Maria har hittat hem i travbutiken

Maria har hittat hem i travbutiken

Från metallindustrin till hästbutik är steget inte så långt som man kan tro.
– I grunden handlar det om att ta in bra grundmaterial, förädla det under så kort tid som möjligt och sedan sälja det vidare – ännu bättre.

Maria Wallin viker ihop ett tjockt hästtäcke och lägger in det i hyllan innan hon visar runt i butiken. Hästskor i mängder, för rid- och travhästar och för rejäla ardennerhovar hänger längs väggarna. Träns och selen, kosttillskott och borstar. Här finns allt för de fyrbenta och även lite för de tvåbenta.
– Det har varit viktigt att inte bli en lifestyle-butik med mest snygga och trendiga tillbehör för människan, säger Maria. Visst har vi lite kläder, men det är hästen som är i fokus. Och så ska det fortsätta vara.

”Det var precis rätt tajming, ler Maria. Christer var 67 år och hade börjat fundera i banorna runt pension. Ett par år tidigare hade det inte varit aktuellt. Ett par år senare hade det varit för sent. Mycket i livet har varit stolpe ut. Nu var det min tur att se bollen gå in.”

Mantorps Travshop ligger i direkt anslutning till travbanan och har varit Marias i drygt ett år nu. Här trivs hon, och det syns när hon berättar om resan hit, som varit allt annat än självklar.
– Hästar har visserligen funnits i mitt liv, ända sedan jag var liten. Mina föräldrar hade, och har fortfarande, hästar och jag själv hade egen ponny från det att jag gick i femman. Vi flyttade mycket, i och runt Norrköping, och det var i stallet som jag hade min fasta plats. Djur är fantastiska vänner.
Men trots djurintresset var det från 4-årig teknisk linje med kemi-inriktning som hon tog studenten. Och direkt efter avslutad skolgång hade hon erbjudande om 2 olika fasta jobb varav hon valde att börja arbeta med produktutveckling på Candor Sweden AB.
– Efter det hade jag under början av 90-talet ett par fantastiska år på Camex, ett företag som tyvärr var lite före sin tid med sitt alldeles egna system med slutna miljöer inom kemiindustrin. Miljötänket hade ännu inte blivit så stort och självklart som det är idag, och företaget kursade.

Några år som driftsansvarig på Linkopia följde innan Maria sökte sig tillbaka till tillverkningsindustrin och fick jobb på GUSAB, sedermera Sandvik. Så småningom fick hon uppdraget att verka som transferprocessledare då delar av verksamheten skulle startas upp i Barcelona och Maria tog familjen, som då utökats med tre barn, med sig till Spanien.
– Det var en fantastiskt rolig och spännande tid, då jag bland annat ansvarade för personalens utbildning inom miljö och alla de olika krav som ställdes, berättar hon.
Hemma i Sverige igen gick jobbflytten vidare till Husqvarna och fabriken i Ödeshög där Maria, som verkstadschef, vände en nedåtgående trend till plussiffror och fick uppdraget att ansvara för företagets byggnation och uppstart av en helt ny fabrik för gräsklippare i Polen.
– Jag minns att min chef sa: ”Maria, det där blir inga problem för dig. Vad som än händer så löser du det!” Naturligtvis ett stort förtroende, jag gillar verkligen att lösa problem. Och det blev en hel del av den varan, skrattar hon.

Som enda svensk, dessutom kvinna, i en struktur där hierarkiskt tänkande fortfarande är viktigt blev uppdraget utmanande på flera plan. Att se till att åtminstone ett par i ledningsgruppen talade och förstod engelska var en. Och att se hur barnen inte riktigt trivdes var en annan.
– Jag hade kontrakt på tre år, men efter två satte min då nyblivna tonårsdotter ner foten och sa ”Nej, nu får det vara nog!” Det var tufft för dem, som udda fåglar och utanför. Jag har tvillingar som då var 13 år och stora sonen var 15. De gick i polsk skola med engelsk supporting teacher, men eftersom engelskkunskaperna över lag är väldigt dåliga var det svårt att få kompisar och hitta ett sammanhang. Dottern hade hästen med sig ner och red en hel del, men i övrigt var de mycket ensamma. Faktiskt utstötta. Och det går inte att jobba bra om familjen mår dåligt- så är det bara.

Så flyttlasset gick hem ett år tidigare än beräknat, med mycket erfarenheter för hela familjen i bagaget.
– Att ha känt hur det är att komma till ett nytt land är nyttigt, och jag vet att barnen har fått en helt annan förståelse för de som kommer hit, säger Maria och berättar att hela familjen gärna åker tillbaka till Polen på semester, och upplever det fantastiska land som det är med naturen, bergen och de fantastiska människorna.

Efter tiden i Polen fortsatte Maria med produktframtagning hos Husqvarna, och med att strömlinjeforma utvecklingsprocessen i alla fabriker runt om i världen. Resorna gick bland annat till Japan, Kina, Tyskland, England och USA. Men något saknades.
– Jag hade uppdraget i två år, men efter ett tag insåg jag att det var alldeles för administrativt för min del. Jag är en ”doer”, jag vill ha saker för händerna och göra. Inte sitta på kontor. Då klättrar jag snart på väggarna, skrattar hon.
Under en utbildning på Investor i Stockholm hade idén fötts på att bli min egen och nu tog Maria steget. Hon sade upp sig och startade sin konsultfirma, för att inom industrin kunna ta olika uppdrag, på olika platser och med olika inriktning.
– Mitt första uppdrag blev som logistikchef på Motala Train, berättar Maria. Men efter en rekonstruktion och en försäljning till Alstom blev jag, förutom att ha ansvar för logistik, även inköps- och produktionschef. Allt på samma ställe. Och det var ju inte det jag var ute efter.

