– Ja, varför inte? säger han när vi ses över en kopp kaffe på Dahlbergs café i Gamla Linköping. Vi har Fredrika, Vilhelmina och Ulrika. Victoria blir ju vår nästa regent, så om hon inte har något emot det, så…
Världens befolkning ökar stadigt. Enligt en prognos från FN kommer vi vara 10 miljarder människor på jorden år 2050. Bara Indien ökar sitt befolkningsantal med ett helt Sverige var fjärde månad och kommer behöva hundra nya städer. Vi måste utnyttja den mark vi har, och varför inte då tänka helt nytt?
Idén föddes då Anders Riedenfalk var involverad i Konza Tech City i Kenya. Ett projekt som handlar om att bygga en ny stad, med karaktär av en teknologistad – ett ”Silicon Savanna” i Kenya, cirka sex mil utanför huvudstaden Nairobi. Och han anser att Sverige definitivt är redo för att kunna göra samma resa.
– Det byggs mycket på många håll, nya stadsdelar blir förlängningar av städer som redan finns och skapar stora svåradministrerade stadskärnor och förorter som blir ett ”varken eller.” För att sudda ut gränsen mellan storstad och landsbygd tror jag istället på idén att sprida ut lagom stora städer runt om i landet. Göra c-lägen till a-lägen i Sverige på samma sätt som man gjort med Vallastaden här i Linköping. Det finns så otroligt mycket vackra platser i Sverige där många mer än gärna skulle vilja bo, om det bara fanns möjlighet, tror Anders. Mellan Åre och Trondheim finns otroligt mycket fina och sjönära platser med närhet till isfri djuphavshamn. I Småland också, runt Älmhult till exempel. Och med tanke på framtida regionindelningar skulle man kunna avvärja prestigefajter mellan befintliga städer genom att helt enkelt bygga nya regionhuvudstäder. Östergötland har många bra platser för att utvidga mindre orter eller bygga nytt med sitt goda läge och välfungerande infrastruktur.
Hur ska en helt ny stad vara då?
– Det sägs att svenskarna är det mest individualistiska, men också det mest ensamma folket i världen, säger Anders och funderar vidare. Vi har våra nya fina bostäder i nybyggda kvarter där vi sitter en och en i våra lägenheter. Vi värnar om vår autonomi och är av hävd och gammal vana stolta över vår förmåga att klara oss själva. Vem bjuder över grannen på en kopp kaffe bara sådär, eller pratar en stund med medresenären på tåget nu för tiden? Jag tror att det är mellanrummen man måste koncentrera sig på. Skapa möjligheter till spontana möten mellan husen. Tv-program som arga snickaren och äntligen hemma handlar om det som sker innanför väggarna. Jag tror på en stad av mänsklig värme och social hållbarhet. Idag byggs det med fokus på så mycket vinst som möjligt. Men vinst för vem? Tänk om vi kunde bygga en stad där vinsten och nyttan för människorna får stå i centrum.
Anders brinner för idén att involvera befolkningen i själva processen. Att låta människor få vara med och påverka och säga sitt i ett tidigt skede, och inte behöva komma in med protester när ett förslag är i stort sett klart.
– Vi har redan tekniken, säger Anders och refererar till spelindustrin med Sim City och Minecraft med flera. Vi kan scanna in befintlig mark, bygga upp virtuella miljöer och låta människor gå runt i den nya staden. Ge möjlighet att promenera på torg och gator, in i husen och sen få vara med och ge sin feedback. Kanske hittar man sitt drömläge, där man själv vill bygga. Kanske kan det finnas ett ”husbibliotek” med en mängd olika husvarianter man kan välja mellan. Kanske vill man boka sig för en lägenhet eller en lokal. Därmed kan man nå en kritisk massa för att börja bygga.
Anders Riedenfalk talar om att agera proaktivt. Att inte vänta till det handlar om att släcka bränder, då man står och säger att ”Vi borde ha gjort…”
– Vi vet att vi kommer behöva ungefär 700 000 nya bostäder inom den närmaste framtiden och storstäderna är fulla. Jag tror inte på att skapa fler sovstäder, utan riktiga städer med ”mixed use” där man kan leva och bo, handla och arbeta. Där infrastrukturen är genomtänkt från början och där man tar tillvara på erfarenheter och omvandlar dem till ett hållbart samhälle för framtiden.
