Hon lever ett runt liv i en fyrkantig värld, där hennes arbetsdagar fylls av förtroendefyllda möten med människor i många olika skeden i livet. Hon ser sig själv som en familjeförrättare, en tonsäker ordmålare, som bokstavligen valt bort siffror till förmån för bokstäver. Hon berättar att hon halkat på flertalet lyckosamma bananskal som har lett henne dit hon är idag.
Häng med när vi möter den mångsysslande entreprenören som har många kreativa strängar på sin välstämda lyra. Det här är profilreportaget om vår egen profilskribent: Mirjam Lindahl.
Solen står högt på himlen när vi syns i Trädgårdsföreningen i Linköpings City. Parken är i sin bästa vårskrud – där knoppar brister och grönskan gör entré. Mirjam Lindahl och jag har stämt träff för fotografering och intervju till detta profilreportage. Det hela känns lite meta – att göra en profilartikel om profilskribenten. Vi börjar med fotograferingen, och Mirjam som jag förvisso känner sen tidigare, är inte sen med att bjuda till och leva ut framför kameran. Nu valde jag mer stillsamma bilder till artikeln, men det visar på hur Mirjam är som person. Kreativ, fylld av idéer och upptåg, samtidigt som hon vågar bjuda på sig själv.
Det största förtroendet jag fått är att bli lite utav en familjeförrättare. Det sitter som bomull runt hjärtat.
Hennes historia har hitintills varit en ganska krokig väg, med några tvära kast.
– Om jag hade gått raka vägen i livet och hittat exakt rätt från början så kanske jag inte haft samma förmåga att lyssna på och se människor på det sätt jag gör idag. Men alla kringelikrokar och omvägar som livet har inneburit, har gett mig massor erfarenheter och kunskap, om livet i stort.
Mirjam berättar om värdet att kunna se saker ur ett mer positivt perspektiv och inte gräva ner sig när det kanske inte blev exakt som man trodde eller som andra förväntar sig.
– Det är ju lätt att se alla byten av riktning som misslyckanden. Alla försök som kanske inte ledde dit man trodde. Det krävs lite erfarenhet för att komma till den insikten att det kanske var precis det som krävdes för att komma dit man egentligen ska.
När jag ber Mirjam att sammanfatta vad hon egentligen försörjer sig på i dagsläget blir svaret en ganska lång lista, men med en tydlig röd tråd – kreativitet och mötet med människor.
– Jag är vigselförrättare, begravningsofficiant, jag leder namngivningsceremonier, är skribent/författare, sångerska, voiceover-röst, fotograf. Utöver detta är jag även anställd två dagar i veckan som copywriter på AR2 Reklambyrå.
När hon inte är ute på uppdrag, har hon familjen i sin närhet: sin man Stefan och tre barn, Moa och Elina 18 och 20 år och Anton som är 24 år. Snart börjar livet 2.0, där barn flyttar hemifrån och allt med vad det innebär, men än så länge är två av dem kvar i boet.
Familjen är dock inte komplett utan sin hund – en Hovawart.
– Vår underbara hund Gibzon är en äldre herre – en rolig, stor, svart hund, med sin egen agenda. En liten hund i en stor kropp, som gärna kryper upp nära inpå. Men som även håller vakt, och säger till om någon går förbi.
Men hur kommer det sig att hon och familjen hamnade här i Linköping, och har Mirjam alltid varit en kreativ mångsysslare och pysslare? Jag frågar Mirjam och hon tar oss med från början.
– Jag är född i Eksjö, och tillbringade ett par år av min späda barndom i Myresjö. Sen flyttade familjen till Linköping.
Familjen bodde även ett par år i Afrika, där Mirjams föräldrar jobbade som missionärer. De flyttade tillbaka till Sverige lagom till att Mirjam började sexan, och efter det som har Linköping varit hemma. Mirjam trivs här och det är hennes familj som är anledningen till att hon har rotat sig här.
Åren gick och när Mirjam tog studenten från Samhällsvetenskaplig linje 1992, var inte utsikterna på arbetsmarknaden särskilt strålande.
