Att Joanna Sjölander levde tre år i Indien och arbetade med Gripenförsäljningen, med marknadsföring och affärsutveckling, blev en vändning i livet.
– Det är omvälvande att flytta till Indien. Det är ett land som är så diametralt olikt Sverige, berättar Joanna.
– Jag hade i stort sett pendlat dit innan vi flyttade, så jag kände mig hemma i New Delhi, på Saabkontoret och med affären jag flyttade dit för att jobba med.
Annat var det för familjen. Maken följde med som medföljande och sonen var då två och ett halvt år gammal.
– Det blev en större omställning för maken. Att hitta en ro och en glädje i att allt fungerar helt annorlunda än i Sverige, att inget fungerar så som man tycker att det borde, är en utmaning, säger Joanna.
– Sonen var så liten att han bara följde med. Det var en större förändring för honom att flytta hem igen än att flytta dit.
Joanna menar att det är lätt att lägga sina svenska värderingar på det indiska samhället och tycka att det är helt fel att det fungerar som det gör där.
– Det första vi fick lära oss var att inte ge pengar till tiggare. Det är oftast så att barnen som springer runt och tigger inte får behålla pengarna själva. Som svensk blir man upprörd över att se den extrema fattigdomen där, berättar hon.
– Med tiden kom vi att förstå hur de tänker och resonerar och varför det ser ut som det gör och att de flesta är okej med att det är så.
De fick lära sig mycket om den indiska kulturen under sina tre år i New Delhi.
– De har en helt annan ro i Indien. Ett lugn och en acceptans för var de befinner sig och de förutsättningar de har, säger hon.
– Det gör att man kan vara trygg och att det, trots de extrema skillnaderna mellan de allra fattigaste och de allra rikaste, är så låg kriminalitet. Det är fascinerande!
Hur kulturer fungerar är något som intresserar Joanna.
– Det är väldigt, väldigt intressant! Att förstå en kultur kräver att man förstår dess historia. Då kan man också förstå de behov som finns, säger hon.
Behovsanalyser är något hon arbetat mycket med i sin karriär.
– För att kunna sälja en produkt på rätt sätt måste vi förstå vilka behov kunden har. För att förstå det behöver vi veta mer om deras historia och bakgrund. Det är särskilt viktigt att veta när man jobbar med en så komplex produkt som Gripen, berättar Joanna.
– Vad är det för behov vi ska fylla? Hur löser vi det med ett komplext system? När man vet mer om kulturen kan man förstå behoven och tankarna bakom bättre och då kan man paketera produkten på rätt sätt.
En stor del av Joannas arbetslivserfarenhet har även handlat om att göra marknadsevent.
– Som marknadsansvarig för Gripenexporten ansvarade jag för stora evenemang som airshows där vi hade egna byggnader och egna plan på plats och visade upp oss för både kunder och allmänheten runt om i världen, berättar hon.
– Vi gjorde rätt stora produktioner med filmer också, även i 3D. Sådant jobbade jag med när jag arbetade inom IT också.
När Joanna började på Saab jobbade hon med Polenkampanjen.
– Jag är född i Polen och pratar flytande polska. Det var väldigt användbart. Jag hade också en förståelse för kulturen och landets historia som gjorde det lättare att förstå deras behov, berättar hon.
Hennes familj kom till Sverige som politiska flyktingar när hon var liten.
– Min pappa var politiskt engagerad. Det har förstås satt sina spår. Jag vet hur det är att behöva lämna ett hem fast man inte vill och att inte veta om eller när man kan få komma tillbaka, säger hon.
– Dels har det lett till att jag fått ett politiskt engagemang med modersmjölken men det har också lett till att jag har ett stort intresse för samhällssäkerhet och det globala politiska läget.
Det politiska engagemanget har legat latent länge men när Joanna och familjen kom hem från Indien kände hon att det var läge att ta upp det på allvar.
– Med det liv jag hade innan, med så mycket jobb och så många resor, var det inte möjligt att ha några andra engagemang. När vi kom hem hade vi bestämt oss för att starta eget och kunna styra vår egen tid och då kände jag att NU! Nu går det att bli politiker, berättar hon.
– Samhällssäkerheten är min hjärtefråga.
För Joanna gäller frågan allt från säkerheten på ett personligt plan till regional och internationell nivå.
– Vad gör du när elen försvinner? När vattnet inte kommer ur kranen längre? Hur blir det med maten? Vad producerar vi lokalt? Hur länge räcker det? Jag tycker att det är helt vansinnigt att vi importerar mat som inte möter de riktlinjer vi har för vår egen livsmedelsproduktion. Det är en fråga jag är mycket engagerad i, berättar Joanna.
