Jana Berzelius arbetar som åklagare i Norrköping. Hon är framgångsrik, självständig och stark, men hennes mörka förflutna, och den barndom hon inte riktigt minns, hinner ibland ifatt henne och får henne att agera – inte alltid inom lagens gränser. Hon lyckas dock alltid lösa de fall hon ställs inför och nystar långsamt upp den långa historien om vem hon egentligen är.
Låter det bekant? Kanske har du läst någon av de hittills fyra deckarberättelserna om Jana, Danilo, Per och de andra i deras omgivning, och deras liv och leverne i Norrköping med omnejd? Om inte- gör det! Motalatjejen Emelie Schepp, som skrivit böckerna Märkta för livet, Vita spår, Prio ett, Pappas pojke och nu är aktuell med Broder Jakob, har tre år i rad blivit utnämnd till årets deckarförfattare. Läsarnas eget pris. Ett pris hon värderar mycket högt.
– Att det är läsarna som har röstat fram just mig i konkurrens med alla andra deckarförfattare i Sverige, det är helt otroligt och så stort att jag har svårt att riktigt förstå det, säger hon när vi ses en dag vid Strömmen i Norrköping.
Vi tar en fika i kvarteret Knäppingsborg, precis där Jana bor och Emelie berättar om sin resa från journalist-aspirant till hyllad deckarförfattarinna.
– Jag har alltid skrivit. Som liten fyllde jag skrivböcker med berättelser om mitt sommarlov, medan klasskompisarna suckade och tyckte det var jättetråkigt, skrattar hon. Jag minns att min fröken Lena sa till mig att ”Emelie, en dag kommer du att skriva något riktigt stort!” Jag träffade henne på en signering för ett tag sedan, och det var roligt att kunna säga att hon fick rätt. Det sprudlar av berättarglädje när Emelie tar mig vidare via ungdomens tjocka dagböcker och korta berättelser hon skickade in till Corren, till en skrivartävling arrangerad av Östgötateatern på temat Möten och att ”Kärlekens Blommor” vann pris och blev en uppsättning på teatern.
»Norrköping är en perfekt deckarstad med såväl fina kvarter som lite mörkare, med kust och stad, historia och framtid«
Under en tid extraknäckte Emelie på Kuriren. Hon praktiserade även på Motala tidning och bestämde sig till slut för att söka in till journalisthögskolan i Sundsvall.
– Men livet är som bekant fullt av men… skrattar hon och tittar menande på maken Henrik som sitter med vid bordet med en kopp kaffe. Vi träffades i Vadstena 2002 och det blev inget av Sundsvall med andra ord.
Istället började Emelie jobba tillsammans med Henrik inom direktreklam.
– Jag gick en kvällskurs i grafisk formgivning på Folkuniversitetet och skapade kundtidningar och broschyrer åt butiker, företag och föreningar.
Under 10 år arbetade Emelie och Henrik med reklam och startade dessutom upp ett eventbolag som arbetade med att promota varor i butikerna. Som mest hade de upp emot 450 anställda, men skrivarlustan pockade på och Emelie bestämde sig för att gå en kurs i filmmanusskrivande. Henrik hängde på.
– I två dagar lärde vi oss allt om dialoger, miljöskildringar, karaktärer och hur man för en historia framåt. Jag var så inspirerad att jag skrev två manus på direkten när vi kom hem. En familjefilm och en romantisk komedi skickades in till produktionsbolag och jag var övertygad om att det var manusförfattare jag skulle bli. Hon ler när hon tänker tillbaka och fortsätter berätta om intervjun med Peter Dalle som hon läste och som tog ner henne på jorden.
– Han berättade om svårigheten med att få produktionsstöd till svensk film, och jag insåg att om inte ens han klarar att få finansiering till sina manus, hur skulle då jag?
Men skaparivern dog inte, viljan att använda de nyvunna kunskaperna fanns kvar och tanken på att skriva en bok istället mynnade ut i en minst sagt udda karaktär; Jana Berzelius.
– Vid den tiden myllrade det av manliga agenter och kriminalkommissarier i deckarvärlden och jag insåg att jag ville skriva om en kvinna. En stark karaktär som bar på ett våldsamt förflutet.
