Väldigt många som startar upp företag kan inte räkna med någon lön överhuvudtaget den första tiden. Och det kan röra sig om en ganska lång tid – ibland åratal – att bygga företaget och få in kunder. Men väldigt få tycker synd om företagare – desto fler om lärare och sjuksköterskor (brandmän och poliser är bäst på att tycka synd om sig själva). Sjuksköterskorna slogs hårt för ett tag sedan för att få en ingångslön om 24 000 kr.
Anständigt – javisst. Är de värda det? Självklart. Företagare skapar dock resurser i form av skatteintäkter och nya jobb. Utan företagare – inga resurser till sjuksköterskor, brandmän och poliser. Utan företagare – inga nya jobb som räddar samhället ur arbetslöshetens gissel. Men ändå tycker ingen synd om företagare som knappt kan leva på sin lön. Varför? En del av förklaringen ligger säkert i en fortsatt stigmatiserad bild av företagare som kapitalister och penningstinna. Även om bilden sakteliga håller på att förändras finns ändå en föreställning kvar av att företagare klarar sig, de behöver inte hjälp. Det är ju för f-n en del av entreprenörskapet att riska bohaget och besparingarna.
Men i Sverige av idag, när staten och regeringen säger sig vilja gynna företagandet, nya innovationer och entreprenörer – är det då rimligt att så många företagare lever med löner som vare sig poliser, brandmän eller sjuksystrar skulle ta på något som helst allvar? För att inte tala om alla de som ofrivilligt tvingas in i företagandet för att det helt enkelt inte finns någon annan form att driva verksamheten i. Och som inte så sällan levererar tjänster till stat och kommun… kultursektorn är ett bra exempel.
Borde vi börja prata om entreprenörslön under någon begränsad del av uppstartstiden? Och varför är det så svårt att få starta-eget-bidrag?
Jämfört med många andra statliga utsvävningar borde detta vara en rätt säker investering!
Tidigare publicerat i Affärsstaden 01 – 2019
[one_half last=”no”]
Robert Wallin
Bitr. Regionchef, Företagarna
[/one_half]
[one_half last=”yes”]
[/one_half]