Lasse Olofsson och Niclas Angerborn har drivit teater i Linköping över 20 år tillsammans – och producerat fyra-fem föreställningar per år. Gissa hur mycket skådespelarna saknade att inte få stå scenen när pandemin härjade som värst – men nu är de tillbaka med komediföreställningen ”Som man bäddar” på Sagateatern.
Niclas Angerborn och Lasse Olofsson träffades första gången 1994 då de spelade uppsättningen ”Tre systrar” tillsammans på Arbis i Linköping.
Något som blev starten på en stark vänskap och ett långt samarbete.
Ingen av dem trivdes så bra på sina arbeten – Lasse som barnskötare och Niclas som busschaufför.
Så de sa båda upp sig – för att satsa fullt ut på att jobba med sitt största gemensamma intresse.
– Man kan säga att bägge kastade sig handlöst rakt ut, men ibland måste man våga och riskera något för det man brinner för. Och det här är något jag skulle ha ångrat på min dödsbädd om jag inte gav chansen på allvar, berättar Niclas.
– Vi hade några riktigt tuffa år i början, man kan inte direkt kalla pengarna inom teatern för feta. Det är svårt att överleva inom det här yrket. Men vi kämpade på och satte upp allt från barnpjäser till olika farser, fortsätter Lasse.
De har en hel del gemensamt – som åldern, där Niclas är 55 och Lasse 54 år. Och att de är inflyttade till Linköping. Lasse är född i Säffle och flyttade till staden som tolvåring, medan Malmösonen Niclas var 23 år när han äntrade Östergötlands största kommun.
Men det finns också en del olikheter – som att Niclas var en teaterapa redan som barn och älskade att stå på scenen, medan Lasse inte alls gillade att befinna sig i centrum för all uppmärksamhet.
– Jag våndades verkligen för att prata inför min klass i skolan, exempelvis vid redovisningar. Men det släppte under gymnasiet, då vi spelade musikal. Plötsligt vågade jag mer och hade inga problem att ens spela ledande karaktärer på scenen, ler Lasse.
Först döpte de sig till Teater Vital – och har bytt namn några gånger till dagens Teater Leo. Precis som vid starten gör duon oftast runt fyra produktioner per år.
– Vår teater är en ideell förening, som drivs av oss två. Vi är anställda som de konstnärliga ledarna som driver verksamheten framåt. Sedan har vi hjälp av allt från människor som bygger scenen till att sköta biljettkassan. Men vi är ofta involverade i det mesta, förklarar Niclas.
– Ja, det är inget ovanligt att vi till och med städar toaletterna i samband med en föreställning, säger Lasse med ett skratt.
Det har man svårt att tänka att Robert Gustafsson och andra stora skådespelarnamn gör på privatteatrarna i
Stockholm…?
– Haha, ja, det låter inte särskilt troligt. Men vi får rycka in lite här och var för att få det att gå runt, menar Niclas.
Är det något ni drömmer om – att spela på större scener i huvudstaden?
– Nej, det kan jag inte påstå. Här kan vi styra över vår verksamhet och vilka föreställningar som ska sättas upp själva. Vi har också en väldigt trogen publik som återkommer år efter år och som vi får mycket positiv respons ifrån, berättar Lasse.
De har gjort över 100 produktioner tillsammans. Att spela vinterkomedi på Sagateatern – med start dagen före nyårsafton och en månad framåt – är något som legat dem extra varmt om hjärtat genom åren.
– Vi älskar att underhålla. Att få våra besökare att skratta och ha roligt helt enkelt, säger Niclas.
– Sagateatern tar bara in 220 åskådare – men det blir väldigt intimt och är ett perfekt format. Om arenan är för stor ser ju inte publiken skådespelarnas minspel och måste titta på en storbildsskärm. Till och med om vi spelar i Crusellhallen i Linköpings Konsert & Kongress, som ju inte är någon större arena, blir det långt i från för vissa. Då får man heller inte den här nära kontakten med publiken, menar Lasse.
På grund av pandemin blev vinterkomedin inställd i fjol – men uppsättningen ”Gröna hissen” 2019/20 lockade totalt 5 000 åskådare.
– Det var så gott som fullbelagt och är något vi hoppas på nu också. Får se hur folk reagerar när man måste ha ett covidpass. Men förhoppningsvis är de lika sugna på att titta på teater igen, som vi är på att stå på scenen, ler Niclas.
Hur har ni fått det att gå ihop under coronavirusets härjande i vårt samhälle?
– Jag skulle ljuga om jag inte sa att det har påverkat. Men som tur är har jag kunnat spela en del barnteater, som jag brukar turnera med, och i somras arbetade jag på Astrid Lindgrens värld som skådespelare i olika teaterföreställningar. Bland annat i Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Där fick jag slåss med svärd, berättar Lasse.
Har din kollega varit svår att tampas med sedan dess…?
– Haha, ja, det kan du räkna med. Han har blivit jättestark, så jag måste se upp, skrattar Niclas – som under pandemin ägnat sig mycket åt att skriva manus till kommande uppsättningar.
Niclas har tidigare även provat på att spela in film. Och inte vilka som helst – utan jättesuccéerna ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” och ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” regisserade av Felix Herngren och med Robert Gustafsson i huvudrollen.
Den förstnämnda sågs av över 1,5 miljoner på bio (sjua på svenska topplistan genom tiderna) – och bägge fick också stora internationella framgångar.
– Ska man vara med i en film kunde jag inte välja någon mycket bättre och så fick jag ju en internationell karriär på köpet (haha). Men ärligt talat var det bara en slump att jag fick chansen till en liten roll som kommissarie Roland Magnusson, genom en kollega i branschen. Och det är ju inte så att det haglat fler erbjudanden av roller från filmbolagen efteråt… Fast det gör ju faktiskt inte ett dugg, för inget slår att stå på teaterscenen och få en direkt respons av publiken, avslutar Niclas.
Det här Teater Leo
Startade: 2016 i Linköping (mellan 1994 och 1999 hette det Teater Vital, 1999 till 2010 Jippi Kulturproduktioner och 2010 till 2016 TeaterExpressen).
Drivs av: Lasse Olofsson och Niclas Angerborn – som även är skådespelare, manusförfattare och regissörer.
Aktuella med: Komedin ”Som man bäddar” på Sagateatern i Linköping 30 december till 30 januari. Den är skriven av Derek Benfield och översatt av Adde Malmberg. Övriga skådespelare på scenen är Jeanette Capocci, Suzanne Ernup, Niki Gunke Stangertz och Jens Söderhäll.
Text: Joakim Löwing
Foto: Björn Lisinski
