Han är så östgötsk som man kan bli. Och han har inga som helst planer på att lämna sitt hemma-län. Han har arbetat i flera av Östergötlands kommuner och utvecklat sitt ledarskap i både kommunala verksamheter, kommunledning och Region Östergötland. Vi träffar Andreas Capilla.

– Om vi tar det från början, så är jag född och uppvuxen i Ljungsbro utanför Linköping. Fritiden bestod mest av sport, framför allt lagidrott och jag började engagera mig som ledare och tränare för de yngre barnen. I det uppdraget hittade jag något som skulle komma att bli en röd tråd genom arbetslivet. Det var inget jag tänkte på då förstås, men som med så mycket annat kan man se tillbaka på val man gjort och inse att det ledde fram till något större än man anade då.

Av någon anledning har Mjölby alltid lockat. Med sin potential, sin utvecklingsvilja och sin klara självbild. Det är klart att jag inte kunde tacka nej.

Det han talar om är känslan av laget före jaget. Att man med ett sunt och äkta ledarskap kan få lagmedlemmarna att tillsammans göra varandra bättre och att man genom att se och uppmärksamma varandras styrkor och utvecklingspotential kan nå långt. Inte bara inom idrotten, utan också i den personliga utvecklingen.
– Och naturligtvis bland arbetskamraterna i ett yrkessammanhang, säger Andreas och fortsätter berätta om att intresset för att arbeta med barn och ungdomar ledde till att han utbildade sig till fritidspedagog vid Linköpings Universitet på Campus Norrköping.

Med tiden förflyttades fokus från de yngre barnen till de lite äldre ungdomarna.
– En önskan om att vilja göra skillnad ledde mig till en anställning på kriminalvården i Norrköping. Där arbetade jag med ungdomar mellan 16 och 18 år som hamnat lite snett i livet och som brottades med olika typer av problematik, säger Andreas. Ett arbete som förstås var tungt och utmanande, med många tuffa situationer och insyn i en annan värld. Men också med så mycket glädje och livskunskap.
– Jag fick ett nytt perspektiv på tillvaron kan man lugnt säga, ler Andreas. Och jag lärde mig otroligt mycket om mig själv. Något jag är mycket tacksam för. Där bestämde jag mig för att det var ledarskap som var min utmaning och som jag ville fortsätta att utvecklas inom.

Han berättar om en livsresa och en yrkesresa som följs åt. Om att inte alltid veta vad nästa steg är, utan istället låta sig föras framåt av möjligheterna som uppenbarar sig längs vägen.
– Framtiden är ett oskrivet blad och det man vill åstadkomma, det man brinner för, måste få vara det som driver en vidare.
Att vara modig nog att tillåta sig själv att testa, att våga vända om ifall det inte skulle vara rätt väg och att inte se det som misslyckande – utan som lärdomar och erfarenheter, det är sådant som formar en som människa. Så formulerar Andreas sina egna drivkrafter.

– Jag drivs inte av karriär utan av utmaningar. Att få vara en aktiv del i att skapa rätt förutsättningar för att utveckla såväl människor som samhälle, på vilken nivå det än är.
Själv har Andreas och hans sambo en elva-årig son, och Andreas ler lite när han berättar att han är en av de där föräldrarna som har svårt att hålla armen nere på föräldramöten och informationsträffar.
– Det nät av ideella organisationer och föreningar som vi byggt upp och som fungerar tack vare obetalda eldsjälar är något fantastiskt. Det är en brygga in i vuxenliv och civilsamhälle för många ungdomar och ett sätt för oss att ta ansvar för, och bygga framtidens samhällsmedborgare. Den ideella kraften, som inte kräver ersättning i form av pengar, utan som drivs av glädjen i att se andra växa, är stark och något vi måste ta vara på och värna om. Därför är det självklart för mig att ta på mig ett styrelseuppdrag, en föräldrarepresentantroll eller att ställa upp som tränare.

Viljan att fortsätta utmana sig själv ledde till att Andreas efter sex år inom Kriminalvården sökte sig till en tjänst inom äldreomsorgen i Kinda kommun. Ett område vars kärnverksamhet han inte hade någon som helst erfarenhet av.
– Att leda olika verksamheter i samma tidsepok är egentligen inte så annorlunda. Frågorna och utmaningarna är desamma. Den största skillnaden var nog att jag tog steget från en mansdominerad arbetsplats till ett sammanhang där det mest jobbade kvinnor.
Han menar att ledarskap handlar om att se människorna i varje situation. Lita på sin förmåga och vara trygg i förvissningen om att medarbetarna kan sitt jobb. Att ha tydliga mål och utvecklas framåt genom att ställa frågor tillbaka och inte komma med färdiga svar.
– Det indirekta ledarskapet är det som jag tycker bäst om, säger Andreas. Att leda genom andra. Jag behöver inte kunna varenda del av verksamheten – var och en är expert på sitt område. Och det är tillsammans vi kan göra det bättre.

Tiden i Kinda lämnar efter sig många positiva minnen och erfarenheter av ledarskapsutveckling i en ledningsgrupp som gjorde en stark resa tillsammans. Genom att våga vara öppna, utmana varandras självbilder med både styrkor och svagheter, skapade man en trygghet och en tillit som resulterade i, inte bara professionell, utan även personlig utveckling.
– Jag minns Kinda-tiden med stor glädje och med många fina minnen, säger Andreas och fortsätter berätta att han 2009 blev rekryterad till Åtvidabergs kommun och tjänsten som socialchef med ansvar för vård och omsorg.