Att ställa sig frågan hur vi vill leva är centralt i Anders idé. Att se livet som det som faktiskt händer här och nu och inte som ett projekt där man ska utbilda sig, skaffa hem och familj, jobba, pensionsspara, så småningom ta ut den där pensionen och så dö, utan att fundera på var man vill bo. Var vill man leva. Och hur och varför.
– Hur lever vi medan vi är levande? Frågar Anders och jag har svårt att ge ett svar på den frågan.
En helt ny stad, eller varför inte ett par helt nya städer är ett framtidsprojekt som skulle kunna bli verklighet inom en relativt snar framtid, tror Anders. Ett projekt som sätter vårt århundrade på kartan och som vi och våra barn kan vara stolta över!
Anders håller med om att det kan låta skrämmande att ge sig in i något alldeles nytt. Men samtidigt kontrar han med att det är först när vi vågar ta oss ur våra trygghetszoner som vi gör nya upptäckter och nya erfarenheter. En risk betyder också att det på andra sidan finns en chans.
– Det är inte många idéer som blivit verklighet av att ”vänta och se”, säger han. Vi måste våga tänka okonventionellt. Våga tänka nytt. Linköping till exempel, var inte tänkt för drygt 150 000 invånare. Så hur tar vi det vidare?
Anders uppfattar en frustration hos många fastighetsägare som vill komma vidare. Som vill gå från att förvalta det gamla till att skapa nytt, men som hindras av att det saknas byggbar mark i attraktiva lägen och av krångliga regelverk och bestämmelser som gör att det kan ta upp till tio år innan detalj- och översiktsplaner blir godkända och man kan börja bygga. Detta skulle man kunna komma förbi genom att bygga på helt ny mark. En frizon, fri från onödigt krångliga regler, där man kan bygga mer fritt och låta kreativiteten möta önskemål från företagare och befolkning angående utformning, hyresnivåer och så vidare.
Han talar om möjligheten att skapa nya former för arbetstillfällen inom ibland annat byggindustrin. Att kanske gå tillbaka och jobba mer i trä som är ett fantastiskt och levande material. Förproducerade husmoduler som kan ge oändliga variationsmöjligheter på små- och flerbostadshus. Om att blanda byggnader, traditioner och kulturer i ett nytt sammanhang som gynnar alla.
Så, när nu idén är kläckt och fröet sått. Hur går man vidare?
– Ja, du… funderar Anders. Det här är ju bara en idé än så länge. Och initiativet måste naturligtvis komma även från politiskt håll. Men när människor börjar samarbeta mot ett och samma mål, när man delar idéer och sätter ord på dem så kan man få det osynliga att bli synligt. Och så småningom kan de bli verklighet. Finns det fler som är intresserade av att vara delaktiga, det kan till exempel vara fastighetsägare, finansiärer, markägare eller helt enkelt den som är nyfiken på vad det här kan bli, så vore det ju jätteroligt att skapa ett forum för alla oss. En klusterbildning för företagare och entreprenörer med visioner.
Han talar om att hålla en konferens, där man skulle kunna bjuda in företrädare för staden Kiruna som nu flyttas och byggs upp igen, för att dela med sig av tankar och erfarenheter. SMHI skulle kunna komma med idéer på mer eller mindre lämpliga platser att bygga en stad. Kanske kunde man starta en utvecklingsfond via crowdfunding? Och visst vore det fantastiskt om Kronprinsessan Victoria skulle kunna inviga det hela!
– Tänk om Östergötland skulle kunna ta ledningen och föra det här framåt? önskar Anders. Här, där idéer blir verklighet! ler Anders.
[title size=”3″ start=”yes”]Anders Riedenfalk funderar[/title]
Kanske kan projektet Victoria…
… vara grunden för en TV-serie om hur människor bor och lever idag och hur man vill bo och leva i framtiden?
… vara en del i utvecklingen för människors delaktighet i framtidens samhällsbyggnad, vare sig det handlar om en ny stad eller en ny stadsdel?
… vara en utmaning för fastighetsbranschen att våga tänka nytt. Att ta nästa steg mot att jobba mer innovativt och effektivt utifrån tanken på frizoner och med planering via virtuella miljöer?
[title stop=”yes”][/title]
TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Mirjam Lindahl
Tidigare publicerat i Affärsstaden 3 – 2017