Så följde en tid av läsande, läsande och mer läsande. Emelie köpte böcker av alla de stora deckarförfattare och analyserade sedan; Hur har de skrivit? Vad funkar? Och varför?
Sedan började hon skriva. Varenda kväll och helg satt hon framför datorn. Det tog ett halvår, så var första manuset klart och skickades iväg till sex av de stora förlagen och en tum-hållarperiod tog sin början. Och fortsatte. Ett stort förlag svarade ganska omgående med en refusering. Men andra hörde inte av sig alls.
– Det är ett otroligt litet nålsöga man ska igenom hos förlagen, säger hon. Av flera tusen manus årligen är det bara en eller två debutanter som får chansen, om man inte är ett känt namn sedan innan. Det står alldeles för mycket pengar på spel, tyvärr.
Hon skrattar när hon berättar om det sista samtalet till ett av förlagen som ännu efter ett halvår inte läst manuset.
– Ni kan slänga det, för jag tänker göra det själv sa jag och lät nog ganska kaxig, viss om att jag minsann skulle klara av det.
Så följde arbete med omslagsdesign, redaktör och sättning, allt det där som ska till för att det i slutänden ska bli en proffsigt snygg bok som står sig i konkurrensen och inte ratas bort för att den är egenutgiven.
– Jag hittade information om att det fanns ett tryck-stöd man kunde söka om upplagan inte översteg 5 000 exemplar och beställde därför 4 999 böcker. Så småningom kom en lastbil med tre pall böcker och det var nog första gången jag undrade vad sjutton jag höll på med.
Många tänker nog att när man skrivit en bok så är man klar, men Emelie slår fast att det är nu det verkliga jobbet börjar. Att ringa runt till återförsäljare, jaga media och skapa PR. Hitta sina läsare, signera och sälja, sälja och sälja. Själv brinner hon för de personliga mötena och uppskattar att ”handsälja” som hon kallar det.
– Referensförsäljning är det allra bästa, menar hon. ICA Maxi i Linköping var den första butiken som lät mig ställa upp ett signeringsbord och sälja böcker. Sedan var det lättare att ringa till Norrköping och säga att ”I Linköping gjorde de såhär…” och så vidare. Likadant med läsarna; säljer du dig själv på ett bra sätt är det större chans att de rekommenderar boken till sina vänner. Ja, förutsatt att de gillar historien förstås.
Emelie berättar att det blev många resor och mycket släpande på roll-ups och bokställ, vissa dagar av noll böcker sålda och många sena kvällar under den här tiden, men att mötet med läsarna faktiskt var det som vägde upp all tid av ensamarbete som skrivandet innebär.
– Vi tiggde till oss en plats i montern hos en optiker i E-hallen på bokmässan det där första året, 2013, berättar Emelie och förtydligar att E-hallen är den hall vid sidan om bokförlagens stora hall, där andra företagare kan få ställa ut. Men vi lyckade sälja 2 000 böcker på fyra dagar och under det första halvåret sålde vi 40 000 böcker på vårt eget förlag. Att skriva böcker och driva förlag är precis som vilken verksamhet som helst, menar Emelie. Man måste våga satsa för att kunna förverkliga en dröm och det man har att konkurrera med är sin tid.
– Och pengarna som skulle gått till en altan, flikar Henrik in med ett skratt.
Men så kom samtalet – det som kom att sätta fart på karusellen. En kvinna som arbetade som litterär agent, med sommarstuga i Motala, hade köpt Märkta för livet på ICA Maxi och undrade om hon fick ta med den till den stora bokmässan i Frankfurt.
– På en dag såldes rättigheterna för boken till tio länder, berättar Emelie och menar att ett bättre kvitto på att historien verkligen höll inte gick att få.
Den internationella uppmärksamheten gjorde också att de svenska förlagen fick upp ögonen för den hittills okända författarinnan, och telefonen började gå varm hemma hos Henrik och Emelie. Till slut blev det Bonnier som fick rättigheterna till den befintliga och de två nästkommande böckerna om åklagare Berzelius i Norrköping. Och året efter signerade hon sina böcker i bokmässans riktiga finrum, centralt i den stora B-hallen och blev intervjuad på scen.
