Linköpings näringslivsdirektör med hjärtat i öst och väst – och i Kenya

Linköpings näringslivsdirektör med hjärtat i öst och väst – och i Kenya

Hon är, som hon själv säger, en göteborgare i förskingringen, trots att hon inte bott där sedan 1994.
– Vi flyttade till Linköping för studier, med tanken att flytta hem så snart det bara gick. Men kärleken till staden växte – och vi blev kvar, skrattar Louise Felldin, sedan mars näringslivsdirektör i Linköpings kommun.

Förnyelse, ledarskap och kommunikation har varit den röda tråden genom Louise resa. Hon läste kommunikation ur ett statsvetenskapligt perspektiv på Göteborgs universitet och började jobba på LiU där hon var chef i olika roller under 13 år. De sista åren som biträdande avdelningschef för Externa relationer med ansvar för bland annat forskningsfinansiering, internationalisering, studentrekrytering och samverkan med näringslivet.
– Kommunikation har så många olika aspekter, där PR och marknadsföring är två delar som låg mig lite extra varmt om hjärtat, så när det blev dags för något nytt blev jag rekryterad som VD till Markus Reklambyrå.

Hon berättar om ett tillväxtföretag som växte bra och blev dubbelt så stort under de här åren, om kreativitet som vässades, om fina priser och om att ta steget från beställare till företagare i det privata näringslivet. Erfarenheter som hon haft stor nytta av.
– Det var fantastiskt roliga år. Men något annat fångade snart min tanke. Något som jag verkligen ville göra något av.

Louise talar om mötet med den kenyanska kvinnan och henne aidssjuke fosterson. Om fascinationen runt Afrika, som funnits där sedan barnsben och om önskan om att någon gång få åka dit. Som liten var det framför allt djuren i de storslagna naturprogrammen på tv som fångade henne. Men allteftersom tiden gick flyttades fokus till kvinnorna och barnen. Till människorna. De som var precis som hon – men med så annorlunda förutsättningar.
– Den här kvinnan berättade för mig om arbetet med de barn som blivit föräldralösa i spåren av aids och jag blev fast i tanken på att kunna göra något som kunde få betyda något mer. Så jag fick kontakt med en arrangör av volontärresor, sa upp mig från reklambyrån och använde mitt avgångsvederlag till att under tre månader bo och arbeta i Kenya.

”Project Africa” handlade om att stärka kvinnor. Om jämställdhet, utbildning och entreprenörsskap. Om att få verktyg för att kunna påverka sitt eget liv. Frågor som är viktiga för Louise, efter inspiration från sin mamma, som fortfarande, vid 82 års ålder, arbetar på kvinnohus och som är en stor förebild.

Tiden i Kenya påverkade Louise på många plan, och hon insåg att den bästa hjälpen faktiskt inte var att hon flyttade till en lerhydda på den afrikanska landsbygden. Tillsammans med en volontärkollega startade hon istället upp den ideella organisationen From One To Another (FOTA) som arbetar för alla flickors lika rätt till utbildning och som också blivit tilldelat ett statligt kontrollerat 90-konto för insamling. De driver kvinnocenter där idéer och kreativitet får gro till hållbara företag och skapar förutsättningar för att försörja sig själv och sin familj. De delar ut stipendier till tjejer för att möjliggöra gymnasiestudier samtidigt som deras mödrar, vilka ofta är analfabeter, får lära sig läsa och skriva och får utbildning i hälsa och entreprenörskap.

– Jag har en del av mitt hjärta i Afrika och återvänder så ofta jag kan, berättar Louise och visar upp den pärlring hon fått av sin afrikanska syster, och som hon bär för att alltid ha henne och de andra vännerna i Kenya nära.

FOTA drivs på helt ideellt, och vid sidan om ordinarie jobb. Strax innan Louise reste iväg på sin volontärsresa blev hon kontaktad av ett rekryteringsbolag med ett erbjudande om marknads- och kommunikationschefsposten vid forskningsinstitutet Acreo som senare blev RISE, Sveriges forskningsinstitut och innovationspartner.
– Jag längtade verkligen efter ett kunskapsgenererande arbete igen, och på Acreo skulle jag få möjligheten att kombinera den typen av uppgifter med att ha ett tydligt marknadsfokus, berättar hon. Men jag var ju precis i färd med Kenyaresan – den tänkte jag inte ställa in.

Börja så fort du kommer hem, blev svaret, och Louise hann i stort sett bara duscha av sig den röda jordens damm och packa upp sina väskor, innan det blev dags att byta afrikansk fattigdom mot svensk högteknologi i Kista.
– Två skilda världar, vilket förstås satte saker i perspektiv, säger Louise tankfullt. Man inser vad man har och vad man ska vara tacksam över. Det är nyttigt.

Åtta år på RISE innebar bland annat fyra företagsfusioner och fyra varumärkesbyten. Ett intensivt arbete med kommunikation och affärsutveckling i syfte att stärka svenskt näringslivs konkurrenskraft och bidra till lösningar på samhällsutmaningar.
– Det var mycket jobb, förstås. Men samtidigt otroligt lärorikt. Jag gillar ju att bygga och utveckla, nätverka och förändra. Men allt har sin tid och under 2019 kände jag att det var dags att komma hem igen. Östergötland kallade, och det var otroligt hedrande att vara en av kandidaterna till tjänsten som Näringslivsdirektör på Linköpings kommun.

