I mitten av 70-talet, när Hans Sävenhed hade pluggat klart, till fil. Kand. i matematik och statistik, var det svårt att få jobb och Hasses lösning var något okonventionell.
– Jag hade ett jobb med att analysera barns ordförråd i en undersökning som gjordes av några metodiklektorer på Skolöverstyrelsen. Men det förordnandet var mellan en och tre månader i taget. Sen läste jag att fyra statliga verk skulle flyttas från Stockholm till Linköping. Jag tog ledigt en dag och tog tåget till Stockholm. Jag tog reda på vilka verk som skulle flyttas. Ett av dem var VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Jag tänkte att där måste de ju behöva någon som mig, en räknenisse. De måste ju räkna på olyckor och sådant. Så jag bestämde mig för att börja där och sen ta mig an de andra verken, berättar han.
– Väl framme i Stockholm tog jag reda på var VTI låg och tog mig dit. Jag hade inte bokat tid med någon eller så men lyckade få komma in och prata med en forskningsledare. Vi snackade i ett par timmar och sen fick jag ett jobb som forskningsassistent i sex månader. Jag behövde inte ens åka till de andra verken.
VTI skulle flytta från Stockholm till Linköping och Hasse fick jobba sina första två månader i Stockholm och var sen med i flytten. Väl i Linköping, efter de första sex månaderna, fick han fast tjänst.
– Jag hann vara med i många projekt på VTI under mina 21 år där. Mycket handlade om bränsleförbrukning i olika väglag och på olika vägytor. Det tyckte jag var intressant och jag åkte runt på alla möjliga ställen och mätte, berättar han.
– Men ett av de roligaste projekten jag arbetade med hette Heja Halland. Det var ett femårigt projekt som handlade om attitydpåverkan och trafikvett. Det var NTF som gav ut en månatlig tidning, till alla hushåll i Halland, som handlade om hur man ska bete sig i trafiken om man är bilist, hur man ska göra som cyklist och hur man ska göra som gående. De skrev om olika trafiksäkerhetstankar och förhoppningen var att det skulle påverka folk att bli trafiksäkerhetsmedvetna.
VTI hade uppgiften att följa upp projektet och utvärdera effekten.
– Jag höll ihop rapportskrivande men det var många andra forskare inblandade. Det var ett kul projekt och intressant att få följa utvecklingen under så lång tid, säger Hans
– Under min tid på VTI jobbade jag mycket med trafiksäkerhet, med analys och statistik, och det var det som ledde mig in på jobbet som trafiksäkerhetssamordnare på Trafikverket. Då var det 132 sökande till den tjänsten. Det är ju ett gott betyg att jag faktiskt fick den.
När nollvisionen antogs av Sveriges riksdag började Vägverket (numera Trafikverket) anställa trafiksäkerhetssamordnare. Hans fick jobbet som samordnare i Östergötland.
Nollvisionen innebär att ingen ska dödas eller skadas svårt i trafiken. Ingen. Det här är en idé som presenterade för lite mer än 20 år sedan och antogs sedan av Sveriges riksdag. Nollvisionen angav inriktningen för allt arbete inom trafik-sektorn på dåvarande Vägverket.
– Första gången jag hörde det tänkte jag som alla andra: Det går ju inte! berättar Hans.
– När jag tänkt lite mer på saken insåg jag att det här är ju en vision. Något som ska bli verklighet långt in i framtiden. Det är såklart så man måste tänka, målet måste ju verkligen vara att ingen ska dödas eller skadas svårt i trafiken.
Hans har själv varit ute på många olycksplatser och sett hur en dödsolycka påverkar omgivningen.
– Jag och en kollega, en fordonsexpert, åkte ut på alla dödsolyckor runt om i Östergötland under min tid på Trafikverket. Vår uppgift var att analysera vad som hänt och om vi kan göra något för att förebygga att en sådan olycka skulle hända igen, berättar han.
– Vi åkte till skroten och såg fordonen, vi läste obducentens och polisens rapport och vi åkte ut till olycksplatsen och tittade på vägen och väglaget. När vi kom, någon dag eller två efter olyckan hände det att vi träffade anhöriga som var där och tände ljus och lade blommor. Då blir det väldigt tydligt att en dödsolycka har långtgående effekter på många människor. Det är ju grannar, kollegor, vänner, familj och släktingar som inte mår bra. För dem är den här olyckan inte en siffra i olycksstatistiken. Det är klart att vi måste göra allt vi kan för att det inte ska hända.
Nollvisionen gjorde att man helt plötsligt fick jobba på ett annat sätt och med ett annat tänk.