– Jag kände att det var dags att satsa fullt ut på Jana, och att få ett förlag i ryggen var naturligtvis stort, även om vi i fortsättningen också var mycket involverade i allt runtomkring. Trots allt så är det ju ändå jag som är personen bakom berättelserna. Det är jag som ska marknadsföra, om det så handlar om att stå och signera eller medverka i intervjuer, i tv-soffor och reportage. Det är ingen skillnad, säger Emelie.
Att satsa fullt ut på skrivandet var ett val som också involverade familjen, och Henrik tog beslutet att bli en del av bokprojektet på heltid.
– Vi hade ju jobbat ihop sedan vi träffades 2002, så det kändes bara naturligt att det blev så. Vi fungerar bra ihop och att få dela den här resan med allt vad det innebär känns fantastiskt, säger han.
– Men vi har olika kontor hemma, ler Emelie och säger att hon måste ha helt tyst omkring sig när hon skriver.
Sedan Märkta för livet kom ut i nyupplaga på Bonnier förlag år 2014 har serien nu blivit fem böcker lång och sålts i över 1,5 miljoner exemplar. Kontraktet har gått över till Harper Collins, det förlag som har rättigheterna i 14 av de 30 länder som böckerna sålts till och som har option på bok fyra till sex.
– Att jag skulle kunna säga att jag upplevt, och faktiskt lever min dröm redan innan jag fyllt 40 – det trodde jag nog aldrig, säger Emelie. Men jag tar inget för givet utan försöker njuta av allt det här, här och nu.
Idag bor familjen återigen i Motala, nära barnens morföräldrar. Att flytta från Norrköping var ett medvetet val för deras skull och något som underlättat otroligt i arbetet med mycket resor.
– Och så är Motala så otroligt vackert, konstaterar Emelie. Vi går ofta runt Råssnäsudden och diskuterar manus, dialoger och strategier. Det är ett sätt att ladda batterierna och fylla på med energi. Dessutom är staden lagom liten och barnen har cykelavstånd till skola, kompisar och aktiviteter.
Men inspirationen till Janas äventyr får hon inte minst av att promenera i Norrköping, en stad som hon tycker mycket om.
– Jag kan ju Norrköping efter att ha bott här i femton år, och brukar ofta gå omkring i de olika kvarteren och tänka på hur Jana tar sig fram över torget, på vilka gator hon springer och i vilka hus saker och ting händer, säger hon. Norrköping är en perfekt deckarstad med såväl fina kvarter som lite mörkare, med kust och stad, historia och framtid.
Hon berättar att hon tittar mycket på människor också. Studerar hur någon går, hur någon dricker sitt kaffe eller flackar med blicken. Det sätter igång mycket idéer som blir till detaljer i berättelserna som ofta kommer ur nyhetsrapportering och händelser i vardagen. Grundstoryn om Jana, den som löper genom alla böckerna, har sin botten i en händelse som det rapporterades om 2012 där människor smugglades i containrar och i artiklar om barnsoldater. Och hennes mörka bakgrund präglar hela serien. För vem är Jana – egentligen?
Emelie säger att hon får nypa sig själv i armen ibland, när hon tänker på allt som hänt under de här senaste sex åren, och är både stolt och glad över att hon vågade tro på sin text och sin historia när förlagen tackade nej. En tro som nu också resulterar i att Upplev Norrköping från och med senvåren 2019 kommer att börja med guidade stadsvandringar ”I Emelie Schepps fotspår”.
– Det har varit en lång resa på en krokig väg som inneburit otroligt mycket slit och jäklar anamma. Men jag har lärt mig så otroligt mycket, och jag skulle utan tvekan göra det igen.
Kaffet är uppdrucket sedan länge och det är dags för Emelie och Henrik att ta bilen hem till Motala och barnen. Bok nummer sex om Jana är på gång. Men sedan då?
– Idéer lider det ingen brist på, ler Emelie hemlighetsfullt. Och vem vet- jag kanske försöker mig på filmmanusförfattande igen? Sluta cirkeln liksom.
Jordnära, stark vilja och skaparglädje är ord som dröjer kvar hos mig, när Emelie och Henrik vinkar hej då. Men Jana – hon stannar i Norrköping.
TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Björn Lisinski