Tjänsten tillträddes den andra mars, mitt i en underlig tid, och Louise berättar om två eller tre normala arbetsdagar innan Corona dundrade in.
– Det blev det fullt fokus på mobilisering för samverkan, skapa stödåtgärder till branscher i kris och innovation för omställning. I skolan och omsorgen nyttjades nu teknik som behövdes för att klara oss igenom krisen. Den digitalisering som legat på vänt i kommunen genomfördes väldigt snabbt och vi har sett flera positiva effekter. Ta till exempel undervisning på distans i Kulturskolan, berättar Louise. Elever som fått se sig själva på film har övat mer och därmed utvecklat sina färdigheter snabbare.

Hon berättar också om gymnasielunch-initiativet, som kom till för att stötta den mest utsatta näringen i kommunen, och samtidigt garantera att alla elever skulle få tillgång till lagad mat.
– Vi bidrog till löpande likviditet, behållna arbetstillfällen och minskad risk för varsel.  Win-win-win med andra ord. Tillsammans för Linköping.

Lunchen var ett sätt att, inom ramen för kommunens möjligheter, kunna stötta det lokala näringslivet. Ett annat är att kommunen betalar leverantörsfakturor så snart de är attesterade och inte väntar till sista förfallodag. Och att hela tiden finnas tillhands med företagsservice för att kunna ge svar på frågor från näringslivet.
– Kommunens viktigaste uppgift, under Corona, har varit att upprätthålla välfärden, att minska smittspridningen och att stötta det lokala näringslivet inom ramen för vad regelverken medger.

Hon berättar om vikten av att hålla för- och grundskola öppna, just för att hålla företagen igång.
– I Linköping har vi ett mångfacetterat näringsliv, vilket är bra. Vi har en hel del stora och stabila företag som inte är så drabbade av krisen, men vi har också många företag som har det jättetufft. Därför är det så roligt att se goda exempel på företag som lyckats ställa om mitt under krisen.

Hon berättar om biltextilföretaget, som blev av med inkommande ordrar när Volvo stängde ner tillverkningen, men som bestämde sig för att börja tillverka skyddsutrustning till vården istället.
– Med rätt hjälp gällande kvalitetssäkring och andra regelverk runt skyddsmateriel har företaget kunnat hålla igång verksamheten och sluppit varsla vilket är fantastiskt. Här har vi på kommunens näringslivskontor ett stort ansvar, att visa på möjligheter och att säkra kapacitet för exempelvis stöd till nyföretagande. Att bygga vidare på den starka entreprenörsanda som finns i staden.

Louise visar upp den pärlring hon fått av sin afrikanska syster, och som hon bär för att alltid ha henne och de andra vännerna i Kenya nära.

Samverkan, hållbarhet och innovation ligger Louise nära och är något som hon vill lyfta i sin roll som näringslivsdirektör.
– Vi står inför många stora utmaningar, nu och i framtiden. Företagarlivet i och efter Corona är förstås en. Klimat, urbanisering och en allt mer åldrande befolkning är andra. Jag tror att det kommer krävas mer samverkan mellan olika branscher och aktörer för att hitta nya lösningar på utmaningar och samtidigt få näringslivet att blomstra.

Och hon talar om Linköpingsandan. Entreprenörsdrivet som kommer sig av att vara Sveriges IT-vagga, där grunden till dagens IoT- och AI-teknologi en gång föddes. Och att man som kommun har en viktig roll i att skapa förutsättningar för utvecklingsmiljöer för innovationer och nya samarbeten mellan såväl små som stora företag. Och om Linköpings nya platsvarumärke: ”Staden där du möter framtiden”.
– Kommunfullmäktige har nyligen beslutat om ett alldeles nytt näringslivsprogram som involverar alla förvaltningar och bolag i hela kommunen. Vi har också startat upp Linköpingsinitiativet, ett nätverk med 18 stora bolag som tillsammans delar erfarenheter och kunskaper för att anta utmaningar inom energi, transport och resursflöden. Målet är att vara koldioxidneutrala till år 2025. Ett tufft mål, men Sverige har inte råd att förbruka fyra jordklot om året och här vill vi i Linköping ta vårt ansvar. Vi behöver både hållbara företag och beteenden för att kommande generationer ska få ett hållbart liv.

Linköping växer, och Louise ser det som en utmanande och spännande möjlighet att få vara med och påverka hur staden kommer att se ut i framtiden.
– Vilka innovativa företag kommer att växa fram ur ett nytt sätt att tänka runt resor, hälsa och klimat? Hur och när kommer branscher som handel och byggindustrin att ställa om mot cirkulära affärsmodeller? Hur kommer vi att anpassa städerna, grönområdena och rörelserna? Näringslivet kommer att förändras och vårt sätt att arbeta likaså. Automatisering och AI, globalisering och möjlighet till distansarbete som fler nu fått upp ögonen för, kommer betyda nya sätt att leva, arbeta och interagera. Och det är spännande att få vara med om.

Solen lyser utanför stadshusets fönster och under Domkyrkoparkens gröna träd sitter människor på lagom avstånd från varandra. Det är underliga tider, men Louise hoppas och tror att vi alla kommer att ha lärt oss något av det som är, när Corona så småningom drar förbi. Om det blir till hösten eller till nästa år får vi väl se. Först har vi en sommar att ta tillvara på, med allt vackert som Sverige faktiskt har att erbjuda.

Louise själv hoppas kunna tillbringa tid på sommarstället, vid Östersjön. Med familjen, barn och barnbarn, en bra bok, byggande av bihotell och långa skogspromenader njuter hon av den Östgötska naturen.
– Jag saknar kulturevenemangen, förstås. Bio, konserter och teater. Jag är egentligen en riktig kulturknarkare, skrattar Louise. Men den tiden kommer igen. Det är en styrka att kunna se skönheten och det positiva i det vi trots allt har, avslutar hon. Många har inte ens det…

 

Text: Mirjam Lindahl
Foto: Björn Lisinski