Det empatiska ledarskapet anser jag får för lite utrymme i ledarskapsböckerna. När vi lär om ledarskap och att vara chef handlar det om hur man leder och hur tydlig man är. Och visst är en vägvisare odebatterbart viktig, men frågan och drivkraften varför vi är ledare får ofta stå åt sidan för mer teoretiska och traditionella synsätt.
Det empatiska ledarskapet innebär inte att storböla för petitesser eller att fastna i enskilda privata problem hos anställda. Det empatiska ledarskapet handlar lika mycket om att uppmärksamma och visa sitt rätta jag som att till fullo se varje enskild individ i teamet. Det inte en ledarstil som enbart är kvinnor förunnat, men förknippas ofta med kvinnliga ledare eftersom det slår an på känslor. Men att våga vara en empatisk ledare är att likställa med ett ärligt ledarskap och ärlighet har ingenting med könstillhörighet att göra.
För flera år sedan var jag verksam i ett bolag med en unik kultur. Vi växte snabbare än jag någonsin varit med om och med utmaningen att rekrytera ytterligare 30 personer till teamet och samtidigt bygga upp ett större bolag och en gemensam kultur, fick vi jobba hårt utifrån värderingar och framtidsvisioner för att säkerställa att vi anställde rätt personer. Det gjorde vi. Vår devis var att alla skulle få vara sig själva – hur man är var, vad man än var – men att man var tvungen att dela den syn bolaget hade på sättet att växa och hur vi skulle bete oss mot varandra. Ärlighet.
Cheferna utmanades att stryka 25 procent av önskemålen på kravspecen och istället lägga det som utvecklingsplan och istället för att ha marknadsledande löner (för det hade vi inte råd med) skulle vi stå för den bästa och roligaste företagskulturen som lockade de bästa att jobba hos oss. Vi hade ett mål att om man exempelvis googlade Sveriges bästa Android-utvecklare skulle första resultatet vara en i vårt team och vår VD uppmuntrade oss alla att synas och våga tro på oss själva. Den kulturen rekryterade vi på och den kulturen vann vi på.
Men det kom ett slut som inte var helt enkelt. Så snart vi blivit varse att det inte skulle hålla hela vägen mot mål, tvingades vi agera. Vi hade hållit en helt transparent approach genom processen när det började gå dåligt och det slutgiltiga beskedet kom inte som en överraskning. Men det är ändå tufft att få det svart på vitt att ”här tar din resa slut på det här företaget”.
På helgen firade jag tioårig bröllopsdag och släpptes på måndag morgon av utanför kontoret på Östermalm med ett tvådagarsuppdrag som smakade diskmedel i munnen. Jag skulle säga upp sexton personer. Sexton av dem som jag bara året tidigare rekryterat in, sett ge allt i sitt arbete, slitit trots motgångar och jublat i medgångar. Alla var införstådda med att det var så här det behövde ske och samma känslor av solidaritet jag bar på, bar också de. Alla önskade varandra lycka till, önskade att det skulle gå bra för grundarna, några grät jag tillsammans med och flera tackade för den bästa tiden i sin karriär. Ingen skulle stå utan jobb särskilt länge och företagets starka varumärke gjorde att många av de som blev uppsagda gick vidare till toppjobb hos Spotify, Klarna och andra attraktiva arbetsgivare, men det var ändå som en skilsmässa eller i alla fall som att vi gjorde slut. Och jag var fortfarande kär. När jag efter den andra dagen lämnade kontoret och började knata ner mot Stockholms T-central, bröt jag ihop i tårar. Alla känslorna satt utanpå kroppen och jag unnade mig att få bryta ihop och leva ut det jag kände då.
Att vara en empatisk ledare må ha sitt pris, men det blir en vansinnigt mycket roligare resa om man unnar sig att känna lite på vägen också. Och unnar sig att visa sina känslor. Att sprudla av lycka, att reagera i sin vrede och att gråta är inte på något vis en svaghet! I alla fall inte i min värld. När vi visar vårt ärliga jag visar vi oss sårbara. Då visar vi också att vi bara är människor och att söka stöd i sitt team är en styrka. För visst ska vi väl alltid rekrytera de som är bättre än oss själva? Hur kan vi då tro att all världens problem ska lösas i våra egna huvuden?
Jag kan inte leda på något annat sätt är med hjärtat, jag vill heller själv inte ha en ledare som inte visar sina genuina känslor. Att kväva känslor och även hålla på transparensen anser jag istället bygger misstro. Jag litar på mina anställda och att inte bjuda in dem i företagets innersta är för mig att också visa att jag inte litar på dem. Och jag skulle aldrig anställa dem om jag inte kände att jag kunde lita på dem. Så med en erfarenhet rikare av att göra slut med sexton personer på två dagar, lärde jag mig att det är helt okej att vara både chef och medmänniska samtidigt även om det betyder att varje enskilt uppbrott sliter ett hål i hjärtat. Men även det är en äkta känsla som måste få finnas. Och slå rot i såväl ledarskapet som i personen. Det är mitt varför jag älskar att vara ledare.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 10 – 2020
Louise Lennersten
CEO Interspectral
