Redan som liten var hon intresserad av ekonomi och siktet var inställt på att bli bankdirektör, precis som morfar. Idag arbetar hon på Stångåstaden, men snart äntrar hon stadshuset som kommunens nya finanschef. Vi möter Sofie Moosberg.
På 14:e våningen i Tornet på Tornby i Linköping, med en fantastisk utsikt över staden och alla pågående byggnationer, tar Sofie emot. Här har hon jobbat de senast 16 åren och här har hon skapat en unik blandning av arbetsuppgifter som utvecklat både henne och verksamheten.
– Jag började på Stångåstaden med ansvar för både finans och controlling, men har genom åren också fått arbeta mycket med processutveckling, värdegrund, årsredovisning och styrelsearbete. Både praktiskt och teoretiskt. Och jag vill inte bara vara den som sitter med siffror – jag vill vara delaktig i verksamheten, förstå businessen och hur företaget är uppbyggt. Vad man tjänar pengar på och hur det kan utvecklas. Och det har följt mig sedan jag var liten.
Hon berättar om de allra första verksamheterna, som hon startade med en kompis hemma i Motala. Affären Hjärteboden, majblommeförsäljningen och tidningen New Stars.
– Några stjärnjournalister var vi väl i sanningens namn inte, skrattar Sofie. Tidningen bestod mest av urklipp från Okej, och den kopierades upp på våra föräldrars jobb. Visst var det viktigt att roa, men att tjäna mina egna pengar var den stora drivkraften.
Efter gymnasiet var det självklart att läsa till civilekonom och Sofie valde mellan Jönköping och Örebro som studieort. Lagom långt bort, men ändå lagom nära. Valet föll tillslut på Jönköping, och samtidigt som Sofie tog examen efter 3,5 år gick Sverige med i EG och Sofie fick, tillsammans med många studiekamrater, sitt första jobb på Jordbruksverket som med ens skulle öka sin medarbetarstab från 60 till 600 personer.
– Jag började med att administrera mjölkkvoter, berättar hon och ler åt det faktum att det var ganska långt ifrån bankdirektörsdrömmen. Så småningom blev jag chef för avdelningen för skolmjölk. Skolor och förskolor kunde söka bidrag för att erbjuda eleverna mjölkprodukter i skolbespisningarna. Reglerna kom från Frankrike där det kanske inte var lika självklart att ge barnen mjölk att dricka och en stor del av jobbet bestod i att inkorporera reglerna i det svenska samhället, regler som kunde bli rätt konstiga. Till exempel gällde inte bidraget för filmjölk, eftersom fil inte fanns i Frankrike.
Hon säger att det var ett spännande jobb på sitt sätt, annorlunda. Men det hade ju inte så mycket med ekonomi att göra, och flytten gick först hem till Östergötland och jobb på Östgötabanken (senare Danske Bank) och som aktiemäklare på Hagströmer & Quiberg och sen vidare till Stockholm.
– Jag arbetade som controller på Electrolux under en period. Ett stort och spännande företag, men jag kände mig bara som en liten kugge i allt det där stora och såg aldrig några produkter eller något av verksamheten över huvudet taget. Min vilja att förstå mer av företagandet och önskan att bredda mig tog mig vidare till Guldfynd och till en roll som Business Controller
Här blev arbetet mer hands-on. Som anställd fick Sofie vara med och välja ut kollektioner, känna och klämma och tycka till. Företaget blev dock uppköpt av Albrechts Guld och en flytt var inte intressant för Sofie varför hon sökte sig vidare.
– Jag började som controller på Pharmacia, ett stabilt företag som inte skulle bli uppköpt, tänkte jag. Bara för att vara med om att det köptes av Pfizer ett år senare! skrattar hon.
Då Sofie och hennes man snart skulle bli föräldrar styrdes kosan mot Linköping igen, lite närmre släkten. Och efter att under en tid ha sökt flera jobb fick hon plötsligt tre erbjudanden på en gång.
– Valet föll på Stångåstaden, dels för den möjlighet jag fick att själv kunna påverka mina arbetsuppgifter, och dels för att det kändes spännande att få vara delaktig i utvecklingen av en växande stad och få lära mig om en ny bransch.
Hon berättar om de senaste 16 åren som gått fort, och om ett bolag som utvecklats från att han varit en arbetsplats man kanske inte skröt med på middagarna till att idag vara framåt, modernt och ha medarbetare som drivs av stolthet.
Hon berättar också om styrelsearbete, både i Stångåstaden och i andra bolag inom Linköpings Stadshus AB, uppdrag som bidragit med nya erfarenheter och mycket kunskap. Om finanskrisen 2008–2009 som skrev om spelreglerna för sättet att arbeta med lån. Om Bomässan i Vallastaden 2017 med alla sina nya sätt att tänka moderna bostadsområden i framtiden och nu senast om Ebbe Park och den testmiljö som ger ny kunskap om förtätning i staden och nya sätt att bygga och leva smart. Och så om den egna utvecklingen också, förstås.
