Vi ses en förmiddag på Stadsmissionens café för en kopp kaffe och ett samtal kring entreprenörskap, företagande, drivkrafter och att forma livet så som man vill ha det.
– Jag föddes, och levde mitt första år, på farfars gård på Vikbolandet, berättar Astrid. Sedan flyttade vi mycket eftersom min pappa var rättare och tog arbete på olika bondgårdar runt omkring. Så vi hann bo i Björnsholm, där pappa startade eget och sålde lantbruksmaskiner, i Ukna och i Södertälje innan vi flyttade till Motala då jag var sju år.
I Motala kom hon sedan att bli kvar. Hon gifte sig och fick sonen Daniel som 19-åring, skilde sig vid 21 och fixade tillvaron som ensamstående mamma, genom jobb som postkassörska på dagarna och som sömmerska på nätterna.
– Jag har alltid älskat att sy, och att skapa har kommit att bli en ventil. Det är välgörande att få ägna den kreativa hjärnhalvan lite tid emellanåt. Jag tror faktiskt att det gör att man blir mer idérik över lag.
Så en dag kom en skäggig stockholmare seglande på Göta kanal med sina två döttrar och för att göra en lång historia kort: Astrid och Daniel flyttade med upp till Stockholm och bosatte sig i Upplands Väsby tillsammans med den skäggige Kjell, som sedan kom att bli hennes man.
– Visst var det en omställning på många plan, berättar Astrid. Att byta en liten stad som Motala till stora Stockholm med pendling, tre barn och en annan vuxen att ta hänsyn till när man varit van att ha skeendet i sina egna händer var inte helt enkelt.
Men det där med att oroa sig för framtiden har dock aldrig legat Astrid nära till hands. En positiv inställning, ett nyfiket intresse och mycket spontanitet kan däremot ta en långt.
– Både morfar och mamma hade arbetat på bank. Så, varför inte också jag? tänkte väl jag när jag klev in på nuvarande Nordeas huvudkontor vid Kungsträdgården och helt enkelt sa: ”Hej, jag heter Astrid. Har ni något jobb till mig?” Hon skrattar när hon tänker tillbaka på det men fortsätter berätta att det lönade sig och hon fick jobb på PK-banken i hörnet St Eriksgatan och Flemminggatan.

Så småningom öppnade sig möjligheten att arbeta på Föreningsbanken i Märsta och Astrid njöt av att slippa pendla in till stressen i Stockholm city, och istället åka åt helt andra hållet.
– I Märsta arbetade vi fem personer i ett härlig och tajt team och det var underbart att jobba med lantbrukare som kunder. De påminde mig om mitt ursprung.

1986 kom lillasyster Karin till världen och ett nytt liv som storfamilj tog sin början. En härlig tid, minns Astrid, som efter barnledigheten tog tjänstledigt för att uppfylla en dröm; att utbilda sig till sömmerska, vilket hon gjorde i Sigtuna och startade sedan eget hemma i Upplands Väsby vid sidan om bankjobbet.
Men under slutet av 80- och början av 90-talet härjade den så kallade maskeradligan som värst och Astrid var under tiden i Upplands Väsby med om hela tre rån. Två som anställd och ett som kund.
– Jag befann mig inne på postkontoret i Grimstad by och Daniel, som då var 11 år, satt i bilen utanför när de maskerade rånarna stormade in. Det var en otroligt otäck upplevelse och jag har fortfarande svårt att sitta eller stå med ”öppen rygg”, berättar hon med allvar i rösten och tycker att det känns otryggt än idag.

