Du är den yngsta medlemmen i Nulinks Advisory Board, och den enda kvinnan med invandrarbakgrund. Hur hamnade du där?
– Jag har skrivit en del artiklar om invandrares företagande och företagandet i invandrartäta områden och Yvonne Rosmark som är VD på Nulink kontaktade mig och ville ha ett möte. De har tidigare inte haft någon kvinna med invandrarbakgrund i sin Advisory Board så jag är jättestolt över att få vara med och påverka. Jag hamnade själv i Skäggetorp när jag flyttade till Linköping för att plugga för fyra år sedan och jag är väldigt glad att jag stannat kvar här. Det ovanliga med mig är att jag är invandrarkvinna och lyfter de här frågorna om företagande och integration, det brukar vara männen som driver dem. Jag tror att det går att koppla väldigt mycket till integration och tror att det är viktigt att hitta personer som vill driva den här typen av frågor. Fyra av fem småföretag skapar nya jobb, och många invandrare vill starta eget företag.
Det måste vara ett väldigt intressant forum att vara med i?
– Jag har varit med i ett halvår och är vald på ett år, men kan bli omvald på ett år till. Än så länge har jag lärt mig otroligt mycket. Till exempel hade vi nyligen ett möte som handlade om kompetensförsörjning som jag inte alls kunde så mycket om innan. Och att bara få ta del av all den här kunskapen är helt fantastiskt. Man lär sig så himla mycket och får väldigt många kontakter. Det ger mig även inspiration att skriva vissa artiklar eftersom jag får nya perspektiv.
Vad anser du att du kan bidra med?
– Nulink Advisory Board är en skuggstyrelse till själva bolagsstyrelsen. Eftersom bolagsstyrelsen är politisk med borgmästaren Helena Balthammar som ordförande, har skuggstyrelsen som uppgift att komma med input till dem. Jag tror att den här styrelsen har en viktig funktion eftersom vi kommer med helt annan typ av input än vad politikerna gör. Vi representerar näringslivet och andra delar av samhället och det blir en bra mötesplats där alla är öppna och kan bolla olika tankar.
För två veckor sedan talade du på Liberal Academy i Helsingfors på temat yttrandefrihet. Hur ser du på yttrandefriheten utifrån att du även är muslim?
– Det finns en gräns för yttrandefrihet. Den handlar inte om att provocera och kränka människor och där någonstans går gränsen. Och där uppstår även krocken och hatet.
Din artikel »Jag är så mycket mer än bara en muslimsk kvinna« har väckt en del starka reaktioner, vad är det du får höra där?
– Vissa personer hör av sig och menar att jag ska vara tacksam att jag inte är i Saudiarabien. Men jag är från Azerbadjan, inte från Mellanöstern, och det är ingen region jag fokuserar på. För mig är det viktigare att fokusera på Sverige och Europa. De har svårt att ta att jag är en socialliberal feminist. Jag tror på så himla mycket olika saker, men jag tror att folk aldrig kommer se hur integrerad jag är förrän de får träffa mig och får höra vad jag tycker om att prata om och vilka mina intressen är. Istället försöker de ofta provocera mig för att jag ska säga något som bekräftar det de vill att jag ska vara, för då kan de säga att »Där ser du, du är ju visst si eller så«.
Hur ser du själv på bilden som ges av islam i till exempel svenska medier?
– Islam är precis som kristendom en filosofi där man själv får tolka skrifterna. Tyvärr får islam mer uppmärksamhet i media än kristendomen och det är oftast terrorister och bokstavstroende som uppmärksammas och sedan får vi »vanliga« muslimer stå till svars för deras agerande. Jag skulle säga att de flesta muslimerna i Sverige är toleranta och vill respektera både sig själva, sin familj och sina vänner. Det finns inte i våra tankar att man ska skada andra. Till exempel kan vi ta debatten om personer som rekryterar till IS. De är inte vem som helst. De har stor kunskap i retorik och de väljer ut ungdomar i förorter som inte har fått samma möjligheter eller som inte blivit integrerade och som därmed är lätta mål. Jag tycker inte vi borde fokusera så mycket på ungdomarna, utan på hur vi stoppar rekryterarna och deras arbete. Sen måste fundera över hur vi ska göra för att ungdomarna ska känna att det finns bättre vägar att välja än att bli IS-krigare.
Hur har din bakgrund som invandrare påverkat vem du är idag?
– Jag är född i Azerbadjan och kom till Karlskrona när jag var tre år gammal. Att växa upp i Sverige som invandrare var svårt. När jag började skolan hade vi precis flyttat in till centrum och det var inte alltid lätt att vara det enda invandrarbarnet bland 300 svenska barn. Jag var dessutom muslim och blev ofta retad för det, särskilt efter 11 september blev jag kallad terrorist och folk frågade om jag var från Irak. Jag växte alltså upp med hatet och utanförskapet, och det har gjort mig till den jag är idag, och gjort att jag blivit väldigt engagerad i de här frågorna. Jag vet precis hur svårt det är att komma till ett nytt land och vilja skapa sig ett nytt liv, men hur svårt det är att ta sig ur när man blivit placerad i invandrarfacket.
