I somras läste jag Lina Skandevalls krönika om vad som sker när vi inte säger hej och exakt samma sak har jag reflekterat över och även ifrågasatt i flera sammanhang.

Jag är uppfostrad att säga hej till folk på gatan även om jag inte känner dem. Eller uppfostrad… mina föräldrar har alltid hejat friskt på människor vi mött och jag har i min barndom antagit att det är så man gör och i vuxen ålder hållit fast vid min vana. Kanske är det jag som är lite ”narrow minded” som bara förutsatt att det är så man gör och så man beter sig mot folk generellt. Man hälsar och gärna med ett leende för att visa att man också är vänlig med sin hälsning. Jag har inte nämnvärt funderat över varför vissa studsar till, andra stannar i steget och tror att vi känner varandra och att vi ska stå där en stund och prata, eller varför vissa bara blänger tillbaka eller suckar. Inte förrän jag läste Linas inlägg och insåg att det finns andra som inte är som jag.

När den raske herren i Rydspåret högt utbrister ”God morgon!” när vi möts så är jag inte sen med att spegla hans agerande. ”God morgon!” säger jag minst lika käckt tillbaka och det lämnar mig med en varm känsla att jag precis kommit en annan människa lite närmare. Nyss var vi främlingar för varandra, nu är vi inte det för vi har hälsat.

Men du kan väl inte bara hälsa på folk sådär heller, säger en vän och tycker att jag är knäpp. Du hälsar ju på alla, känner du dem eller?
Nej, svarar jag eftersom det är sanningen. Jag är bara trevlig.
Det är ju sjukt, får jag till svar.

Och varför då? För mig och de med liknande personlighetstyper som jag, är det låg tröskel att morsa på människor och visa öppenhet och vänlighet genom att hälsa och därmed göra mig tillgänglig för konversation. Men för min vän är det där främlings-hälsandet bara frustrerande och enerverande. Hon har ingen som helst lust att kommunicera med andra som hon inte känner och upplever dessutom hälsandet som rent integritetskränkande eftersom hon inte alls vill bli uppmärksammad utan vara anonym och obemärkt. Hon säger också att det skulle få henne att inte promenera iväg ensam om hon visste att var och varannan person skulle hälsa på henne i spåret.
Det är ju sjukt, säger jag till henne.

Min yngste son är verkligen som jag och springer så fort han kan och öppnar dörren när ringklockan låter för att sedan kasta sig i famnen på den som står där. Ni fattar att DHL-budet på andra sidan hade svårt att förstå situationen när en fyraåring hoppade upp i famnen på honom och glatt sa HEJ! Men sonen fick utöver en tafatt kram också ett varmt leende tillbaka och ett lika fint hej. För mig var det ett ögonblick som gjorde skillnad. Jag hoppas att det också gjorde det för DHL-mannen.

Men det är precis som det Lina skriver; att det finns en risk att personen man möter börjar prata med en och det passar inte alla. Många vill helt enkelt bli lämnade i fred. Det gör mig osäker. Jag tror i mina grundpelare att ett hej skapar en värme och en kontakt som gör oss till bättre medmänniskor och att vi alla mår bra av att på något sätt bli sedda, men om ett litet enkelt hej anses kränkande eller hotfullt så är det inte alls bra. Kan vi inte snälla unna oss den lilla stunden av mänsklig vänlighet?

Jag funderar på hur jag ska göra när jag återigen möter en person i spåret. Försöker läsa av personen och hur han är – en hälsare eller icke-hälsare. Jag söker hans ögon och känner själv att jag nästintill stirrar på honom, men jag behöver ett tecken som styr mig i rätt riktning här. När vi är tillräckligt nära varandra tittar han mig äntligen i ögonen och nickar med huvudet. Jag slappnar av och nickar tillbaka. Good enough för den här gången. Vi sa i alla fall typ hej.

Tidigare publicerat i Affärsstaden 9 – 2022

Louise Lennersten
Affärsutvecklare, UCS Management

Tillbaka till krönikor