Så hon sade upp sig från banken, och lyckades få olika tillfälliga jobb under åren som följde. I en tygaffär där hon brukade handla, och med ekonomi och reception på ett ryskt företag som handlade med oljetankers på havet.
– Så en dag, det var 1991 kom det in en tjej med en broschyr från något som hette Teamwork och undrade om vi behövde hyra personal, berättar Astrid. Det behövde vi ju inte, men jag blev nyfiken för egen del.
Och så kom det sig att Astrid så småningom blev personalansvarig som den 38:e anställde på Teamwork – sedermera Manpower.
– Det är en fantastisk erfarenhet att få ha varit med om hela resan som Manpower gjorde under den här tiden. Jag lärde mig så otroligt mycket om kunder, företag och inte minst om medarbetarutveckling. Något som kommit att bli en röd tråd, och det absolut viktigaste i de uppdrag jag sedan åtagit mig, berättar Astrid. Att se till att personalen trivs och mår bra är det bästa en ledare kan göra fortsätter hon och säger att hon själv aldrig titulerat sig som chef. Jag vill hellre vara just en ledare, menar hon.

Visst trivdes Astrid med sitt jobb och med livet i Upplands Väsby, men när Kjell en dag kom hem och sa att han hade fått erbjudande om en tjänst på STO Scandinavia och frågade vad Astrid trodde om att flytta till Linköping, var hon inte sen att säga ”Ja tack!”
– Äntligen skulle jag hem! skrattar hon och berättar att dagen efter Daniels student gick flyttlasset till Björnsbacken i Berg, dit Kjell flyttat redan året innan. Där har vi bott sedan dess och där ska vi bo kvar så länge det bara är möjligt, slår hon fast.

Efter ett halvår fick hon möjlighet att öppna Manpower i Östergötland med ett helt nytt kontor.
– Det var skitkul, som man säger på ren svenska, skrattar hon. Med erfarenheter från Stockholmsregionen i ryggsäcken lärde jag mig ganska snart vad som fungerade där – och hur man måste jobba här. Man kan tro att det är ganska lika, men vi har faktiskt helt olika kulturer när det kommer till bemanning. I Stockholm säljer man in först. I Östergötland däremot skapar man relation och förtroende först och säljer sedan. Återigen spelar vikten av personligt engagemang och att arbeta värdebaserat en stor och viktig roll, säger Astrid och berättar att när Manpower blev alltmer toppstyrt och känslan av att den enskilda människan försvann i mängden, valde Astrid att lämna.

Hushållsnära tjänster, som idag är en vanligt och tillgänglig för gemene man genom RUT-avdraget, var vid den här tiden mest utnyttjad som löneförmån av höginkomsttagare. Men marknaden började att efterfråga ett sätt att kunna anlita vita tjänster och Astrid fick ett samtal från Monica Lindstedt som startat Hemfrid med frågan om hon ville starta upp Hemfrid i Östergötland.
– En helt jungfrulig marknad med alla möjligheter att skapa egna strukturer. Förstår du att det var spännande? Klart jag inte kunde tacka nej till det.
Verksamheten var lönande och Astrid ansvarade för verksamheterna i Linköping, Sundsvall, Västerås och Uppsala. Resorna blev många och tiden hemifrån lång. Astrid tänker tillbaka på tiden med glädje och tacksamhet men också med ett visst vemod.
– Det var otroligt utvecklande och fantastiskt roligt, men ibland när jag vaknade och inte visste i vilken stad jag befann mig, och när Karin beskrev sig som ”ensamstående barn med hund” eftersom Kjell också arbetade mycket, så kändes det förstås inte helt bra.