Hur upplever du att samhället ser på muslimska kvinnor generellt?
– Jag tror att man tänker att alla kvinnor med slöja är från Iran eller Saudiarabien, och lever under förtryck. Men alla kvinnor jag känner har valt att ha slöjan på sig. Det beror mycket på segregationen, vi ser inte hur de egentligen är. Det är ingen skillnad på dem som människor, de har bara en slöja på sig. Jag är muslim och har valt att inte bära slöja och blir sedd på ett annat sätt och ses som mer integrerad i samhället. Men det går inte att dra alla över en kam. När jag ser kvinnorna på min arbetsplats som valt att ha slöja ser jag inte förtryck, de både syns och hörs ordentligt! Däremot behöver alla parter lyfta och försöka förändra de förtryckta kvinnornas situation.
Vad kan göras för att integrera invandrarkvinnor bättre?
– Vi behöver lyfta de här kvinnorna, som ofta är väldigt innovativa. Det skulle kunna vara helt fantastiskt om de kunde få bättre hjälp med sina idéer och företag.
– Skulle banker och andra våga satsa mer på invandrarkvinnor som bär slöja, och våga tro på deras idéer, skulle de komma ut och synas mer i samhället. Bara så kan vi förändra den stereotypa bilden av dem.
Kan integrationen förbättra för de kvinnor som är eller har varit förtryckta i sina hemländer?
– Det kommer många kvinnor som till exempel är analfabeter och samhället måste satsa på dem. De kommer hit för att skapa sig ett liv och det krävs idag i Sverige att man utbildar sig, eftersom alla i stort sett har minst gymnasieutbildning.
– Många kommer från länder som Afghanistan och Pakistan där de varit förtryckta. Om vi satsar på dem när de kommer hit och ger dem utbildning, kommer de kunna åka tillbaka till sina hemländer så småningom och skapa förändring där.
Mer konkret, vad behöver göras?
– Uppmuntra dem och tala om vilka möjligheter som finns. Berätta vad de kan göra med en bra affärsidé, kanske tillsammans med andra kvinnor. Många har kompetens men vet kanske inte hur banksystem och myndigheter fungerar här.
Du har själv en akademisk bakgrund. Vad kan göras för dem som inte har det?
– För dem som inte har den här bakgrunden behöver samhället ännu tydligare tala om att möjligheterna finns. Det är också vårt ansvar som kvinnor som är akademiker och eller företagare att uppmuntra de här kvinnorna. Att jag skriver är mycket för att påverka politiker i de här frågorna. Att få kunskap och utbildning är nyckeln, det är det som gör kvinnor medvetna.
Hur kan vi nå ut till de här kvinnorna, de läser ju inte de tidningar du skriver för?
– Vi kan nå ut genom studieförbund eller föreningar. Det är lättare för muslimska föreningar och muslimska kvinnor att komma till oss på Ibn Rushd eftersom vi är ett muslimskt studieförbund. Vi har till exempel ett bönerum och det gör att vi kan komma i kontakt med de här personerna och att de kan komma i kontakt med oss. På så sätt kan vi få veta hur personerna här i Skäggetorp har det och vad de vill att vi ska jobba med. Just nu diskuterar vi väldigt mycket om att ha kurser för kvinnor som vill starta företag. Men vi har haft svårt att hitta föreläsare.
Slutligen, vad har du för planer för framtiden? I vilken skepnad kommer vi få se Medina Adilova framöver?
– Nästa mål är nog att bli skribent och skriva om migrations- och integrationsfrågor. Därför går jag Svenska nyhetsbyråns skribentskola. Men jag tror att jag skulle kunna tänka mig att gå tillbaka till politiken inför nästa mandatperiod, men man vet aldrig vad som händer. De kommande åren kommer jag definitivt bo kvar i Linköping eftersom det är en väldigt intressant kommun att bo i och jag får vara en del av utvecklingen här i och med Nulink Advisory Board. Sen får jag ofta frågan om jag inte själv ska starta något företag och jag kan tänka mig att starta en konsultbyrå som fokuserar på kvinnors företagande. Man säger ofta att bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna. Jag undrar när vi kommer få se alla dessa starka kvinnor. Dem vill jag lyfta fram. När jag är 25 vill jag satsa på något som är nytt och väldigt stort, kanske är det här min stora grej.
[title size=”3″ start=”yes”]Snabbfakta Medina Adilova[/title]
Ålder: 22 år
Familj: Mamma, storasyster och en hund.
Bor: Skäggetorp, Linköping.
Titel: Statsvetare.
Aktuell som: Skribent inom integrations-, jämställdhets- och jämlikhetsfrågor samt medlem i Nulinks Advisory Board..
Motto: Kan jag lyckas så kan vem som helst göra det.
[title stop=”yes”][/title]
TEXT: Anna Adolfsson
FOTO: Björn Lisinski
Tidigare publicerad i Affärsstaden #3 2015.