Som barn sprang han omkring och lekte, busade och upplevde äventyret i sin barndoms stadsdel Åbylund. Som vuxen, och som Sveriges mest utlånade författare med över 11 miljoner sålda böcker översatta till 40 språk, vinnare av flera fina priser (varav han värderar barnens egna pris Bokjuryn högst) och känd av i stort sett alla för sina berättelser om bland annat LasseMajas detektivbyrå, Nelly Rapp och Halvdan Viking, vill han använda den plattform han skapat till att främja läsförmågan hos barn och ungdomar. Och han vill göra det i Linköping.

Martin Widmark börjar med att berätta om vad han åstadkommit sedan han debuterade som författare år 2000 med barnboken Att fånga en tiger, en berättelse han hittat på och berättat för sonen, och som fick honom att liksom ”bara råka bli” författare.
– Ja, så har vi det där med siffror och så avklarat! menar han och vill gå vidare till att prata om det han anser vara av vikt. Nämligen barns och ungas läsande och att hela samhället faktiskt bygger på att man kan läsa – och förstå – vad det är man läser.

Martin, som föddes 1961 och växte upp i Linköping, flyttade till Stockholm 1982 och har 20 års erfarenhet av läraryrket i ryggsäcken. Erfarenheter han månar om och som han tar med sig in i sitt författarskap.
– För mig är det absolut viktigaste att använda ett språk som läsarna förstår, som de kan relatera till och leva sig in i. Jag konkurrerar med skärmar av alla slag. TV, plattor och telefoner och fångar jag inte uppmärksamheten på en gång, ja då hamnar boken under soffan. Det är en utmaning. Men en otroligt spännande sådan.

Han berättar att han alltid testläser sina manus för barn, den tilltänkta målgruppen. Och börjar de gäspa, skruva på sig eller flytta fokus till vad som händer utanför fönstret; Ja då är det bara att göra om och göra rätt.
– Barn är obarmhärtigt och brutalt ärliga! Och det ska de ha en eloge för, skrattar Martin.
Han berättar att han aldrig funderar på regler eller grammatik när han skriver, utan tar fram barnet i sig och helt enkelt fortsätter leka och på så vis antar utmaningen att skriva så att barn vill läsa. För att tjata, det är fullständigt lönlöst.
– Om jag tror på min berättelse, då kan barnen också tro på dem. Så kan karaktärerna få liv och bli verkliga. Då dras läskigheter och monster ut i ljuset och spricker, det otäcka får en förklaring – och är inte så skrämmande längre. Då kan man kanske se orsaken bakom sura gubbens fräsande eller klasskompisens lite underliga beteende. Då kan jag förmedla något – och det känns oerhört viktigt.

Och att förmedla något viktigt, det är en dröm som Martin haft med sig och funderat på under många år. En idé som förhoppningsvis ska kunna realiseras i hans gamla hemstad.
– Jag skulle vilja använda den unika möjlighet jag har genom mitt författarskap, och omsätta karaktärerna som nästan alla barn känner till och tycker om, till att bygga upp ett besöksmål, inte ett lekland, men ett LasseMajas Valleby där hela familjen tillsammans kan få använda leklust och kreativitet till att lösa mysterier, umgås och på ett enkelt och självklart sätt arbeta med bildning, deduktivt tänkande, öppenhet och integration.

Tanken är sedan, berättar han, att vinsten – som förhoppningsvis kommer att bli jättestor – ska investeras i att bygga ett kulturhus för barn. En plats där man, på barns vis, kan börja närma sig och främja samtal kring de stora frågorna genom, inte minst, teater och musik.

Han berättar om frustrationen i att ta del av rapport efter rapport som påvisar en allt lägre kunskapsnivå inom läsande och skrivande. Och om insikten att om läsförmågan sjunker, om kunskapen i att kommunicera försvinner, då har vi gigantiska problem i att miljön hotas, samhället, så som vi tycker om det rasar och segregationen ökar. Problem vi måste våga adressera och närma oss. Medan tid finns.
– Sverige är ett otroligt priviligierat land. Här är skola och utbildning en naturlig del av uppväxten. Här finns möjligheter till studiestöd, här finns bibliotek och alla möjligheters dörrar står öppna. Så ser det inte ut överallt, utan det är ganska unikt. Och det är inget som vi får luta oss tillbaks på och ta för givet. Vi måste värna om läsandet. Vi måste få barnen att vilja läsa!
Och hur gör man det? funderar han. Hur får vi nästa generation att lägga ifrån sig telefonerna en stund och faktiskt bläddra i en bok? Hur får vi dem att ta del av spännande äventyr och skapa sina egna bilder, egga sin fantasi och stimulera sin egen tankeförmåga? Och så kommer han med det självklara, det enkla men svåra svaret:
– Vi som vuxna måste också läsa. Barn gör som vi gör och inte som vi säger. Tyvärr… tillägger han med ett skratt. Läs för barnen förstås, men visa också att du läser själv. Låt dem ana att du har hittat något speciellt. Något som skapar nyfikenhet och som är åtråvärt. Prioritera en stund innan middagslagning och läxläsning, innan ni är för trötta. Kryp upp i soffan med varsin bok och bara var. Och se vart det tar vägen! Nyttoaspekten ska absolut inte förringas, men mysfaktorn kan faktiskt vara den stora vinsten i det lilla nära livet.