– Jag började en ungdomspraktik i en blomsteraffär och hittade genast skapandet – något som jag insåg att jag verkligen uppskattade. Jag har egentligen alltid haft med mig skapandet, i form av att jag gillat att skriva, men aldrig reflekterat över att det var något som man kunde jobba med.
Mirjam tyckte att det var så roligt att hon påbörjade eftergymnasial utbildning till florist. Utbildningen var i Norrköping, och i samband med det hittade hon en kompis med samma intresse. De hade liknande drömmar och det ledde till att de tillsammans startade en blombutik i Tallboda.
Under blombutikstiden hann Mirjam ta ett gesällbrev som florist. Och så småningom bestämde sig Mirjam för att även ta ett mästarbrev. För det behövdes mer kunskaper inom företagsekonomi, så Mirjam läste in gymnasieekonomexamen.
Mirjam insåg att hon hade en fallenhet för siffror och det ledde till att Mirjam så småningom började jobba som ekonom.
– Det kunde ha fungerat bra – att sköta sitt jobb och ha skapandet på fritiden. Själva jobbet var inte speciellt kreativt. Tyvärr är inte kreativ bokföring särskilt populärt, skämtar hon.
Mirjam startade sin enskilda firma 2007, men hade den mer som hobbyverksamhet, när hon sjöng på olika typer av ceremonier och tillställningar.
– Det var någonstans här i tiden som jag upprepade gånger fick frågan om jag ville bli borgerlig begravningsofficiant. Men jag kände att skulle jag göra något sådant skulle det vara helhjärtat, och att det skulle kräva mer tid än jag ansåg att jag hade, så jag tackade nej.
Men där och då tog livet en ny vändning när hon efter en tid av olika utmaningar blev sjukskriven för en utmattningsdepression.
Mirjam insåg att hon inte kunde gå tillbaka till ekonomijobbet. Hon mindes uppmaningarna och erbjudandet om att bli begravningsofficiant. Mirjam tog steget ut och vågade.
– Jag sa upp sig i samråd med familjen och Magnus Forss på Capella (f.d Roséns Begravningsbyrå) gav mig chansen att prova hur det var. Jag fick mitt första uppdrag, och jag var livrädd.
Mirjam hade medverkat som solist på många begravningar, så hon hade en bra grund. Men sen hålla en själv…
– Jag slogs av en stor WOW-känsla. Det låter konstigt att säga det, men jag älskar det. Jag får göra något som jag märker betyder något för andra.
Att få göra deras viktiga sorgestund till något fint och minnesvärt.
Vi hoppar framåt i tiden till 2015, då Mirjam även blev vigselförrättare. Sen dess har hon gjort 360 vigslar, 161 begravningar och 12 namngivningsceremonier.
– Det är inget jag håller räkningen på, men jag tog reda på det inför intervjun. Hur många gånger jag sjungit på vigslar, begravningar, barndop, gudstjänster, musikcaféer, äldreboenden eller privata tillställningar har jag däremot ingen koll på.
I år har vi en härlig sommar framför oss nu, med två år av uppskjutna bröllop som går av stapeln. Det handlar om allt från de ”enklaste” vigslarna i Stadshuset, till de stora bröllopen för hela tjocka släkten och alla vänner.
– Det är också en utmaning att även göra det som ska vara ”så enkelt som möjligt i Stadshuset”, till något som blir fint och minnesvärt. Jag brukar ta mig friheten att väva in lite mer i talet – ge lite extra. Sen är det jättekul med de stora bröllopen också, såklart.
Hade det varit likadant varje gång, hade jag inte velat syssla med det.
Mirjam vill varken ha någon vigselfabrik eller begravningsfabrik. Hon tycker att alla relationer, alla människor är unika och värda något speciellt. Nu mera älskar hon att få vara med och forma andras berättelser.
– Det finns en story bakom alla som bestämmer sig för att gifta sig, det finns en story bakom varje människoliv som inte längre är, det finns en story bakom varje människobarn, och kanske ännu mer – en oskriven framtidsstory som väntar på att bli.