I Stockholm började Hemfrids tjänster att marknadsföras som ”änglar i hemmet”. Man skulle som kund inte veta vem som städat hos en just idag, utan det skulle bara vara gjort när man som kund kom hem. Astrid reagerade på upplägget och talade om att det inte skulle komma att fungera ute i övriga landet och att hon inte kunde motivera sina uppdragstagare till att jobba på det sättet. Närheten och relationerna var alltför viktiga. Och då hon inte fick gehör för sina tankar sa hon helt enkelt upp sig.
– Då sa distriktschefen Carina Eldåker också upp sig och vi satt och funderad på vad vi skulle göra när vi blev vuxna, ler Astrid. Vi kikade bland annat på restaurangverksamheter, på ett litet Bed and Breakfast i Askersund och på att driva ungdomsverksamhet i kyrkan i Ljungsbro.
Men svaret kom när Monica Lindstedt ringde och frågade om Astrid ville ta över Hemfrids verksamhet i Östergötland. Astrid och Carina tog över de anställda och startade Livskomfort. Ett företag som fick mycket uppmärksamhet och prisades med bland annat gasell- och årets företagare-utnämningar.
– Vi drev verksamheten med 50 procents ägande var, säger Astrid och berättar också att många, främst män, undrade hur det skulle gå när inte en av dem var satt att bestämma. Och hur många frågor hon fått om hur det går att vara två kvinnor som driver företag tillsammans och om de inte är osams jämt, har hon tappat räkningen på. Naturligtvis var vi inte överens jämt, men när vi hade olika åsikter diskuterade vi och kom fram till hur vi gemensamt skulle agera.
Efter förfrågan hos en dåvarande kund, som drev ett assistansbolag, blev ett av besluten att utvidga verksamheten med assistansservice. Några år senare, och med tanken att ”det är faktiskt inte så långt från städskåp till kylskåp” tackade man också ja till att driva restaurang von Dufva med bland annat uppdrag att leverera mat till kommunens seniorer.
– Vi skaffade alkoholtillstånd och jobbade med trubadurkvällar, men det var slitigt att få det lönsamt, säger Astrid. Många kvällar stod vi i disken, eller serverade, samtidigt som vi löste personalschemat för assistansen. Vi höll på att jobba ihjäl oss.
Astrid berättar om en tid som var lärorikt och roligt, men tuff. Och när Kjell drabbades av cancer blev det en tankeställare. Astrid och Carina började planera för en försäljning.
– Vi ville göra en bra och planerad exit, så det tog några år. Sedan jobbade vi kvar under en period.
Hon berättar om den speciella vänskap som kommer av att skratta, gråta, våndas och planera tillsammans genom såväl goda som svårare tider. Om high-fives i glädje, men också om motgångar som svetsat samman.
– Jag levde ju faktiskt tätare ihop med Carina än med min egen man under de tolv år vi drev företag tillsammans. Och vi kommer alltid att ha vår vänskap kvar, även om vi inte ses riktigt lika ofta nuförtiden, skrattar hon.
Något som också får mer tid är barnbarnen. Sedan fem år är torsdagseftermiddagarna inte bokningsbara, för då hämtar Astrid på förskolan. Just idag står det höstlovsbio på schemat.
– Det är så vansinnigt härligt att jag kan. Barnbarnen och hunden är livförsäkringar, när man är med dem måste man släppa tankarna på allt annat.

Idag är Astrid verksam som certifierad coach i Brissman konsult AB och älskar att kunna dela med sig av sina erfarenheter och lärdomar och att kunna vara ett bollplank för nyblivna förtagare likväl som de som behöver stöttning i styrelsearbetet i etablerade bolag. Hon är sedan många år politiskt aktiv med tillväxt- och miljöfrågor som hjärtefråga.
– Jag vill inte behöva lämna över den här världen till de unga i sämre skick än jag fick den, säger hon med eftertryck.

Att slå sig till ro och bli pensionär är inget som Astrid strävar efter.
– Att softa är inte min bästa gren, det säger barnen, skrattar hon och säger att så länge hon är efterfrågad så kommer hon fortsätta. Kjell skulle nog bli tokig om han skulle ha mig hemma jämt. Jag vill vidare, jag vill fortsätta utveckla mig själv och även få utveckla andra.
Något säger mig att den här kvinnan är van att få som hon vill. Och får hon inte det så ser hon till att det blir så ändå. Men vad hon ska bli när hon blir stor…
…det vet Astrid Brissman inte än.

TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Björn Lisinski