I mötet syns elden

Det var 2002 tror jag, eller 2003. Det drog över stora åskoväder hela sommaren. Regnet fullkomligt forsade ner från himlen och brunnarna, viadukterna, vägarna, gräsmattorna och källare svämmade över i flera omgångar. Och mitt i allt slog blixten ner i fem kor som dog. Överlevande stod runt om och glodde när vi kom fram. ”De är chockade”, sa bonden. Det skrev jag som rubrik i artikeln och det hamnade också på löpet. ”Chockade kor sörjer sina kamrater”.

Jag jobbade som lokalreporter under flera somrar och fick uppleva min hembygd i all sin charm. Jag kuskade runt och traskade in i folks trädgårdar för att fika och lyssna på berättelser om hur de byggt sina sommarhus runt sjön och möta profiler som slitit hela våren för fyra veckors jordgubbsplock på sin egen mark. Det handlade om barn med dansuppvisningar, raggarfester och ibland artister som besökte stan. Denna gång fick jag möta kossorna som chockat sörjde kamrater samtidigt som de slickade på mina armar och förföljde mig i den där leriga hagen. Jag var livrädd. Jag hatar kor. Men vad gör man inte för ett scoop.
Det var också samma sommar som jag skickades ut till Agda 93 år som hade en amaryllis som överlevt och nu blommade mitt i sommaren. Jag bjöds på hett kokkaffe, småkakor och en timmes utläggning om den levnadsstarka julblomman. Agda var också ett levnadsstarkt original och bjöd på sitt livs underbara berättelse. Ett typiskt uppdrag för en lokalreporter som också utstod att bli kallad inkompetent av arga föräldrar efter en informativ artikel om kommunens nya sophämtningssystem vid en skola och som blev uppläxad efter att inte ha skildrat sommarverksamheten på en verkstad tillräckligt bra. I småstaden håller vi på det som är vårt och det håller vi tätt intill.

Engagemanget i en småstad är unikt! Ingen annanstans har jag mött människor som är så engagerade i sin stad, sin bygd, sin plats. I sitt hem. I varje stad finns eldsjälarna som brinner oavsett vindriktning, men i en småstad måste de brinna starkare och tålmodigare. I större städer går vi med vinden i ryggen. I småstaden går man med vinden i ansiktet och det är svårare att elda i motvind.
Agda var en person som jag tyvärr sällan möter i min vanliga vardag och detsamma gäller bonden med blixtkorna och de arga föräldrarna. Det tål att tänkas på vilka frågor vi brinner för och vad som tänder våra eldar och triggar drivkraften. För medan en 93-åring brinner för sin blomma, brinner någon annan för en simhall eller ett höghastighetståg och ingenting är egentligen för stort eller för smått. Endast i mötet med andra får vi se eldarna och även tända gnistorna tillsammans. Inte minst om vi triggar varandra och står på olika sidor.
I varje individ bor en berättelse som man bara där och då får möjlighet att ta del av – om vi bara stannar upp och lyssnar. Vi behöver unna oss fler möten och bli bättre på att inte bara lyssna utan också höra det som sägs. Vi bär alla på våra berättelser och de kommer inte fram på 160 tecken eller under en hashtag. De kommer fram ansikte mot ansikte och genom att stanna upp i varandras uttryck.

Så unna dig fler möten och kontakter i verkligheten. Unna dig att lyssna på en berättelse som genom dig får bränsle till sin eld.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 07 – 2019

[one_half last=”no”]

Louise Lennersten
CEO Interspectral

[/one_half]
[one_half last=”yes”]
Louise Lennersten - Foto: Crelle
[/one_half]

Tillbaka till krönikor