En ny hösttermin har tagit sin början på Linköpings universitet. En del är sig likt – annat helt annorlunda. Internationaliseringsdirektör Maria Engelmark hälsar välkommen i entrén till Studenthuset där Studentsångarna spelar in ett uppträdande till kommande KALAS-mottagning, som likt mycket annat har fått anordnas på nytt sätt i år, och vi slår oss ner vid ett bord strax ovanför den stora trappan.
– Jag har ända sedan jag var liten haft ett stort intresse för internationalisering, berättar Maria. Mina föräldrar var båda språklärare och vi har alltid rest mycket. Pappa och mina farföräldrar bodde och arbetade utomlands under längre perioder och vi hade i omgångar gäster inneboende från Malaysia och USA. Mötena med nya kulturer och andra världsbilder gjorde mig nyfiken och jag visste redan innan jag började skolan att jag själv också ville resa, se mer och vidga mina vyer. Så efter nian gjorde jag ett utbytes år i USA, ivrigt påhejad av mina föräldrar.
Hon berättar om upplevelser som förde med sig en ökad förståelse för det annorlunda och en större tolerans, samtidigt som det också satte ljuset på en trångsynthet som gjorde henne frustrerad.
– Varför är det självklart att det är just min världsbild som är den rätta? Jag tror att om man skaffar sig verktyg för att förstå sig själv och sitt sammanhang så kan man också se på omvärlden, och på andra, med ett större och mer öppet sinne. Det är den tanken som driver mig i mitt arbete.
Hon talar om internationalisering som en verktygslåda där olika strategier kan användas för att öka kvaliteten och kompetensen hos såväl studenter som hos lärare och personal och att hennes jobb till stor del handlar om att planera och diskutera det strategiska internationaliseringsarbetet, dels på LiU men också i samarbete med andra lärosäten både i och utanför Sverige.
– Internationalisering är inget mål i sig, utan det är de positiva effekterna av den som ger mervärden. Utbyten är förstås ett väl beprövat verktyg i verktygslådan, men det handlar också om att ta tillvara på möjligheterna till internationalisering på hemmaplan. Att till exempel utnyttja spektret av kunskap och erfarenheter i projektgrupper med deltagare från olika länder och olika kulturer, att använda kurslitteratur som belyser problem och frågeställningar ur olika kulturella vinklar och att hjälpa unga forskare med att bygga sina internationella nätverk.
Linköpings universitet har alltid arbetat mycket med internationalisering, och utbytesstudenter har kommit och åkt. Naturligtvis blev det ett hårt slag för många när Corona drog in och satte stopp för såväl ut- som inresor.
– Med 32 000 studenter och 4 000 anställda var det förstås en utmaning att ställa om, säger Maria men det gick. Och jag är otroligt imponerad över stabschefens hantering av situationen. Utomlandsvarande studenter rekommenderades att komma hem, precis som många utbytesstudenter också blev hemkallade härifrån.
Maria berättar att LiU var det första lärosätet i Sverige som också bestämde sig för att ställa in alla utbyten inför hösten.
– Tråkigt förstås, för de 471 studenter som skulle åkt, men för att ha en chans att istället kunna erbjuda andra kurser på hemmaplan var det nödvändigt. Och med facit i hand – när UD nu även fortsättningsvis avråder till resande under hösten– inser vi att vi gjorde rätt.
När det gäller inresande utbytesstudenter så är det bara hälften så många, jämfört med förra årets siffror, som påbörjat sina studier här. Även antalet internationella programstudenter har minskat.
– Vi har under åren haft många studenter från Indien och Pakistan som sökt sig till, framför allt, den tekniska fakulteten. I år är det många som inte lyckats få tid för de obligatoriska intervjuerna på svenska ambassaden, och därför inte hunnit in med ansökan i tid. Det är en förklaring, berättar Maria.
Nu sker en succesiv återgång till campus och idag är det mest nya studenter på plats. De är prioriterade för att ha en chans att på rätt sätt komma in i studentlivet, någon som inte låter sig göras via teams eller zoom. Men Maria hoppas och tror på att vi i Coronas spår ska bli bättre på att utnyttja tekniken på ett klokt sätt i framtiden.
– Det digitala är ett fantastiskt hjälpmedel. Kan vi minska på det onödiga resandet genom att avhandla sakfrågor via till exempel videosamtal är mycket vunnet, inte minst ur hållbarhetssynpunkt. Men det är klart att det aldrig helt kan ersätta det fysiska mötet. Vi behöver få uppleva, känna och ta in. Ett franskt uttryck säger att man behöver vara ”dans le bain”, i badet. Man behöver få befinna sig i, och bli helt omgiven av nya situationer för att förstå såväl svårigheter som lösningar. Och det är det internationalisering handlar om. Att våga se nytt, öka sin förändringsbenägenhet och ta vara på andras erfarenheter.
Vår intervjustund på Studenthuset börjar lida mot sitt slut och för Maria väntar ett distans-möte med övriga svenska lärosäten som ingår i så kallade Europauniversitet. Ett EU-finansierat initiativ där LiU deltar i tillsammans med tio andra europeiska lärosäten inom nätverket ECIU (The European Consortium of Innovative Universities).
– Vi måste hålla igång och fortsätta planera för det som kommer, avsluta Maria. Och jag tror att, när pandemin lagt sig, vi om möjligt än mer kommer uppskatta möjligheten till internationella utbyten.
Text: Mirjam Lindahl
Foto: Mirjam Lindahl