– Innan hade det handlat mycket om framkomlighet, att bilisterna skulle få korta restider. Man hade jobbat mer med attitydpåverkan. Nu fick vi lite friare tyglar att faktiskt göra det lite mer besvärligt för bilisterna för att få dem att hålla en säkrare hastighet, berättar han.
– Vi fick också större möjligheter att införa nya lösningar för att öka trafiksäkerheten med tanken att se till att om det hände en olycka skulle konsekvenserna av den inte bli lika stora.
En av de nya lösningarna Hans var med om att införa var att bygga cirkulationsplatser för att minska antalet korsningsolyckor.
– Det hade tidigare bara gjorts i tätorter och vi blev väldigt ifrågasatta, både internt och externt, när vi ville bygga sådant ute på landsbygden men vi hade all fakta för att backa upp det och när vi hade genomfört det blev ju folk faktiskt nöjda, säger han.
– Då var det jätteskönt att ha en massa kontakter med kompetenta människor på VTI som kunde hjälpa oss att backa upp våra påståenden med forskningsresultat.
En annan åtgärd han var med och införde i Östergötland var mittbarriärer och 2+1-vägar.
– Mittbarriärerna räddar 60-65 liv varje år. Folk tyckte inte vi var kloka när vi ville sätta räcken mitt i vägen, det var ju vansinnigt! Berättar Hans.
– Jag minns särskilt en politiker i en kommun som var väldigt, väldigt upprörd när vi skulle bygga en av de första 2+1-vägarna i just hans kommun. När det var genomfört och alla såg hur bra det fungerade var det samma politiker som kom och tjatade och var upprörd för att vi ännu inte hade byggt en 2+1-väg i en annan del av hans kommun. Det är lite kul det där, när man får folk att vända!
Det är en av Hasses drivkrafter, diskuterandet och att övertyga människor.
– Det är den delen av jobbet som passat mig allra bäst. Både diskussionerna internt och med polisen och allmänheten. Jag har åkt runt och träffat massor med pensionärsföreningar, föräldraföreningar, vägföreningar, politiker och byalag. Det är viktigt att få berätta för dem hur vi har tänkt, förklara varför vi vill göra som vi vill göra och backa upp våra idéer med fakta. Det är också viktigt att lyssna på vad det är de vill ha och behöver. Det har varit kul och jag har lärt mig mycket och fått många idéer. Jag gillar det, säger han.
– Det allra roligaste är när man har lyckats övertyga någon eller när man kommer ut och träffar folk efter att man har byggt om någon genomfart eller byggt en ny cykelväg och får höra hur nöjda de blivit. Det är en skön känsla.
Väldigt många människor har åsikter om trafikfrågor.
– Jag har tänkt på det där. Om man är kärnkraftsexpert och kommer och berättar för någon hur man ska göra är det ju ingen vanlig människa som ifrågasätter det. När man är trafiksäkerhetsexpert är det helt plötsligt nio miljoner andra experter i det här landet som vet precis hur man egentligen borde göra! säger Hans.
– Det tydligaste sättet att få veta att vi på Trafikverket har gjort något bra är att det blir helt tyst. Att ingen klagar. Då har det blivit bra. I några fall har det också hänt att jag har hört på omvägar att den där personen som var så emot det vi skulle göra sedan har försvarat det vi gjorde i efterhand för att vederbörande har ändrat sig. Det är lite extra roliga att höra.
Ibland har även diskussionerna internt på Trafikverket varit intensiva.
– Jag tror aldrig jag stött på så mycket motstånd internt som när jag ville att vi skulle röja sidoområden. De flesta vill ju lägga pengarna på vägarna, inte på sidan av. Jag fick förklara att även om du bygger en helt ny väg och asfalterar den jättefint så händer det lika fullt att någon åker av den. Då ska det inte finnas en massa saker att köra ihjäl sig på vid sidan av vägen, säger Hans.
– Vi har satt upp många kilometer räcken och röjt bort stenar och tagit ner träd så att det inte finns något att köra in i på åtta till tio meter vid sidan av vägen. Det har också räddat många liv.
Hastighetsgränserna är förstås en annan het potatis.
– De allra flesta politiker tycker att det är viktigt med restider in till centralorterna i kommunen. Man ska kunna pendla in på ett snabbt sätt och de vill att Trafikverket investerar i nya, snabba vägar. De som hörs allra mest från allmänheten är också de som vill köra fort. Att vi då kommer och sänker hastighetsgränsen blir inte populärt, säger Hans.
– Det många inte tänker på är att man faktiskt inte tjänar så mycket tid på att köra i 90 istället för 80 på en sträcka på två mil. Däremot har även en blygsam hastighetsförändring på systemnivå stora effekter på säkerheten.