På regional och nationell nivå handlar det också om sådant som att polisen inte fungerar idag.
– Att människor inte känner sig trygga tycker jag är oacceptabelt! Säger Joanna.
– Det kanske låter negativt men jag tycker inte att man kan tänka att inget hemskt någonsin kommer att hända. Jag vill vara förberedd på det värsta men hoppas på det bästa. Hur det ser ut i Sverige påverkas också mycket av andra länders politiska läge. Det är viktigt att ha ett globalt perspektiv. Vårt hemmaplan ska ses ur ett globalt perspektiv då det som händer där påverkar oss väldigt mycket. Det är därför jag tycker att de här frågorna är så viktiga, säger hon.
Joanna är engagerad som kommunalpolitiker i Norrköping.
– Vi kan ju vara säkra på att ett angrepp idag inte kommer att se ut som krigen gjorde förr. Det finns olika typer av angrepp. Angrepp mot vår integritet eller vår IT-säkerhet, till exempel.
Hennes poster i kommunen i Norrköping är som ledamot i Kommunfullmäktige och vice ordförande i Socialnämnden och som vice ordförande i styrelsen för det kommunala bolaget Upplev Norrköping AB.
– Det är de tyngsta uppdragen men sen har jag uppdrag internt inom Moderaterna också, berättar hon.
– Jag är ordförande för Moderatkvinnorna i Östergötland, sitter i Förbundsstyrelsen på regional nivå och är aktiv i ett nätverk för moderatkvinnor i hela landet. Det är ett mycket stimulerande arbete.
Även om hon inte är överens med politikerkollegorna i andra partier om hur man ska lösa samhällsproblemen tycker hon att de har mycket gemensamt.
– Alla som är engagerade politiskt, eller nästan alla i alla fall, är det för att de vill förbättra samhället på något sätt, säger hon.
– Att det är så komplext och svårlöst är en av de saker som lockar mig till politiken. När det inte är självklart hur man ska lösa problemen fångar det min uppmärksamhet.
Utöver det politiska engagemanget har Joanna ett antal styrelseengagemang.
– Jag har länge varit aktiv i föreningsstyrelser men jag har även gått Östsvenska Handelskammarens styrelseutbildning och är, bland annat, ledamot i styrelsen för Dolphins Basketförening och Dolphins Arenabolag AB, berättar hon.
– Det som driver mig mest i styrelsearbetet är att jobba strategiskt, att jobba med vad vi ska sikta på sen, när vi har gjort vad vi kan med det vi gör idag. Vart ska vi ta vägen då? Vad är nästa steg?
Det är också något hon arbetar med som konsult i sitt eget företag.
– I mitt bolag jobbar jag med marknadsföring och företagsutveckling. Ibland som interim marknadschef för olika bolag. Jag arbetar mycket med varumärken och paketering och med strategiskt arbete, berättar hon.
– Jag är certifierad innovationsledare också. Att företag arbetar strukturerat med innovationsarbete är viktigt för att de ska överleva i längden. Man måste både göra det man håller på med idag och hålla ett öga framåt. Vad ska vi göra när nuvarande produkt eller affärsidé inte är gångbar längre? Att arbeta strategiskt är viktigt.
En annan verksamhet Joanna är involverad i är Almedalsflyget.
– Det var maken som kom med idén och med mina kontakter inom industrin kunde vi lösa det. Vi såg ett behov, eftersom vi själva rest till Almedalsveckan i flera år har vi koll på vilka som reser dit. Vi vet att det finns ett behov eftersom resmöjligheterna och boendemöjligheterna under Almedalsveckan är begränsade, berättar hon.
– Ur det behovet föddes idén att ordna en flyglinje från Östergötland till Almedalen.
Resor är ett stort intresse som Joanna och Thomas delar.
– Almedalsflyget är visserligen bara under en vecka per år men jag har långtgående planer på att utveckla och använda konceptet i andra sammanhang också, berättar hon.
– Det kan vara tematiserade resor för specifika resmål under specifika perioder. Almedalsflyget är startskottet för den delen av verksamheten. Vi får se vad det blir.
Joannas man Thomas har också ett eget bolag men det sysslar med funktionsdrycker.
– Jag är involverad i det också, med bland annat marknadsutveckling och sourcing, berättar hon.
