Att få ägna sig helt och fullt åt forskningen, och inte behöva lägga en massa energi på att lösa finansieringen; det är en dröm som nu, iallafall under fyra år, går i uppfyllelse för Anna Niska, forskningsledare på Drift och Underhåll vid Statens Väg- och trafikforskningsinstitut. VTI har nämligen utsetts till administrativ värd för projektet med ett nationellt cykelcentrum som ska arbeta för att stärka cykelforskningen och föra ut forskningsresultat och kunskap.

Redan på gymnasiet gjorde Anna Niska ett arbete om transport. Och att hennes arbetsliv skulle komma att handla om miljö var självklart sedan länge. Men det tog en omväg via utbildning i Samhällsbyggnad med inriktning mot teknisk miljövård vid Luleå Tekniska högskola och innan hon hamnade tillbaka i transportspåret.
– Jag gjorde ett utbytesår i Kanada, och där fanns inga kurser inom miljövård, så jag läste trafik och vägteknik istället- och hittade tillbaka! säger Anna när vi ses över en kopp kaffe i matsalen på VTI en råkall dag i början av ett alldeles nytt januari.
– Efter avslutad utbildning fick jag en doktorandtjänst här på VTI, och det var så jag kom att hamna i Linköping, berättar hon. Här fanns otroligt mycket kunskap och erfarenheter samlat och det var otroligt lärorikt att få vara en del i allt det!

Annas doktorandprojekt var tänkt att handla om gång- och cykeltrafik i ett ganska brett perspektiv, men smalnades av efter hand, och kom till slut att koncentreras på cykeltransport och vinterväghållning.
– Projektet som handlade om sopsalt fick 2013 uppmärksamhet av Stockholms Stad, som gav i uppdrag att fortsätta forska runt detta. Och när Stockholm visar intresse, så vaknar fler kommuner, skrattar Anna som är glad att det jobb hon gör kommer till användning i verkliga livet och blir till nytta.
– Min drivkraft är att vara med och påverka, säger hon. Att se att arbetet ger resultat. Och då handlar det om hållbarhetsfrågor ur flera aspekter. Miljömässiga, ekonomiska och inte minst hälsorelaterade.

I en nyss framlagd rapport belyser hon frågorna med barn och unga och cykling, som blivit allt mindre förekommande. Anna menar att man måste ha ett helhetsperspektiv och en ökad förståelse genom hela planeringsarbetet i kommunerna.
– Det är inte bara trafikkontoret som måste tänka cykel, säger hon. Barns fritid blir allt mer uppstyrd gällande tider och platser. Aktiviteter tenderar att hamna längre och längre bort från hemmen och kräver således skjuts. Fritidsnämndens beslut om, till exempel placering av fullstora idrottshallar spelar stor roll för om barnen ska kunna cykla till sina aktiviteter.

Anna pekar också på att det har skett en förändring i föräldrars beteende och det är viktigt att också diskutera hur man balanserar det bra och engagerade föräldraskapet mellan att skjutsa och låta barnen ta eget ansvar för sina transporter.
– Att vänja barnen vid att välja cykeln när det handlar om kortare sträckor är en jättebra grej, säger Anna. Det är svårt att vara enbart cykelburen i ett land där det är snö och regn halva året och det saknas kollektivtrafik på många håll. Men kanske kunde en elcykel ersätta en andrabil i många hushåll? funderar hon och fortsätter berätta om den snedfördelning av uppmärksamhet och forskningsstöd som råder mellan områdena elcykel kontra elbil.
– Fordonsindustrin får miljontals kronor till laddstolpar och nya system, medan vi får dela ut sadelskydd. Men sanningen är ju faktiskt att nya roliga tekniska lösningar, som elbilar och självkörande fordon inte kommer att lösa problemen på sikt. Det handlar i slutänden om att förändra synen på sina vanor. Att källsortera sina resor helt enkelt, och välja cykeln när det går. Då har vi kommit en bra bit på väg! Och varför inte införa en cykelpremie, helt enkelt? Oberoende om det är en vanlig tramp- eller elvariant.

Anna tror att man skulle vinna på att erbjuda mobilitet som tjänst. Att få folk att våga släppa ratten och den eget ägda bilen för att istället utnyttja gemensamma pooler när man behöver tillgång till bil.
Många företag, framför allt budfirmor använder sig idag av lådcyklar och cyklar med släp, och det är klart att ett ökat användande kräver en del funderingar gällande säkerhet och regler. Hur ser infrastrukturen ut med kantstenar och framkomlighet? Hur fort får en elcykel gå? Med vilken effekt? Var ska få den framföras; på cykelbanor eller med motortrafiken? Och hur ska alla regler följas upp?
– Det är viktigt att vi inte bara ser det som ett trafiksäkerhetsproblem, betonar Anna. Utan som ett sätt att utveckla våra resvanor och se till att göra dem bättre!

Det är precis vad cykelcentrum ska arbeta med.
– Här ska vi lägga en grund för att tänka större! säger Anna. Och kunna fånga upp frågor som annars kanske riskerar att hamna i skymundan. Vi ska jobba nära kommunerna i både forskning och uppföljning- och det känns otroligt spännande och roligt. Projektet är verkligen stort i cykelsammanhang och jag är glad och stolt att få vara med och sparka igång något som förhoppningsvis ska bli ett riktigt bra och långsiktigt arbete!

 

TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Mirjam Lindahl