Augusti 2001. Jag, mitt pick och pack i en sliten grå Volvo kombi från 80-talet. Det var väskor, prylar och ett gosedjur. Närmare bestämt en apa jag fick som liten och som hängt med mig hela livet. Jag hade en planta med fyra meter långa rankor och denna var varsamt inpackad i bilen för att överleva den 24 mil långa resan till mitt nya hem. Med mig var en vän vars livsfilosofi då som nu var att hon inte skulle äga mer än att hon kunde flytta vartsomhelst närsomhelst. Hon hade tre väskor. Inga gosedjur. I bilen fanns också två nervösa mammor. Den ena flyttade sin yngsta dotter. Den andra sin äldsta. Den ena med känslan att nu blir det tomt. Den andra med känslan att nu är det bara två kvar. Fnitterorkestern i baksätet hade bara känslan att ”nu händer det!”

Universitetet var som en egen liten planet. Antalet studenter på LiU var fler än det totala antalet invånare i tätorten jag lämnade. Ett eget mikrokosmos med unga vuxna som är på väg någonstans och som samtidigt passar på att ha kul. Framtidens ledare och läkare, lärare och nobelpristagare. Min framtida man och de flesta av mina vänner i vuxenlivet. Alla gick vi där ihop och förberedde oss för det stora arbetslivet som skulle komma och ta oss med storm. Jag var så redo för livet som student. Men jag var verkligen inte redo att plugga.

Jag började läsa ekonomi. Mest för att det var den utbildningen jag begrep när jag satt där med utbildningskatalogen vid frukostbordet sista terminen på gymnasiet när jag ledsnat på att vara den konstant missförstådda vuxna i mina föräldrars omsorg i en klaustrofobisk småstad. Jag hade tur som kom in och jag var väldigt självsäker att det där skulle gå bra. En termin gick och jag fick inse att det där skulle ju inte gå vägen. För det första var jag inget intresserad av siffror och för det andra hade jag vid det laget engagerat mig i allt annat utanför studierna och skaffat mig ett extrajobb så jag hann inte plugga. Jag valde det där jobbet ett tag och även att packa ihop min planta för att sansat börja om i en annan stadsdel i en etta och min vän tog sina tre väskor och gjorde samma sak.

Så småningom valde jag en ny utbildning som jag begrep och som jag med intresse ville läsa och fördjupa mig i. Jag hade slutligen både en bra utbildning på pappret och massor av bevis på min sociala kompetens när examen var i hamn. Jag var redo för ett liv i arbete och hittade flera intresserade som ville anställa mig… i Stockholm. Efter fyra års studier i Linköping fick alltså jag och min planta packa in oss i ett släp och ta oss vidare.

Jag gjorde fem år i Stockholm. Jag levde med svarta beläggningar på insidan av fönstren och en kilometer till närmsta grönyta. Jag njöt av storstadslivets kultur och uteliv, arkitektur, stadsdelar med olika personligheter och internationella möten. Jag led i tunnelbanan, på sliriga cykelspår i pendlingen och gnällde på överfulla, fuktiga bussar och implicita regler om placering i rulltrapporna. Men jag hade en fantastisk första karriärtid. Tills andra värden kom på tapeten och jag ville ha både det stora för mig och det lilla för min lille. Linköping, som är både stor och liten, lockade igen och plantan fick åka släp ytterligare de där milen på E4 för ett återvändande.

Vår region är en rackare på tillväxt och det där med att idéer blir verklighet är nog den mest självuppfyllande profetian sedan Jeanne d’Arcs tid. Men att hitta sin plats som nyutexaminerad är svårt och samtidigt som jag inte hade fått mitt första jobb om det inte var för mina studier vid LiU hade jag hade heller inte fått mitt första kvalificerade jobb i Linköping om det inte vore för min anställning i Stockholm.
Ryktet säger att 70% av studenterna vid LiU väljer att flytta härifrån efter studierna. Stämmer det behöver vi, som både bor och jobbar här, vara innovativa för att vända den trenden. För om det stämmer är det en himla massa onödigt forslande av evighetsplantor på E4 och långt ifrån alla återvänder när det som är lagom stort blir just… lagom stort.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 08 – 2019

Louise Lennersten
CEO Interspectral

Louise Lennersten - Foto: Crelle

Tillbaka till krönikor