– Jag kom nyss hem från Korea där jag varit och undersökt den marknaden. Bland annat träffade jag Business Sweden och diskuterade olika möjligheter och undersökte hur marknaden ser ut och vilka andra produkter som finns där. Man är mycket noga med vad man stoppar i sig i just Korea och det gör den marknaden intressant.
Att byta från ett heltidsjobb på Saab, med så stora kunder och många resor till att vara egenföretagare och politiker var ändå ett stort steg.
– När vi bestämde oss för att flytta hem från Indien ville vi göra något annat. Jag hade kunnat gå vidare till andra positioner men min man ville göra något annat än att vara medföljande, berättar hon.
– Indiernas sätt att leva, att vara så mycket i nuet, är något vi saknar i väst. Vi bara springer på i ekorrhjulet och strävar hela tiden efter mer. Det är visserligen bra på vissa sätt men det innebär också att vi lägger en press på oss själva som kan leda till alldeles för hög stress. Jag har blivit mycket bättre på att vara i nuet sen vi flyttade till Indien. Det är så vi vill leva våra liv nu. Jag kan planera framåt med milstolpar och så men jag fyller inte kalendern i detalj längre. Jag vill ha plats för flexibilitet.
Det sista året i Indien genomförde Joanna och maken ett projekt för att ge tillbaka.
– Vi hade bestämt oss för att flytta hem men vi ville ge något tillbaka först. Vi hade kommit till punkten att vi förstod hur man tänkte och varför man var okej med hur samhället såg ut men vi kunde inte acceptera det på samma sätt som de. Vi ville göra något, berättar hon.
– Genom några andra svenskar fick vi kontakt med en man som heter Ravi. Han var helt fantastisk! Han hade haft en lång karriär men hoppat av för att ta hand om gamla och psykiskt sjuka som hamnat på gatan.
Joanna berättar att i Indien är det familjen som är det enda skyddsnätet och när den fallerar blir man satt på gatan.
– Som gammal kan man bli utslängd av sina barn eller ens partner kanske går bort och så har man ingen kvar som kan hjälpa en. Ravi åkte bokstavligen runt i Delhi om nätterna och plockade upp gamla och sjuka från gatan, berättar hon.
– Han hade förhandlat till sig en bit mark från staden och startat ett härbärge. Vi träffade honom och kom fram till att vi litade på honom och trodde på hans härbärge.
De hade kunnat ägna sig bara åt volontärarbete på härbärget men de valde en annan väg.
– Vi ville göra en bestående skillnad så vi åkte till Ravi och sade att vi vill använda vårt nätverk till att samla in pengar till ditt härbärge men vi vill att det blir ett projekt, något konkret vi kan måla upp för vänner och bekanta, berättar hon.
– Vi trodde han skulle vilja ha ett badrum eller ett kök men hans svar var helt annorlunda. Han ville ha en buss. Vi blev förvånade men vi såg ju situationen genom våra svenska värderingar.
Projektet ”Klartraviskahaenbuss” var fött.
– De som bodde på hans härbärge var mestadels äldre och mestadels hinduer. Ravi menade att det enda en gammal hindu vill är att besöka heliga platser. Därför behövde han en buss. Han drev även en skola för gatubarn så bussen skulle komma till nytta för dem också, berättar Joanna.
– Vi tyckte att sådant som AC och säkerhetsbälte var viktiga medan han tyckte att radio var viktigare. De måste ju ha musik på sina resor, sa han.
Joannas man sysselsatte sig med förhandlandet för bussköpet.
– Det är många som ska ha jobb i Indien. Det blir många led i administrationen då, både hos banken och staden. Många stämplar och signaturer som ska dit innan man kan köpa en buss, säger hon.
Insamlingen gjordes mestadels via Facebook.
– Vi var ett antal expats i svenskkolonin som lade en grundplåt men sen vände vi oss till vänner och bekanta i Sverige. Genom Facebook gjorde vi uppdateringar om projektet och insamlingen. Vi visade vilken buss det skulle bli, berättade om härbärget och människorna där och sådant, berättar Joanna.
– Genom att våra vänner har förtroende för oss och vi kunde visa att vi hade förtroende för Ravi blev det enklare att samla in pengarna.
Det blev en buss till slut.
– Det var en väldigt vacker ceremoni när bussen levererades. Det var fantastiskt och kändes jättebra! Det är nog det jag är mest stolt över i mitt liv, avslutar Joanna.
TEXT: Karin Wiklund
FOTO: Björn Lisinski
Tidigare publicerat i Affärsstaden 6 – 2017