– Jag har blivit mer extrovert, ler Sofie. Idag tycker jag det är roligt att stå och prata inför folk. Att förklara finans för de som inte är insatta – så att det blir begripligt. Och att göra det på ett sådant sätt så att man vågar fråga. Kanske är det föräldrarnas lärargener som trots allt visar sig…
I februari går hon så vidare till en ny tjänst som finanschef på Linköpings kommun, ett arbete som på till viss del innehåller liknande arbetsuppgifter, men som också bjuder på helt nya utmaningar att bita i och lära sig om.
– Att låna och placera, det vill säga hantera låneskulden och samtidigt förvalta tillgångarna och få dem att växa så mycket som möjligt till så liten risk som möjligt, så att det i slutänden blir pengar över – det är i stora drag det mitt uppdrag går ut på. Men jag kommer också att axla en roll med personalansvar vilket känns otroligt spännande, lite skrämmande och utmanande.
Med över 20 års erfarenhet av såväl bra som mindre bra chefer hoppas Sofie att hon skapat en bild av vilken ledarroll hon själv vill ta. Och prestigelösheten gör att hon gärna tar hjälp av andra, eftersom hon också är medveten om att det kan vara ett ensamt uppdrag.
– Jag vill vara en peppande och lyssnande ledare, säger hon. Jag tror på att man kommer längst med ärlighet och själv har jag svårt att förställa mig och bli någon annan för ett visst tillfälle. Jag tror och hoppas att det kommer att bidra till tillit och ett bra samarbete i framtiden, både för mig, mina medarbetare och i förlängningen också för staden.
Det råder en positiv anda i Linköping, mycket tack vare universitetet och framgångsrika bolag som bildats både därifrån men även ur forskning och utveckling vid Linköping Science park.
Hon menar att det råder en positiv anda i Linköping som har utvecklats väl, mycket tack vare universitetet och framgångsrika bolag som bildats både därifrån och ur forskningen och utveckling vid Linköping Science park. Staden växer, nya stadsdelar utvecklas och fler verksamheter etablerar sig här. Men det är farligt att slå sig till ro och ta det för givet, menar Sofie som också vill att man, för att se till stadens bästa, också lyfter blicken och ser till hela regionens bästa.
–Det ska bli roligt att få vara en del av arbetet med att stärka Linköping som stad i en helhet som innefattar hela Östergötland, med alla de fördelar och möjligheter som finns i de olika länsdelarna.
Själv har hon stiftat närmre bekantskap med Malexander och sjön Sommen sedan familjen skaffade sommarhus där för ett par år sedan.
– Det har verkligen blivit vårt paradis, säger Sofie. Vi åker dit så ofta vi kan och njuter av naturen, skogen och den skärgårdslika miljön med alla små öar och kobbar. Och jag är väldigt imponerad av företagsamheten; butik, camping och restaurang som gör att samhället verkligen lever. Här trivs hela familjen och än så länge följer barnen, 14 och 17 år gärna med, vilket förstås är jätteroligt. Att kunna umgås på ett nytt, mer jämlikt sätt med sina barn, där man gör saker tillsammans för att alla vill – det är fantastiskt! Vi gillar att resa, gärna till solen, och vi hoppas att det snart går att få göra det igen.
Ett nyfunnet intresse för golf och för träning, vilket hon delar med maken, gör att mycket tid spenderas i Campushallen, där Sofie också är engagerad i styrelsen.
– Jag tycker att det är otroligt givande att få se andra affärssituationer än de jag jobbar med till vardags, olika branscher med andra typer av riskbedömningar. Det ger ett vidare perspektiv åt både arbetsliv och åt min egen personliga utveckling, säger hon.
Hon fortsätter berätta att det är i samspelet med andra människor, i samtal och utbyten som hon hämtar sin energi.
– Att planera middagar, styra upp event och ta hand om andra – det är sådant jag uppskattar och njuter av, så det här Coronapåtvingade hemarbetet har inte varit min bästa gren! Digitala möten har fungerat som ett nödvändigt ont, men jag märker på mig själv hur mitt språk liksom krymper i frånvaron av interaktioner i form av kroppsspråk och gester. Och att hålla föredrag till en kamera är verkligen urtråkigt, även om det fyller sin funktion när inget annat är möjligt.
Hon tror att det kommer att bli en av företagens stora framtida utmaningar, att ta tillvara på tekniken på ett klokt sätt, för att gynna både medarbetaren och företaget.
– Det är ju synergin mellan dessa som är nödvändig för att skapa lönsamma företag och hållbara arbetsplatser. Jag hoppas att vi tar med oss våra erfarenheter från den här underliga tiden och gör något bra av dem i framtiden.
Och framtiden, som nu bara ligger ett par veckor bort för Sofie, innebär att byta ett nytt modernt hus mot ett gammalt. Men hon känner sig inte främmande i stadshusets korridorer efter ett flertal år med uppdrag i Linköpings Stadshus. Och det känns bra.
– Jag känner mig trygg där och i min roll, och jag hoppas att det ska spegla av sig i mitt arbete, avslutar Sofie.
Text: Mirjam Lindahl
Foto: Björn Lisinski