Jag hör honom innan jag ser honom. Mannen som pustar bakom mig i 33-gradig värme på en gnisslande cykel. När han väl passerar mig ser jag att han är närmare 100 än 70 och att den blåa långärmade skjortan är genomblöt av svett.
Hans cykel verkar också närmare 100 än 70 och även den verkar ha det kämpigt i värmen. Men ingen av dem ger sig. Det är sisådär ett 50-tal meter som mannen och jag håller jämnt tempo, jag i tofflor och han på tvåhjulingen, men han ger sig inte. När vi är jämsides ser jag hans hörapparat bakom vänsterörat och risken finns att den påverkar hans prestation på cykeln något med sin storlek och uppenbara tyngd. I metall är den och den reflekterar solens stråle i en smal strimma. Han frustar och pustar och cykeln gnisslar och låter. Och jag fylls av beundran. Vilken människa han är och vilka egenskaper han visar upp på den där cykeln i den tryckande hettan som vi alla drabbats av!
En annan man välter i sin stora rullstol mitt framför ögonen på mig, nästan över mina fötter. Jag är snabbt framme ihop med fyra andra för att lyfta upp honom, men han är tung och benen fastspända i en spännrem i fästen i rullstolen. Han har slagit i huvudet, hörapparaten har trillat ur bägge öronen och han är hemskt förlägen. Vi bär upp honom på fem par starka armar och får upp honom i stolen igen. Jag har knutit loss hans ben och vi lägger även dem till rätta gemensamt. Han stoppar tillbaka hörapparaten och vill omedelbart därifrån. Skamsen. Vi andra är välvilliga. En har ringt ambulans, en kvinnlig sjuksköterska är snabbt framme och gör en koll, men mannen vill snabbt därifrån och är stressad. Han verkar okej och vi släpper honom och 112 låter honom gå utan att skicka hjälp. Kvar står jag, mina tre barn och fyra vuxna män. I en liten cirkel tillsammans och pratar kort med varandra. Innan mannen helt lämnar oss vänder han sig om mot oss och säger ”vilka fantastiskt hjälpsamma människor det finns. Otroligt!” och sen rullar han vidare.
Klockan är 5.45 och jag är ute på en av mina tidiga morgonpromenader. Varje dag möter jag en äldre herre för säsongen klädd i knallgul reflexmössa och en stor oljerock med en synlig gul väst över. Det är kallt. Vinter och den råa luften biter oss i kinderna. Vi har hälsat på varandra nästan varje dag i flera år och jag har undrat så många gånger vem han är och vad som driver ut honom varje dag. Jag vet ju min motivation, men är alltid lika nyfiken på andras. ”Jag kan inte sova”, säger han och berättar vidare om att han alltid sovit så dåligt, men sedan han blev änkling har sömnen varit helt åt skogen. Så han går. Varje morgon är det ett sätt att komma ut och få ett avbrott i dagen och lämna hemmet. Ett sätt att ha en rutin som gör att han inte bara går där hemma. ”Som när man gick till jobbet”. Och tidigare är 5.30 känns knäppt att gå, tillägger han. I ur och skur har vi mötts och efter den morgonen ler vi mot varandra när vi möts och säger god morgon. Man vet aldrig andra människors drivkrafter eller anledningar. Det ska man ha respekt för. Och beundra dem när de finns där.
En av de sista dagarna på semestern och min yngste son är på väg att somna. Hans armar ligger om min hals och jag har min näsa inborrad i hans. Det är så han vill somna och jag misstycker inte. ”Farbrorn trillade omkull i rullstolen”, säger han plötsligt två veckor efter händelsen och jag inser att även en treåring får intryck av andra människor som sitter kvar ett bra tag. Människor som gör avtryck som förblir. Det är människor som inte ger sig, inte ger upp. De som kämpar vidare på en skraltig cykel i fina kläder eller i en rullstol efter ett fall. Det är människor som utvecklat ett pannben och en envishet. Människor med vilja, kraft och passion. Det är de som inte lämnar oss oberörda och det finns en alldeles särskild kraft runt dem som lyser igenom även vid ett kort möte. Det ska vi ha respekt för och vi ska unna oss att aldrig döma utan möta med nyfikenhet och våga fråga vad som driver ut dem i mörkret tidiga morgnar. En vacker dag kanske det är en någon av oss som cyklar på en skraltig cykel, promenerar för att hålla en rutin eller välter i vår rullstol. Och vi har alla vår egen historia som är värd sin existens.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 8 – 2021
Louise Lennersten
