”Jag vill äta i en skog”, utropar min femåring när vi ska ut på någon sorts utflykt.
”Neeej!” vrålar mellansonen som inte alls har någon lust att grilla korv eller något annat på en novembermörk leråker någonstans i utmarken.
Tonåringen är bara trött. Jättetrött. Han gäspar och noterar knappt vad som händer runt honom. Han vill helst stanna hemma i sin fåtölj med sin telefon och bara vara. Helst knappt ens det. Existera i den allra minsta mån som går. Orken räcker knappt till att kommunicera.
”Jo!” kontrar femåringen som älskar allt vad lera heter.
Mellansonen passar på att bli lite fysisk med lillebror och visar med hela kroppsspråket att han är beredd att ta en fight för att få äta på ett varmt och icke-lerigt stället.
Jag suckar. Vad annat kan man göra? Det finns bara luft inuti som ska ut för vilka ord jag än väljer att yttra blir det fel. Ingen blir nöjd och i slutändan kommer även jag att bli missnöjd eftersom skådespelet framför ögonen inte ens har kommit till andra akten. Så jag suckar.

Tre barn. Tre åldrar. Tre olika faser och helt olika intressen. Känner du igen dig i otillräckligheten?

Jag skriver ofta om föräldraskap och de utmaningar och härligheter mina barn utsätter mig för, men de är också mina största och viktigaste lärare. Att hantera olika viljor, humör, matpreferenser, intressen, dygnsrytm, känslospel och allvar är en konst som inte bara lär oss om oss själva utan också rustar oss i det andra livet där allt är lite mer nyanserat. Med min äldsta son tränar jag just nu på att existera men inte synas. Det är generellt inte något som ligger i min natur, men mina valmöjligheter är jäkligt få här. Med min yngste son är det motsatt; jag ska vara så nära det går så ofta som möjligt. Nattetid vill han helst fortfarande ligga tätt omslingrad och på morgonen kan vi inte gå upp ur sängen innan vi gosat klart. Hans trots och att kunna saker själv kommer ibland iväg när man samtidigt ska vara nära och helst alltid hjälpa – fast inte hjälpa. Jag balanserar på glas.

Mellansonen är konstant i behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Han hyser inga klassiska mellanbarnsegenskaper av att medla utan tar för sig som ingen annan. Han besitter inga behov av att existera men inte synas. Hans existens märks och hans energi är omättlig i alla hörn. Jag är tröttare än han men uppbådar energi så gott det går.

Jag är tyvärr inte gjord i tre kopior och har heller inte gummikropp som räcker att töja ut i alla riktningar så jag sitter ständigt i klistret att välja sida och ständigt i situationen att göra minst en besviken. Jag räcker aldrig till. Jag är en förälder på tre barn och därmed också i kroniskt underläge. Så även i denna situation när en vill ut i leran, en vägrar lera och en inte ens uppmärksammat vad som sker.
”Ut i bilen nu”, säger jag och tänker att bara vi rullar så landar vi någonstans och alla blir på något vis nöjda. Jag agerar planlöst och säkert också taktlöst i sammanhanget för någon kommer inte gilla ovetskapen.

Stövlar och skor på. Jackor fram. Mössor och vantar. Det regnar ute, men det har det ju gjort hela månaden så det spelar mindre roll. Äldste sonen tittar ut från sina dimmiga ögon och undrar om vi är på väg någonstans.
”Vi ska till en skog”, säger minstingen.
”Nej, det ska vi väl inte, mamma?” frågar mellansonen .
”Nu åker vi”, svarar jag bara och aktiverar alla tekniker jag kan för att visa tålamod under tiden jag föser de tre protesterande barnen ut ur lägenhet.

Tidigare publicerat i Affärsstaden #11 2022

Louise Lennersten
Vd, UCS Management

Tillbaka till krönikor