800 miljarder svenska kronor motsvarar nästan en femtedel av Sveriges BNP. Det är för den summan som våra myndigheter årligen köper in varor, tjänster och byggentreprenader för offentligt finansierade medel.
Det är inte bara en hisnande summa i sig, utan innebär även att det privata näringslivet i mångt och mycket har att vinna på att sälja till det offentliga. För vem vill inte vara med och ta del av dessa 800 miljarder som årligen spenderas? Det är också många företag inom näringslivet som redan nu förstått fördelarna med att vara med och dela på den kakan. Ett avtal med det offentliga sträcker sig i regel över ett par års tid, kan i regel inte sägas upp hur som helst och utgör därför ofta en viktig stadig inkomstkälla över tid för den som har avtalet. Men det är minst lika många företag och företagare som jag kommer i kontakt med som aktivt valt att inte ens se över möjligheten att leverera till det offentliga. Varför är då min spontana fråga och här blir svaret nästan alltid att det är för krångligt.
Jag är inte särskilt förvånad över att de flesta tycker att den upphandlingsrättsliga lagstiftningen inte bara är besvärlig i sig, utan även innehåller ett visst mått av ovisshet. Kanske är det inte så konstigt att vi måste ha regler som upplevs som fyrkantiga och stela; det handlar ju trots allt om 800 miljarder av våra skattemedel som ska spenderas – och här skulle nog ingen av oss vilja att det inte fanns en yttre ram för hur dessa skattemedel får spenderas. Men för att komma tillbaka till att vinna en affär med det offentliga; hur ska man då komma över tröskeln med det byråkratiskt svåra? Här är tyvärr det svaret lika tråkigt som enkelt: med rätt styrning och rätt kunskap kommer man långt. Det som ofta saknas är just kunskap och styrningen i att navigera mellan snårigt förfrågningsunderlag och den upphandlingsrättsliga lagstiftningen. Och det är inte så konstigt; ni företagare fokuserar på ert företagande och har kanske vare sig kunskap eller lust att sätta er in i den upphandlingsrättsliga lagstiftningen. Hur ska ni då kunna göra affärer med det offentliga? Det är här jag vill slå ett slag för en smula ödmjukhet inför andras kompetensområden – och faktisk ta hjälp. Det är i regel inga konstigheter att anlita en utomstående ekonom när det gäller ekonomiska frågor, även om det finns ekonomer inhouse är det vanligt att anlita hjälp utanför organisationen för att kanske dubbelkolla viss hantering eller få svar på en klurig fråga. Det är inte heller några konstigheter att anlita hjälp med marknadsföring eller IT-support.
Det finns en affärsmässighet i att låta den som är bäst anpassad att utföra en uppgift utföra uppgiften. Kanske är det så ni företagare tänker när ni anlitar en ekonom eller när ni ska ta fram en ny marknadsföringskampanj. Däremot upplever jag att det finns ett hinder mot att ta hjälp med att navigera inom offentlig upphandling. Jag stöter ofta på att ni i efterhand kommer till exempelvis mig och ställer frågor kring vad som gjorde att ni inte erhöll ett utlyst avtal; men inte lika ofta att ni efterfrågar kunskap och en hjälp med navigeringen inför anbudsinlämning. Här är jag övertyga om att ni företag där ute skulle kunna vinna mycket på att lägga ner tid eller en slant på att få till rätt kunskap och styrning inför en upphandling – och på så sätt utöka er verksamhet (och förhoppningsvis även lönsamhet) genom att ta ytterligare marknadsandelar. Sedan om ni väljer att själva bygga upp er kunskapsbank eller väljer att ta hjälp får vara upp till var och en.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 6 – 2021
Jessica Kling
Advokat, Maminza Advokatbyrå AB
