När OpenAI öppnade upp användande av ChatGPT för allmänheten i höstas var det nog få som förutsåg den enorma uppmärksamhet, och i vissa fall hysteri, som följde. Problemet med hysteri är att en riskerar att få skygglappar mot sådant som är viktigt i stunden.

Jag är knappast någon expert på området men har ett stort intresse. Jag blev ändå väldigt förvånad över vissa namn bakom det brev som publicerades i slutet av mars där bland annat entreprenörer och forskare varnade närmast alarmistiskt för den snabba utvecklingen. Många medier valde att lyfta fram Elon Musk som symbolfigur för det. Där är det intressant att han verkar ha gjort en ganska häftig sväng sett till att han var en av investerarna bakom just OpenAI. Annars är det en del forskare och entreprenörer på AI-området så får en att höja på ögonbrynen. Inte för att jag blir direkt orolig av det, utan mer förvånad över att just de verkar så oroliga över något som snabbt svävat iväg mot snudd på hysteri.

Jag har alltid älskat science fiction av många olika slag, och allra helst de klassiska författarna från genrens förra gyllene period på 50- och 60-talen. Där har AI avhandlats flera gånger av flera författare och bidragit till att piska upp den där enorma oron för att en utvecklad AI är den potentiellt värsta katastrofen vi människor kan hamna inför. Sedan har ytterligare filmatiseringar spätt på den där oron genom åren. Det har trummats in i oss gång efter annan och dränkt de få positiva berättelser om AI som kommit. Det har blivit en slags kulturell indoktrinering att AI är det kommande stora hotet.

Varje äldre generation har haft problem att acceptera ny teknik. Förr handlade det antingen om jobb som skulle försvinna eller att det helt enkelt var djävulens maskiner. Idag lever fortfarande argumenten om jobben kvar, och det får ändå från vissa synvinklar anses vara valida reflektioner. Däremot får väl skräckpropagandan om djävulen sägas ha ersatts av liknande skräckpropaganda om just AI.

Brevet som skickades ut för en knapp månad sedan kom från svenske AI-forskaren Max Tegmarks organisation Future of Life Institute. Tack och lov tog det mindre än en vecka innan brevet bemöttes av annat än media med okunskap och sensationsrubriker. Mothugget kom ifrån Dair Institute, som är en annan organisation som arbetar inom AI-området. De beskriver sig själva som ett gräsrotsinitiativ, fritt från företagsinblandning och med extra mycket fokus just på att skapa ramverk för AI som eliminerar möjligheterna till skada eller negativa konsekvenser.

De menade att för stort fokus låg på något diffust i framtiden och att det som vore rimligt att diskutera i det här skedet är hur vi ska använda AI-tekniken som finns idag. I sitt brev skrev Dair bland annat:

“De här hypotetiska riskerna är fokus för en farlig ideologi som heter longtermism, som ignorerar de faktiska skador som sker av spridningen av AI-system i dag”.

Och jag är benägen att hålla med. I USA blir det allt vanligare att företag använder sig av AI för att göra de första sållningarna av jobbansökningar, och det fenomenet ska även ha hittat hit till Sverige. Var finns diskussionen kring det? Kan de bästa algoritmerna idag verkligen ersätta en människa i den rekryteringspositionen? En annan fråga som borde vara hög tid att diskutera är hur vi som samhälle ska underlätta övergången till andra arbeten för de som förlorar sina genom övergång till ny AI-teknik? För så har det alltid sett ut och så kommer det att se ut även nu. Vissa yrkesgrupper protesterar och kräver hårda begränsningar för den nya tekniken men vi behöver hjälpa dem i den oundvikliga övergången.

Det här området, som nu håller på att öppnas upp på allvar, saknar troligen motstycke i historien sett till dess breda potential. Redan nu finns algoritmer och AI på fler ställen än vad vi kanske tänker på till vardags. På så vis är framtiden redan här, och den behöver diskuteras nu. Det går inte att hoppa över detta och sätta lagar för något som kanske inte är vad vi tror om 10 år. 

Text: Thomas Helsing
Foto: Peace,love,happiness/Pixabay