Så kom erbjudandet om att axla rollen som regionchef på Unik Resurs. Och med sina erfarenheter från industrins alla delar kände Maria att det skulle vara intressant att få se samma verksamheter, fast från andra sidan. Och kunna bidra med vetskapen om hur kunden tänker. Vad man önskar och efterfrågar i olika skeden och processer.
– Men återigen hamnade jag mest på kontoret. Det var inte jag som var ute hon kunderna. Och tankarna kom på om det var det här jag skulle göra resten av livet? Vad ville jag egentligen?

En ordentlig analys sattes upp. Med ett antal viktiga kriterier. För det första skulle det vara något eget. Det fick heller inte vara någon nystart, då hon som ensamstående, med ansvar för tre hemmavarande barn, inte kunde avvara lön ens till en början. Det skulle förstås vara intressant och roligt. Något hon verkligen trodde på och kunde stå för. Och naturligtvis något som erbjöd en ordentlig utvecklingspotential!
– Jag var till 100 procent säker på att jag skulle hitta ett lagom stort industriföretag att köpa. Troligtvis med 30 till 50 anställda. Kanske ett generationsskifte. Och antagligen skulle det vara inom metallindustrin.
Men på något vis kom travshopen upp i tanken. Här hade hon och dottern varit ofta, pratat häst och handlat genom åren. Och ju mer hon tänkte på det– desto mer insåg hon att allt stämde. Alla kriterier på listan uppfylldes med råge och hon frågade dåvarande ägaren, Christer Nyholm om han inte var intresserad av att sälja.
– Det var precis rätt tajming, ler Maria. Christer var 67 år och hade börjat fundera i banorna runt pension. Ett par år tidigare hade det inte varit aktuellt. Ett par år senare hade det varit för sent. Mycket i livet har varit stolpe ut. Nu var det min tur att se bollen gå in.

En lång process tog vid. Samtalen började i november 2018 och i juli 2019 skrevs pappren på och Maria blev stolt ägare av butiken.
– Att få ta över och förvalta den fantastiska verksamhet Christer byggt upp, och som gjort Mantorps travshop till en av de två största i Sverige, känns fantastiskt. Och att få lära känna alla kunder, ta del av deras önskemål och förstå behoven har varit otroligt roligt och spännande. Det har behövt – och fått – ta sin tid. Christer har varit med i bakgrunden, som ett stöd fram till nu och det har varit ovärderligt. Men nu är det dags att ta nästa tillväxtsteg.
Hon berättar att det är dags att anställa en utesäljare, som ska ta det befintliga servicekonceptet ut i Sverige. Att förbättra sortimentet ytterligare och att utveckla butiken utan att för den skull tappa bort inriktningen och servicen.
– Det jag har lärt mig genom åren är att våga säga ”ja”, men också att våga ta hjälp. Visst har det funnits stunder när jag ångrat att jag inte läst vidare. När det faktum att jag inte har en universitetets- eller högskoleexamen har blivit ett extra hinder att ta sig över, och jag har fått jobba extra hårt för att visa att jag har kompetensen ändå. Det blir lätt att man vill klara allt själv och ”minsann visa dom”. Men en av de viktigaste insikterna jag gjort är vikten av att definiera sina svagheter och omge sig med de som besitter de kunskaper man själv inte har.

Maria pratar om det viktiga nätverkandet. Och om att just nätverk gjort att hon hittat kompetens inom områdena marknadsföring, VD-skap och inköp, till bolagets advisory board. Ett ledningsråd som finns till hands för diskussioner kring strategiska beslut, handlingsplaner och framtid.
– I ett väl fungerande nätverk kan man både ge och ta. Och det genererar alltid plus till alla i slutänden. Det är en otrolig tillgång.

Att Maria hittat rätt i yrkeslivet i butiken går det inte att ta miste på. Hon trivs som fisken i vattnet, småpratar med kunder som kommer in, frågar lite om hur det gick med det ena eller det andra, och ger råd om produkter.
– Vi har en unik verksamhet här, säger hon. Och får jag drömma så har vi om tio år utvecklat konceptet till att ha en stor lagerlokal här på vår egen mark, där vi packar och skickar varor till såväl våra kunder på servicekontrakt som till privatpersoner runt om i Sverige. Butiken ska finnas kvar. Kundkontakten är viktig, den ger energi och det jag behöver för att vilja fortsätta. Grunderna är lagda, nu ska vi bygga vidare och fortsätta utveckla.

Det är dags att fortsätta arbetet i butiken. Varor ska packas upp och prismärkas. Leverantörer ska ringas, följesedlar prickas av och kunder tas om hand. För det mesta sex, och ibland sju dagar i veckan. Livet som egenföretagare är härligt men tufft. Precis som det ska vara.

Text: Mirjam Lindahl
Foto: Björn Lisinski