Från tulpanförsäljning, via IT-branschen och näringslivsfrågor till att nu driva juicefabrik och blivit prisat med gasellutnämning. Vägen har inte direkt varit rak för Thomas Sjölander.
– Nej, verkligen inte, skrattar han. Å andra sidan har jag fått med mig så otroligt mycket erfarenheter och lärdomar under resans gång. Sådant man inte kan plugga sig till. Och det är jag tacksam över.
Han berättar om de första 11 åren som tillbringades i Stockholm. Med en pappa som var egenföretagare inom elteknik och om en entreprenörsanda som smittade av sig.
– Mitt första jobb var som dörrknackande tulpanförsäljare. Jag var väl tio år och fattade ganska snart att den sista buketten såldes rätt lätt, varför alla buketter ganska snart blev ”den sista”, ler han. Och så berättade jag för gubbarna som öppnade att det var ju bara att säga att det förstås var deras egen idé att köpa med lite blommor hem. Det funkade också bra.
När Thomas var 11 år flyttade familjen till Dorotea.
– Det var ett par tuffa år till en början, berättar Thomas. Det här var 1974 och mångfalden var inte så stor på den lilla norrländska orten. Jag var en utböling med min dialekt och faktum är att det inte var barnen som var de värsta.
Det mörknar lite i hans blick när han fortsätter berätta om en lärare som tydligt deklamerade att ”Dig ska jag hålla ögonen på” och skolkamraters föräldrar som talade om att ”Vi vet allt hur ni är, ni stockholmsungar.”
– Naturligtvis gällde det inte alla, och jag har än idag många bra vänner kvar från den tiden som jag träffar regelbundet. Doro-klanen, som firar alla jämna födelsedagar tillsammans bland annat. Men naturligtvis har det präglat mig på många sätt. Inte minst i min egen människosyn, hur jag vill vara och se på andra. Men även i mitt entreprenörskap som fick näring och växte under de sista skolåren.
Han berättar om idrottsläraren som tidigare spelat i polska juniorlandslaget i volleyboll och som introducerade sporten till ungdomarna. Ett intresse föddes och Thomas blev tillsammans med några kompisar tränare för ett lag.
– Jag var väl i sanningens namn ingen stjärna på sporten, skrattar han. Min roll blev istället att ordna med allt det där runtomkring. Loppisar och caféer för att få in pengar till laget och den allra första lottautomaten som placerades utanför Konsum. Jag är uppvuxen med pappas egenföretagartillvaro där ett jobb är en del av ens identitet och för mig har det alltid varit naturligt att se det så. Jag lägger min själ i det jag tror på och brinner för. Jag gjorde det då – och jag gör det idag.
Alltså, jag trodde han skämtade – inte kunde juice hjälpa? Men jag testade. Pressade rödbetor så det skvätte hemma i köket. Och tre månader senare var mina kärl som vilken normal 50-årings som helst!
Efter examen från gymnasiets fyraåriga tekniska linje väntade lumpen som ingenjör i Boden och 1984 gick flytten tillbaka till Stockholm och ett jobb med datautveckling på en el-konsultfirma. Ett bra jobb som gav 4 700 kronor i månaden. Thomas ler lite åt minnet. Och åt att det fortfarande var lite skrämmande med datorer i en värld där telefaxen, som fortfarande krävde ett speciellt tillstånd från televerket, var det mest oförklarbara.
– Firman köpte in en av de första PC-datorerna till priset av 85 000 kronor, berättar Thomas. Utan hårddisk men med två floppydiskar. Och DOS 1.0. Jag jobbade med att göra elritningar i CAD och började ganska snart fundera på hur man skulle kunna förbättra och förenkla genom att automatisera.
Genom att koppla ihop programmeringsspråk och utnyttja standardsymboler skapade Thomas ett automatiserat system som företaget började sälja vidare och så småningom blev hela företaget uppköpt av Norrköpingbolaget Celpap. Där fortsatte Thomas sin systemutveckling med ett program som gjorde det möjligt att automatgenerera ritningar som sedan skrevs ut nattetid.
