Att bli företagare var inte någon barndomsdröm eller ens ett medvetet val, det liksom bara blev så. Men idag har Lina Skandevall drivit sitt företag i 20 år och hon kan inte tänka sig att jobba på något annat sätt.
   – Att göra det jag gillar och brinner för – och dessutom få betalt för det är ju egentligen helt fantastiskt! Klart jag inte byter ut det!

Vi möts en solig men blåsig höstdag i skogen utanför ­Skeda Udde där Lina och hennes sambo tillbringat helgen på Naturlogi – ett av de besöksmål hon lyfter i arbetet med att marknadsföra Sverige. Vi tar en promenad till ett av vindskydden i området och dricker kaffe och Lina ­berättar om resan som resulterade i att hon blev ­företagare, trots allt. Och om varför hon älskar skogen.
   – Jag är född och uppvuxen i Gemla, en liten ort belägen mitt i de småländska skogarna mellan Växjö och Alvesta. Där bor det inte mycket fler än 1 500 personer, och alla känner alla. Men det är en fantastisk plats och ett perfekt ställe att växa upp på. Jag var involverad och engagerad i det mesta; kören, frilufsarna och fotbollen, både som spelare och som tränare. Och det fanns en by-anda och en företagsamhet som jag antagligen blev smittad av.

Hon berättar om sitt första möte med företagarlivet, sommaren efter gymnasiet.
   – Jag skulle åka till London som au pair till hösten och hade inget sommarjobb. Så jag tänkte att jag får väl ordna ett själv. 

Förutom leksakstillverkaren Micki har även nobelpristagaren Pär Lagerqvist sina rötter i Gemla, och i hembygdsgården finns ett museum över den berömda poeten. Men även om det var ett besöksmål för många turister sommartid fanns inget café. Och det var ju synd, tänkte Lina och bad hembygdsföreningen om ett startkapital på 2 000 kronor. Det fick hon. Och tillstånd av rektorn att använda skolans storkök för bullbak. Sedan erbjöd hon, tillsammans med klass- och körkompisen Sara, hembygdsgårdens gäster att inte bara hembakta bullar utan även småländska sånger till kaffet.
  – Det gick sådär…! skrattar Lina och berättar vidare att det väl inte blev någon rusning direkt.  

Men eftersom hon inte riktigt lärt sig hur man ger upp så ringde den nyblivna caféinnehavaren och entertainern till Smålandsposten och berättade om två 19-åringar som tagit saken i egna händer och startat café i hembygdsgården.
   – Och tidningen, som antagligen hade nyhetstorka mitt i sommaren, ville skriva om oss! ler Lina. Vi hade sagt till alla vänner och släktingar att komma, och ­förbjudit dem att säga sina efternamn om de blev intervjuade eftersom det inte fick bli uppenbart varför de var där. Men reportaget fick genomslagskraft och resten av sommaren var det fullt upp! Vi fick till och med ta in föräldrarna för att hjälpa till med disken.

Men att det var ett företag hon startat förstod hon egentligen inte förrän senare.

Intresset för natur och miljö förde sedan Lina till miljövetenskapliga programmet på Linköpings universitet och det helt nya Campus Norrköping.
   – Jag minns att jag satt i industrilandskapet och kände hur det bubblade av allt det här nya. Och jag blev tok-kär i min nya hemstad! Och samtidigt frustrerad. Varför ­kände jag inte till något så vackert? Varför hade ingen talat om det för mig innan? Det här måste jag visa alla!

Frustration och nyfikenhet är ord som återkommer i Linas berättelse och är vad som driver henne framåt. Det som tagit henne dit hon är idag.
   – Jag har alltid sjungit, och nyfikenheten fick mig att börja sjunga i både studentkören och i Bel Canto, vilket gjorde att jag lärde känna fler och kom in i både staden och näringslivet. På så sätt fick jag jobb som turistvärdinna på det som då hette Upplev Norrköping och blev liksom tvungen att lära mig allt om staden, vilket var jätteroligt. 

Hon berättar vidare att hon under studietiden hade flera extrajobb, men egentligen drömde om att göra en tidning.
   – Skrivandet har alltid funnits med mig och tidigare hade jag skrivit dagbok på Lunarstorm, vilket var en form av ”blogg light” skulle man väl kunna säga. På den tiden fanns det inga likes eller sätt att se hur många som läste, så jag lade ner den när jag flyttade. Men oväntat många hörde av sig och bad att jag skulle fortsätta skriva!

Bland annat skrev hon en krönika om manliga ­gynekologer, och det var den hon skickade till dåvarande NollElva. De ville publicera den, men fick lov att göra det under pseudonymen Miss Piggy.
   – Jag ville ju inte hänga ut min egen gynekolog, ­skrattar Lina. 

Men gynekologkrönikan togs emot väl och blev starten på ett samarbete som innebar att Lina fick skriva två sidor om Norrköping till varje nummer. Ett uppdrag hon uppskattade mycket eftersom hon fick komma runt och träffa och lära känna nya människor.
   – Nyfikenheten! poängterar Lina.

