar dessa designade akustikplattor i olika former och färger nu, och säljer på en internationell marknad.

En sådan samverkan är en sak Vreta kluster jobbar med att få fram.
– Vårt uppdrag är bland annat att knyta ihop näringslivet med akademin. Vi skapar också kopplingar inom näringslivet mellan till exempel lantbruket och IT-företag i Mjärdevi, berättar Helene. Vreta kluster kom till för att bidra till utvecklingen inom de gröna näringarna.
De utför sitt uppdrag på några olika sätt, där ett sätt är att skapa nätverk.
– Vi har en företagspark där det sitter ungefär 30 olika bolag inom de gröna näringarna. Det sitter väldigt mycket expertis hos oss och det fungerar som ett konsulthus för lantbrukare och skogsägare, dit de kan komma och få rådgivning om allt möjligt, berättar Helene. Kanske det viktigaste vi gör för att skapa nätverk och samarbeten mellan olika bolag är att vi har fika varje dag klockan 9.30.

Byggnaden som Vreta kluster är inrymd i är byggd för ändamålet.
– Önskan om den här sortens samlingsplats för de gröna näringarna har funnits länge. För sju år sedan blev den verklighet. Den första hyresgästen i klustret, Hushållningssällskapet, hade redan på 90-talet en önskan om att skapa ett rådgivningens hus, berättar Helene. Region Östergötland gjorde, ett antal år senare, en utredning om vad vi har för företag inom de gröna näringarna och kom fram till att den gröna näringen och de områden som ligger inom det samlingsnamnet omsätter miljardbelopp. Det fanns bara ingen samlad aktör som kunde föra branschens talan.
När föreningen AgroÖst bildades fick Region Östergötland en sådan aktör att samtala med och då började det hända grejer.
– Regionens utredning kom fram till att det behövdes en samlingspunkt för de gröna näringarna, som ett specifikt område inom näringslivet. I samma veva gjorde Linköpings kommun också en kartläggning där de kom fram till ungefär samma sak, berättar Helene. Tillsammans finansierar nu Linköpings kommun och Region Östergötland Vreta kluster AB, en offentlig aktör med uppdrag att underlätta affärsutveckling och innovation inom de gröna näringarna.

Att de fick ett eget hus byggt för ändamålet är unikt bland klusterverksamheter i den gröna näringen i Sverige.
– När Vretaskolan skulle flytta från Berg till Vreta Kloster tyckte skolchefen att ”ska ni inte bygga klustret nu?”. Sankt Kors tittade på underlaget. Det fanns ju ingen hyresgäst som stod i kö men utredningarna från kommunen och regionen visade ändå att det fanns ett underlag, berättar Helene. Sankt Kors är ju det kommunala fastighetsbolaget i Linköping som har i uppdrag att bygga för affärsutveckling. De hade tillräckligt underlag för att våga satsa och 2011 stod Vreta klusters första hus klart för inflyttning.
Vreta kluster har en konferensanläggning och en heltidsanställd konferensansvarig.
– Det är samlingsplats som gör det möjligt för oss att sammanföra akademi och näringsliv och det har vi lyckats väldigt bra med, berättar Helene. Det kommer andra regioner på besök för att inspireras av vårt sätt att arbeta och vi har samarbeten med ett projekt i Holland där de ska bygga ett sorts Silicon Valley för mat. Jag tror att vi kan lära oss mycket av deras förmåga att sälja och tjäna pengar medan de kan lära sig av oss hur vi jobbar med samverkan och innovation.

Helene har stora förväntningar på Sveriges förmåga att vara ett föregångsland inom hållbar tillväxt
– Sverige kan bli världsledande på hållbar tillväxt. Vi har förnybar råvara i form av skog och mark där vi kan odla vår mat. I den här regionen tror jag att vi kan hjälpa Sverige ett bli världsbäst på hållbar tillväxt, säger hon. Jag vill inte säga världsbäst i särskilt många sammanhang men i det här fallet är det inte för stora ord. Sverige kan verkligen bli det om vi är många som satsar, avslutar hon.

 

TEXT: Karin Wiklund
FOTO: Björn Lisinski