Han talar om Åtvidaberg som en kommun med framåtanda och mycket vilja. Men just där och då var det turbulent, ochch eftersom kommundirektören lämnade sitt uppdrag och man inte ville invänta en nyrekrytering fick han tillsammans med fyra andra förvaltningschefer uppdraget att hantera direktörstjänsten ihop.
– Det var annorlunda, förstås. Och rätt unikt också. Men vi hade starkt stöd från såväl kommuninvånare som från fantastiskt driftiga medarbetare som bara väntade på att få släppa loss. Så småningom var vi två kvar, som under ett par år ledde kommunen tillsammans. Jag och Kerstin Skarin kompletterade varandra väl i olika delar utifrån en fundamentalt lika grundsyn, och det är en fantastisk erfarenhet att ha fått testa på att arbeta med delat ledarskap på det här sättet.
Andreas skrattar lite och menar att det var tack vare modiga politiker och modigt dumdristiga tjänstepersoner som gjort att Åtvidaberg fortfarande har en alldeles speciell plats i hjärtat.
– Åtvid är fantastiskt! Med Bysjön, golfbanan och skogarna, naturligtvis. Men också med en den starka bruksandan. Viljan att göra det bästa och aldrig ge upp. Den har jag tagit med mig.

Med erfarenheter från flera av Östergötlands kommuner, och utan önskan att söka sig utanför länet blev det naturligt att tacka ja till nästa tjänst. Nämligen den som Regionutvecklingsdirektör när Regionförbundet Östsam och Landstinget skulle slås ihop och bilda Region Östergötland.
– Uppdraget att utveckla samhällsstrukturer på Östgötanivå och att skapa ett tillsammansperspektiv var utmanande och samtidigt jättespännande. Det blev en kulturresa för båda organisationerna, som kom från två helt olika bakgrunder, med allt vad det innebär av historia som format genom åren. Samtidigt var det en resa av politisk karaktär. En regionförbundsorganisation och ett landstingsförbund av helt olika storlekar skulle fusioneras för att få ut maximal nytta och styrka från de båda.

Andreas skrattar och säger att det tog tid. Och tålamod. Vilket inte är hans bästa gren. Men efter två år hade den nya strukturen satt sig på plats och arbetet med att utveckla strategier för Östergötlands framtid kunde ta vid.
– Att se alla de fantastiska möjligheterna som finns i vår region, lyfta fram dem och låta dem skapa förutsättningar att överbrygga glappen mellan de små och de större kommunerna är ett viktigt jobb. Företagande sker efter samma principer, även om den geografiska placeringen skiljer sig åt. Därför måste vi skapa bättre förutsättningar att driva lönsamma verksamheter oavsett om det sker mitt i city i en storstadskommun eller en bit ut på landsbygden.

Komplexa frågeställningar och tillväxt, samhällsplanering inför framtiden och strategiska beslut för samhällsutvecklingen här och nu. Det är frågor Andreas brinner för. Och som han trivdes bra med på Regionen.
– Men så dök det här upp, skrattar han och talar om uppdraget som kommundirektör i Mjölby kommun. Av någon anledning har Mjölby alltid lockat. Med sin potential, sin utvecklingsvilja och sin klara självbild. Det är klart att jag inte kunde tacka nej.

Så sedan den 1 oktober 2020 återfinns Andreas alltså i Mjölby. Och med erfarenheter från såväl kommundirektörsuppdraget och från arbete i flera av Östergötlands kommunala verksamheter har han funnit sig väl tillrätta i en operativ och nära roll.
– Att ha ett helhetsansvar är stort, utmanande och utvecklande. Precis så som jag vil ha det, säger han. Som kommundirektör är mina största uppgifter att skapa förutsättningar för andra att leda och att ta ansvar för att förvalta och förädla skattemedel till nytta och kvalitet för kommunmedborgarna. Och förstås att fortsätta göra Mjölby till en ännu mer attraktiv plats för såväl invånare som näringsliv.
Han är svår att stoppa när han engagerat berättar om Mjölbys historia. Om ett bondesamhälle på den bördiga slätten som lyckats kombinera det enkla och genuina lantbrukarlivet med moderna och högteknologiska bolag. Om Mantorp som växande pendlingsort, med travbana och motorpark och om Skänninges medeltida historia och vackra natur.
– Det finns så mycket att upptäcka och uppleva här, säger Andreas och menar att man kan liksom inte bara åka förbi Väderstad utan att besöka Marcuskräftan och Centralkonditoriet.

Hur gör man då för att orka hålla energin uppe, och drivas framåt av ständiga utmaningar? För Andreas kommer svaret snabbt och självklart
– Träning! Det är inte mycket som kan slå ett hårt intervallpas, säger han. Att pusha sig lite till, testa gränserna och bli härligt trött i kroppen. Och sedan unna sig skön vila.
Att vara med familjen är också viktigt och även sonens hockeyträningar bidrar med energi, eftersom det handlar om att vara med och bidra och utveckla andra.
Får sambon välja blir det vandring och tältsemester utmed Östgötaleden, men Andreas väljer hellre ett långcykelpass på Östgötaslätten
– Med fikastopp i Väderstad. Det är en lisa för själen.

Text: Mirjam Lindahl
Foto: Björn Lisinski