Samma scenario har inträffat flera kvällar i rad nu och min irritation växer. Jag misstänker att även makens irritation växer. Väljer han att provocera mig – eller? Jag tycker mig kunna tolka det för han är så tyst och allvarsam. Jag får liksom ingen kontakt. Det hela har utmynnat i att vi överdriver våra rengöringsbeteenden; min man gnor mer och mer och jag rengör sämre och sämre.
Det enda som pågår i mitt huvud och som jag ältar om och om igen är: ”Nu händer det igen. Han är irriterad på mig, men säger ingenting. Han bara gnor mer och mer. Kan han inte bara sluta”. Jag är väl medveten om att min impulsiva och primitiva reptilhjärna har tagit över mitt tidigare mer balanserade förstånd. Tydligen upplever jag mig hotad med ett instinktivt behov av att försvara mig. Mycket intressant.
Ibland tenderar våra hjärnor, på det här sättet, att zooma ner och förstora oväsentliga detaljer.
Detaljdiskussioner som föder försvarsbeteenden och konflikter med handlingsförlamning och långt ifrån önskade resultat. En viktig uppgift för chefer och ledare är att vara observanta på när detta sker och bidra till att de inblandade personerna zoomar ut. Det görs enklast genom att med ett nyfiket, välvilligt lugn hjälpa de inblandade individerna att se situationen utifrån olika perspektiv. Det bidrar till att tydliggöra vad som är viktigt för var och en samt vad de egentligen gemensamt vill uppnå. När vi zoomar ut inser vi snart att människor i grunden vill samma sak, nämligen att bidra och göra ett bra jobb.
Hemma hos maken och mig förstår jag att båda vill ha en ren och fin köksbänk men vi har olika perspektiv på vad som är en acceptabel nivå. När jag zoomar ut ännu mer så vet jag att båda också vill ha ett lustfyllt och kärleksfullt liv tillsammans. Detta uppvaknande triggar mig att göra något åt den paralyserande situationen så jag säger:
”Jag upplever att det finns en irritation här och jag är rätt säker på att den kommer från båda håll. Vad sägs om att prova en spelregel: Alla gör så gott de kan i köket.”
Då stannar plötsligt maken upp och lyssnar in – mönstret bryts. Maken är med på noterna och godtar helt sonika förslaget. Fantastiskt! Den nya spelregeln skrivs ner på en liten lapp som placeras med en magnet på kylskåpet. Irritationen är som bortblåst och båda gör omgående avkall på våra mindre uppskattade beteenden. På ett ögonblick är lusten tillbaka och vi lagar mat och ha roligt tillsammans igen.
Tänk att en liten fråga kan bli så stor och att en enkel regel kan vara så kraftfull och frigörande. Vi hittade nyckeln till en positiv förändring.
Åtta ord skapade fred i köket.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 06 – 2019
[one_half last=”no”]
Karin Jonsson
Karin@levilja.se
Executive Coach & Tools for High Performance
Levilja AB
[/one_half]
[one_half last=”yes”]
[/one_half]