Undersökningar visar att om barn får läst för sig innan de börjar skolan så ökar deras ordförråd med det dubbla. Att kunna kommunicera i en komplicerad och komplex värld är otroligt viktigt för att klara sig bra i livet, och Martin som har varit engagerad i utvecklingen av lässtrategierna med bland andra Spågumman och Cowboyen samt En läsande klass anser att ansvaret vi vuxna har att ge barnen ett språk är lika grundläggande som att ge dem frukost, kläder och skjuts till träningen. Utan möjlighet att uttrycka sig eller förstå sin omvärld kommer man att bli isolerad och utestängd. Det är framför allt det scenariot som gör att Martin brinner för idén med ett besöksmål som får motverka att utvecklingen tar riktning ditåt.
– Vi har alla skyldigheter gentemot kommande generation, säger han. Jag har möjligheten att göra något vettigt med mitt namn, med mina karaktärer och med den plattform jag skapat. Det vore egoistiskt och osnyggt av mig att ta allt det och dra mig tillbaka. Som Astrid Lindgren sa: ”Är man mycket stark måste man också vara mycket snäll”. Jag har haft förmånen att växa upp i Sverige, i ett tryggt hem med kärleksfulla föräldrar och jag känner ett starkt behov av att ge något tillbaka och göra det jag kan för att bidra till att om möjligt ställa något tillrätta i den oreda som vi skapat, och som vi med ett lojt handslag lämnar över till våra barn.

Han hoppas att flera aktörer med ett brinnande samhällsengagemang vill vara med och bygga upp en sådan plats i Linköping, och berättar att kommunstyrelsen har gett sitt gillande och kommer stötta projektet, men också meddelat att inga skattepengar kommer att skjutas till.
– Kanske lite underligt, ler Martin. Men jag blev jätteglad över det beskedet. Ett sådant här projekt ska inta finansieras av skattemedel. Det ska kunna fungera av sig själv. Men vetskapen om att vi har kommunens stöd är fint. Så finns det samhällsengagerade finansiärer, företagare eller entreprenörer som är villiga dela med sig av sina kontaktnät, kunskaper eller ekonomiska möjligheter är ni mer än välkomna att kontakta mig, säger han med eftertryck.

Efter 120 publicerade böcker undrar jag om han inte är rädd att inspirationen ska ta slut? Hur får han alla idéer till karaktärer och till berättelser? Martin skrattar och svarar:
– Ibland får jag höra kommentarer som att ”Vilken fantasi du måste ha!” Men ärligt talat tror jag att alla människor har fantasi. Vi förhåller oss bara olika till den och använder den på olika sätt. Någon snickrar, någon busar med barnbarnen, någon har förmågan att skapa läckra recept eller kluriga programmeringskoder. Jag har övat upp min förmåga att fånga upp detaljer i min närhet, se en förrymd karaktär från Valleby i någon som går förbi, ett ovanligt ord eller ett namn, en doft – och det triggar igång till berättelser, en parallell värld dit jag kan bjuda in läsarna.

Att Martin brinner lite extra för Linköping blir tydligt i hans, och frun Mia Andrés nyutkomna gemensamma bok Gösta och Mona, där de återvänder till sin barndoms stad och berättar om hur de lekte, innan skärmarnas tid. En bok om brännboll och röda-vita rosen. Om fyllgubbarna på Trädgårdstorget och om snor som torkas ur en rinnande näsa med baksidan av vanten.
– Naturligtvis har jag fina minnen och mina rötter i Östergötland, säger han. Linköping är min barndoms äventyr och trygghet. Linköping är en välmående stad, med hög bildningsnivå och ett gynnsamt näringslivsklimat, vilket samtidigt stället krav på att ta ett socialt ansvar. När jag tänker på Linköping ser jag Domkyrkans pampiga torn och hör kajor som skränar. Och att ta fram östgötskan kan vara ett partytrick, förstås. Men jag längtar inte tillbaka. Jag längtar egentligen inte någonstans. Jag läste en skylt en gång som jag tyckte om och tar tog till mig: ”Jag har inga drömmar – jag har planer!”
Och att Martin Widmark har planer – det råder ingen som helt tvekan om.

Intresserad av att veta med om Linköpings eget Valleby och projektet med ett kulturhus för barn?
Kontakta Martin på martin.widmark@telia.com

 

TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Thron Ullberg