Jag slår mig ner mittemot en man som säger att han inte längre orkar hålla skenet uppe. Han har hållit sin fasad så länge och han är trött på att ständigt vara den där starka, stabila personen som alltid står fast och rak även när han inte är det. Han säger att han är trött på att låtsas vara sitt yrkesjag oftare än sin jag-jag och att han längtar efter att få vara ärlig. Jag smälter lite. För jag vet vikten av att våga vara öppen och ärlig, att våga stå upp för den man innerst inne är och inte den som andra runt omkring vill att man ska vara. Att möta ärliga människor gör något med oss. Det väcker något inuti oss som också är en strävan efter det som verkligen räknas och känns. Det väcks också avund, sorg, skam och medkänsla. Att våga vara sårbar kräver mod och styrka och det i sin tur väcker alltid känslor hos den mittemot. Antingen förstår vi eller så avundas vi.

Den senaste tiden har jag mött ämnet sårbarhet i allt större utsträckning. I mitt jobb där jag har förmånen att träffa modiga människor som söker utveckling av sig själva i strävan efter att leva mer sant och äkta. Jag möter det i vardagen genom mina deltagare på träningspass när de inleder med att inte tro på sig själva och sedan växer i rörelserna. Jag möter det i mina barn som i tonårshelvetet letar efter sina identiteter och dansar mellan att vara barn och på resa mot vuxenhet. Jag möter det i mig själv när jag tvingas rannsaka mina egna värderingar för att fatta beslut som tar mig i en riktning jag inte strävade efter eller räknade med. Sårbarheten är så vacker och innerlig om vi bara kan hantera den och vågar känna den.

Sårbarhet bottnar i att vi slutar bedöva oss från obehag och minimerar undvikarbeteendet av skam, skuld, sorg och andra stora känslor. Det kräver mer energi av våra kroppar att hantera negativa känslor än positiva och därför får de både starkare fäste och upplevs starkare. När fler system samverkar blir effekten starkare – det säger på något vis sig självt – men det är därför vi också vill undvika dem. Det är ett mänskligt beteende som vi fostrats in i – inte som vi genetiskt bär med oss. Vi har programmerat våra egna ettor och nollor i den ordningen att undvikandet och flyktbeteendet blivit vana. Och mannen mittemot är inget undantag. Han, kanske mer än jag, är fostrad till att inte visa känslor och sårbarhet. Han är ändå man. Jag kan ducka under kvinnliga öknamn som ”känslig, emotionell” eller ”labil”. Han är rädd att han inte skulle tas på allvar. Att vara över sextio och ”emotionell” vill han skarpt undvika. Och då åker teflonhuden, gåspälsen eller rollkostymen på. Att han sen bryter ihop hemma i badrummet bakom en låst dörr vill han hålla för sig själv. Det är hans privata sfär. Där vågar han vara sårbar och ärlig. Men han undviker att titta sig i spegeln eftersom reflektionen hittills visat någon han inte vill vara. Tills nu.

Mannen mittemot har ett helt yrkesliv bakom sig och att då få insikten om att det är den äkta känslan som bör eftersträvas, snarare än prestationsframgång – det är ett kast i en riktning han inte hade räknat med eller ens ville sträva mot. Men livets alla händelser och alla människor runt omkring formade honom till den slutsatsen. Och där står han nu vilsen och vet inte hur man gör. Hans blick i spegeln bakom den låsta badrumsdörren och den innerliga känslan av att våga, börjar få utrymme och kräver sin uppmärksamhet. Och jag känner sån medkänsla! Sårbarhet är både vackert och smärtsamt. Smärtsamt för att det kräver av oss att vi vågar sätta våra känslor främst och lyssna till hjärtat. Vackert för att det kräver att vi vågar sätta våra känslor främst och lyssna till hjärtat. Att vara sårbar kräver att vi är äkta och det är vi väl skyldiga oss själva.

Tidigare publicerat i Affärsstaden 10 – 2022

Louise Lennersten
Vd, UCS Management

Tillbaka till krönikor