– Det var ganska revolutionerande på den tiden, då man var tvungen att vara fysiskt närvarande vid printern och sätta igång varje utskrift manuellt, säger Thomas. Multitasking var inte grejen på den här tiden så det blev en succé. Naturligtvis tyckte vi att vi borde sälja systemet vidare, men Celpaps VD sa nej till det och det var då jag och ett par kompanjoner sa upp oss och istället startade eget.
börjat med legotappning för att fylla ut kapaciteten. Foto: Björn Lisinski
IDOK, vilket stod för ”industridokumentation”, bildades 1988 med lånat aktiekapital och kontorsmöbler man tiggt till sig. Men man hade kompetensen och tio år senare omsatte bolaget 80 miljoner kronor och sysselsatte 70 anställda på fem orter runt om i Sverige.
– Att säga att man jobbade med konstruktions- och underhållssystem för processindustrin var sällan ett lyckat raggningsknep på krogen, skrattar Thomas. Men det gick bra för oss. Mycket är slump och tillfällen i livet, och visst har jag haft tur. Men jag tror också på att det handlar om att våga säga ja till tillfällena. Våga prova, våga utvärdera och våga lämna.
IDOK såldes så småningom till IFS. Ett bolag som Thomas beskriver som modernt, kul och som växte snabbt. Det fanns många kvinnor på poster som tidigare varit typiskt manliga. Inom programmering och försäljning till exempel. Det var ett nytt arbetsklimat som han uppskattade och det blev som en aha-upplevelse.
– Och att fylla trettio – att äntligen bli vuxen på riktigt, få lite pondus och inte bli kallad ”lilla gubben” av de ofta lite äldre herrarna jag demade våra program för – det var superskönt!
Men efter ett par år ledsnade Thomas på IT-branschen. Han sade upp sig utan att egentligen ha något nytt att gå till. Kanske kunde han fortsätta som konsult?
– Det var ungefär så som många pensionärer berättar om, säger han. Man tror att man har ett stort nätverk, att telefonen ska fortsätta ringa och mailen komma. Men när man inte har kvar sin funktion på en arbetsplats – varför ska de ringa då?
Det tog ungefär ett år innan vänner och bekanta uppmärksammade Thomas på en annons där man sökte en VD till ett marknadsbolag.
– ”Det där är definitivt nåt för dig. Det borde du söka!” sa de och jag sökte, och fick jobbet, som innebar platsmarknadsföring av Norrköping. Ett jättespännande uppdrag eftersom jag inte kommer härifrån och inte kunde något om kommunen och den politiska uppbyggnaden.
Han både skakar på huvudet och skrattar lite när han berättar om den, då fortfarande kontroversiella idén att försöka skapa ett samarbete mellan de två östgötska städerna och om att han till och med blev förbjuden att träffa Lars Jagerfelt som då innehade motsvarande post i Linköping.
– Tillslut såg vi till att träffas ändå och tillsammans jobbade vi på att uppfattas som en enda storstadsregion. Vi föreslog bland annat ett gemensamt riktnummer 012. Idén föll dock på att Åtvidaberg som redan hade nummer 0120, sa nej. Ju fler gemensamma intressen – desto mer enas man helt enkelt, menar han, men fortsätter sedan berätta om det politiska krig som utbröt.
Där omnämnandet av de båda städerna i DI:s bilaga noga räknades för att säkerställa att de förekom exakt lika många gånger och om att det enda man enades om var vad man inte enades om.
– Med en tanke om att lära känna varandra och skapa ett kitt på neutral mark hyrde vi en segelbåt, och åkte med de båda styrelserna till Almedalsveckan, och arbetade hårt med att tillsammans skapa en stark östgötsk arena.
Han berättar om Visbys tuff-tuff-tåg som byggdes om till ostlänken. Även om att man under flera år arrangerade veckans näst största evenemang (efter partiledartalet) med imitatör Göran Gabrielsson och Erik Blix som intervjuade partiledarna och att man fått pris för bästa lobbyist.