Det är spännande att få vara en del av dessa storys och skapa ceremonier kring dem.
Mirjam har fått stora förtroenden under sin resa.
– Det största är när jag får förtroendet att bli lite utav en familjeförrättare. Jag har fått ta hand om deras vigsel. Och så ringer de och säger att ”nu har vi fått barn, vi skulle vilja ha en namngivningsceremoni – vill du hålla den?”
Att jag har fått förtroendet om och om igen – det känns stort. Det sitter som bomull runt hjärtat.
Bomull runt hjärtat låter mysigt, men hur kommer skrivandet in i bilden egentligen?
Jo någonstans, parallellt med början på slutet av ekonomijobbet, hoppade Mirjam på en skrivarkurs.
– Jag började en skrivarkurs på Österlens folkhögskola. Skrivande hade blivit en del av min vardag under sjukskrivningen. Det är väldigt terapeutiskt att skriva, och det fick mig verkligen att må bättre. I och med kursen så fick jag nys om en novelltävling. Jag tog mod till mig och skickade in ett bidrag – vilket hamnade i en novellsamling.
Detta gav Mirjam blodad tand för det här med att skriva skönlitterärt. Efter det har hon framförallt författat noveller. Både för olika veckotidningar men även till olika novellsamlingar.
Mirjam var med i en samlingsserie, som handlade om de sju dödssynderna. Men i en lite mer modern tappning. De var ett antal författare som skrev sju noveller var – en novell om avund, en novell om högmod, en om girighet och så vidare. Det resulterade i en bok med samlade verk om varje synd.
– När tiden gick och förlaget förlorat ensamrätten till publikationerna, tog jag mina noveller och gjorde en egen novellsamling med namnet: ”Det var ju synd”, berättar Mirjam och jag kan inte låta bli att fnissa lite.
Det var det skönlitterära spåret, men Mirjam skriver väl även artiklar? Jodå, och det spåret
började när Peter Nordlander undrade om Mirjam kunde tänka sig börja skriva för Affärsstaden. Det kunde hon och på den vägen är det: Mirjam har skrivit i Affärsstaden sedan 2016 och gjort profilreportagen sedan 2019.
– Det är superroligt att skriva om olika företagare och företag. Man får lära sig så mycket om olika människor och det de brinner för. Det spelar ingen roll vad det handlar om egentligen, utan mer om att möta deras passion.
Förutom att använda språket skrivandet, så älskar Mirjam att uttrycka sig med rösten och sången. Både det talade språket och musiken har så stor plats i hennes liv.
– Sången och musiken har alltid varit viktig i mitt liv, och att kunna använda det och leva på det är fantastiskt roligt. Jag jobbar även en del med att använda rösten till voiceover- uppdrag.
Alla de här jobben är långt ifrån åtta-till-fem-jobb. Inga långa korridorer, inte samma sak – vecka efter vecka, månad efter månad.
Det handlar istället om att leva och jobba på ett sätt som gör så att Mirjam lever både på jobbet och privat.
– Det måste bli en helhet. Min man är ingenjör, och det tog ett tag innan han landade i det här med att; han har ett inrutat arbetsliv och jag har mer lösa boliner. Han jobbar fyrkantigt och jag jobbar runt. Det är precis så jag behöver ha det – att inte behöva bli fyrkantig bara för att omgivningen är det. Jag vill inte pressa in mig i en mall.
Mirjam är nyfiken på om hon kommer hitta fler strängar till sin lyra. Skapandet är kärnan i hennes verksamhet, och hon berättar att skulle hon hitta fler ben eller vägar i skapandet, så är hon inte främmande för att prova eller lära sig något nytt.
– Det jag skulle vilja göra är att dubba en tecknad film, med sång och tal – röstskådespela. Eller spela en musikal. Agera med både tal och med sång. Det är en dröm jag har. Annars har jag i och för sig redan ett jobbmässigt drömliv.
Text och Foto: Björn Lisinski