Att rätta in sig i leden och följa strömmen har aldrig varit Linas sätt. Den där Jante känner hon inte, och att förställa sig som någon annan har aldrig varit ett alternativ.
   – Jag säger vad jag tycker och tänker. Och håller fast vid det. Ärlighet gör en trovärdig i längden och är framför allt en grund till att man trivs med sig själv och det man gör. 

Just den där rättframheten ledde faktiskt till nästa jobb – att få ta över och driva en korsordstidning.
   – Jo, jag hade gjort en intervju med Charlotte Nilsson (numera Perelli). Men när den kom i tryck var det faktiskt inte alls snyggt. Så jag ringde upp och sa det. Att om de skulle attrahera yngre läsare borde de se över sin approach. Och så blev jag med korsordstidning – utan budget. Men jag fick det att funka. Och någonstans där sa någon till mig att ”Du är ju egentligen företagare. Varför startar du inte eget?”

Men d­et dröjde tills tidningen Vårt Norrköping sökte ny ­redaktör innan det hände. För att ta det uppdraget ­krävdes eget företag.
   – Vad är det värsta som kan hända? Det är en fråga som man måste ställa sig emellanåt. Jag hade ju levt som fattig student och klarat av det. Inkomsten var i princip densamma, så det var bara att kasta sig ut. 

Och hittills har det gått alldeles utmärkt. Genom åren har hon blivit en mångsysslande tusenkonstnär och kan kalla sig såväl opinionsbildare, moderator och rese­journalist som föreläsare och kommunikatör. Men just nu är det arbetet med affärs- och destinationsutveckling som ligger henne närmast.
   – Jag brinner extra mycket för småföretagande, det lokala och småskaliga. Inte minst kvinnors företagande och möjligheten att som soloföretagare börja litet för att sakta bygga upp hållbara och lönsamma företag. Och att lyfta varumärket Sverige.

Hon berättar om pandemi-åren, då hon och sambon delvis arbetade från en campervan som de åkte runt i Sverige med. Och om en nyväckt kärlek till allt det som Sverige är, från söder ända upp till nordligaste norr, där hon tack vare sambons skidintresse lärt sig älska fjällen nästan lika ­mycket som smålandsskogarna. Och att hon just nu jobbar med varumärkesbyggande och PR i bland annat Gästrikland, Hälsingland och Norrbotten.
   – Vi har en otrolig produkt, som är eftertraktad av en internationell publik. Lyxen av orörd natur inte minst. Visste du att bara 3% av alla bär i naturen plockas? Och att 80 % av världens befolkning inte kan se stjärnorna på natthimlen på grund av ljusföroreningar? Att fiska löjrom, bo i vindskydd, plocka hjortron och se norrsken är unikt och det ska vi marknadsföra och göra tillgängligt, på ett hållbart och klokt sätt. 

Hon menar att en stor del av jobbet innebär att få ­politikerna att förstå att besöksnäringen är en stor del av näringslivet och att det är genom livskraftiga företag – i hela landet – som varumärket Sverige kan lyftas och bidra med värdefulla inkomster. Och hon är glad över sin bakgrund inom organisationen Företagarna, både som ­förtroendevald i Norrköping och verksam som opinions­bildare på riksnivå, som gett kunskaper inom såväl ­företagande som riks- och kommunpolitik.
   – Jag gillar alla delarna lika mycket. Att ta på riksdags-­kostymen och klackarna är lika naturligt som att snöra på mig skogskängorna och sätta mig på en stubbe i skogen. Jag älskar omväxlingen i att ena dagen besöka, och ­peppa min namne Lina, som driver surdegsbageri i Ljusdal, nästa dag diskutera företagande och politik på riksnivå en tredje dag skriva en krönika i NT. Bara jag får påverka i positiv riktning. Att vara frustrerad och ­förbannad emellan åt ger drivkraft och får mig att fråga hur jag kan vara med och ta viktiga frågor vidare. För jag vet att jag kan vara med och göra skillnad.

Energi är ett ord som beskriver Lina bra. Det lyser ur ögonen när hon berättar om allt hon gör – och vill göra. Tar aldrig orken slut?
   – Att ingjuta hopp i företagare ger energi. Och att få andra att synas boostar mig själv lika mycket. Jag gör det jag tror på och drivs av och det är en viktig del. Men naturligtvis har jag lärt mig hur jag ska orka. Jag bor hos sambon i Stockholm, jag bor på landet utanför Norr­köping, i Tänndalen och emellanåt i campervanen. Jag reser också väldigt mycket. Men jag har en förmåga att känna mig hemma där jag är. Det gör att jag kan hämta energi i vardagen. Och så ser jag till att komma ut i ­naturen. Till skogen framför allt. 

Och hur var det nu, varför är skogen så viktig?
   – Den är en del av min uppväxt. Doften av mossa och granbarr, av allt som går att skörda och äta i den – så kanske vetskapen om att jag har kunskap nog att överleva i den? Att den är konstant föränderlig och lugnande? Jag vet inte riktigt. Men den får mig att må väldigt bra. Och den känslan vill jag sprida till fler. Det är ju så jag fungerar.   

Text: Mirjam Lindahl
Foto: Björn Lisinski

Läs tidningen på nätet