– Almedalen är som ett stort sommaruniversitet för vuxna och en fantastisk mötesplats. Första gången jag var där, 2003, såg jag en(!) politiker från regionen, idag är det en självklarhet att åka.
Engagemanget i Almedalen fortsatte vara en stark drivkraft när jag senare axlade rollen som VD för Östsvenska Handelskammaren under åren 2008–2009.
Att våga betyder inte automatiskt att lyckas. Thomas berättar om erbjudandet att som kommersiell chef vara med och starta ett nytt flygkoncept med City Airlines.
– Jag har ett stort flygintresse och kunde helt enkelt inte tacka nej. Men mycket gick snett där. Kostnader hade underskattats, det isländska askmolnet satte käppar i hjulet och projektet lades ner. Och jag blev jag uppsagd.
En tid av eftertanke, gällande livsval och om vad han skulle göra härnäst följde. Samtidigt fick Joanna, Thomas fru, ett erbjudande om att vara med och leda Gripenkampanjen i Indien.
– Vilken perfekt tajming. Och vilket äventyr det blev! Thomas berättar om människomöten som berört. Ravi, till exempel, som drev ett härbärge för de mest fattiga. Och som vi kunde hjälpa med en buss genom en insamling bland vänner och bekanta. Att göra skillnad är stort!
Den sista tiden i Indien kände sig Thomas både sliten och trött. Det kanske berodde på värmen förstås. Eller den psykiska påfrestningen att säga hejdå till alla vänner. Men det var fem timmar efter hemkomsten som livet förändrades på riktigt.
– Jag vaknade på natten med en elefant på bröstkorgen, säger Thomas. Ambulansen körde direkt till US i Linköping och en timme senare låg jag på operationsbordet med tre stentar i hjärtat. Jag var femtio år, och efter operationen; okej rent kroppsligt – men tankarna snurrade.
Han fick kontakt med medicinska doktor Olle Haglund, som konstaterade att Thomas kärlstelhet motsvarade en 85-årings, och rekommenderade honom att dricka en deciliter lingon- och rödbetsjuice om dagen.
– Alltså, jag trodde han skämtade! Ge mig ett piller eller en uttänkt rehab-plan. Dricka juice? Men jag testade. Pressade rödbetor så det skvätte hemma i köket. Och tre månader senare var mina kärl som vilken normal 50-årings som helst!
Självklart blev detta Thomas nya projekt. Ett varumärke byggdes och tillverkning startades i liten skala. Idag driver WellNOx ett eget tapperi med press och linjer för bag-in-box, shots och flaskor. Allt ryms i en nybyggd fabrik på Hagagatan i Norrköping och man har precis börjat med legotappning för att fylla ut kapaciteten.
– Idag är vi närmare 30 anställda och kommer att omsätta drygt 40 miljoner kronor. Vi har fått ta emot en Gasellutnämning och växer i Sverige samtidigt som vi säljer en del utomlands. Sortimentet har växt från 4 produkter i en förpackning till 20 produkter i tre förpackningsvarianter. Och många kunder återkommer med berättelser om effekter som sänkt blodtryck, minskad ledvärk och färre förkylningar. Och bara det känns fantastiskt!
Framtiden lockar, och Thomas ser många spännande projekt framför sig.
– Jag trivs som bäst när verksamheten inte är beroende av mig, när jag kan ta en friare roll och ägna mig åt affärsutveckling. Just nu tittar vi till exempel på hur vi skulle kunna utnyttja äppelresterna från fruktpressen. Detta för att tillsammans med Agro Etanol och Linde Gas ta vara på kolsyran som bildas som biprodukt när avfallet i tillverkningen blir biogas, och på så sätt låta äpplena liksom kolsyra sig själva.
Vårt samtal närmar sig sitt slut och Thomas avslutar som han började, med att konstatera att det är genom att våga säga ja, våga utforska och utmana sig själv som goda idéer kan få möjlighet att slå rot och gro till något riktigt bra.
Text: Mirjam Lindahl
Foto: Björn Lisinski