– Personligen tycker jag att det politikerna borde satsa på istället är att se till att det finns parkeringar för att göra sig av med bilen när man kommer in till staden. Den delen av resan tar massor av tid som man inte alls tjänar in genom att köra fortare på vägen in.
Hasses möten med pensionärsföreningar, föräldraföreningar och byalag tenderar tvärtom att handla om lägre hastigheter.
– De flesta av dem vill ha lugnare hastigheter för att öka tryggheten i lokalsamhället. Som förälder är man ju orolig när ens unge ska gå till skolan själv längs en trafikerad väg. Där finns ett stort intresse för trafiksäkerhet, säger han.
– Jag tog en gång en karta över Östergötland och satte en prick på varenda ort där jag varit och pratat trafiksäkerhet med någon lokal förening, där de själva hört av sig och efterfrågat det. Det blev en prick i nästan vartenda samhälle i hela Östergötland under mina 21 år på Trafikverket. Så stort är intresset!
Ändå är attityden till att hålla hastigheten som den är.
– Attitydpåverkan var något man jobbade mer med på Trafikverket tidigare. Förr hade Trafikverket något som kallades sektorsansvar. Det innebar att vi hade ansvaret för att ta fram fakta inom trafiksäkerhetssidan och förmå myndigheter, företag, kommuner och trafikanter att tänka trafiksäkerhet. Det var ett attitydpåverkansansvar. Sen tog man bort sektorsansvaret och jag tycker att man tappade tempot inom beteende- och attitydpåverkan då, säger Hans.
– Det är synd för det kommer ju hela tiden nya människor, nya generationer som ska utbildas och vinnas över när det gäller ett trafiksäkert beteende. Mycket kan man lösa med tekniken men inte allt. Att få folk att köra nyktra, i tillåten hastighet och med bilbältet på är något som måste påverkas.
Bilindustrin har förstås löst många trafiksäkerhetsfrågor under Hans tid i branschen. Till exempel är bältesanvändningen i framsätet numera 98 %, mycket tack vare påminnande funktioner i bilarna.
– Det är helt otroligt hur bilarna har förändrats sedan mitten på 70-talet! De har varit jätteduktiga men vi är ju fortfarande inte framme när det gäller att få folk att köra nyktra och i rätt hastighet, säger Hans.
– Vi måste få folk att vara okej med de regler som är. Det finns ju en orsak till att hastighetsgränsen är vad den är.
Nu har Hans slutat på Trafikverket och gått i pension men han släpper inte trafiksäkerheten helt.
– Jag är ordförande i Motormännen i Östergötland, så lite kan jag fortfarande vara med och påverka, berättar han.
– Vi har bland annat ett samarbete med Vätternrundan som jag är inblandad i. Sen jobbar jag lite grann ihop med ett företag som heter Edeva som gör dynamiska farthinder. Jag försöker hjälpa dem att få vara med på det statliga vägnätet, för det är en produkt jag verkligen tror på och det är ett system som redan finns i ett antal kommuner.
Annars blir det mer fokus på golf och myntsamlande.
– Min fru och jag tycker mycket om att golfa så vi har redan hunnit med en golfresa till Spanien och snart blir det en till, till Tunisien, berättar Hans.
– När det gäller mitt myntsamlande har jag ägnat en stor del av hösten åt att göra en ordentlig genomgång av Myntboken inför den senaste utgåvan. Jag tycker det är jättekul att jobba med det, ihop med en annan myntsamlare här i krokarna. Jag har också lite funderingar på att fördjupa mig lite mer inom historia. Det var något jag var duktig i på skolan och jag tycker det är intressant. Jag tänkte jag ska läsa på lite mer om just mynt och hur de använts under historiens gång.
Hans tycker att han haft tur med sina jobb.
– Jag har haft två väldigt roliga jobb på ställen där man kan byta både arbetsuppgifter och fysisk miljö. Båda jobben har ju hängt ihop med varandra och jag har fått jobba med riktigt viktiga saker, säger han.
– Det är lite ovant att vara pensionär men jag behåller en del engagemang i trafikfrågor i alla fall. Jag är ju fortfarande jätteintresserad av trafiksäkerhet. Efter 42 år i branschen kan jag konstatera att vi kommit en bra bit på väg. När jag tog körkort 1967 var det, året innan, 1306 personer som dog i trafiken. Jag tror att den siffran för 2017 landar någonstans kring 250-255. Det känns skönt att ha varit en liten, liten pusselbit i det arbetet, avslutar han.
TEXT: Karin Wiklund
FOTO: Björn Lisinski