Jan-Ove Boll är affärsmannen och bil­entusiasten som ägde 37 Expertbutiker och försåg större delen av Mellansverige med TV- och radioapparater på 80-talet. Senare har han fortsatt att göra kloka investeringar som samtidigt värnar om att bevara hemstaden Motala, och på detta vis skapa mervärde för motalaborna och turismen. Vi möter entreprenören Jan-Ove Boll på hans livsverk Motormuseet, beläget i ­hamnen i Motala.

Det är en kylig och solig eftermiddag som jag möter upp Jan-Ove Boll i entrén till Motormuseet i Motala. Han ger mig en ingående rundtur i museet och det är svårt att inte älska det. Till skillnad mot Jan-Ove har jag inget större bilintresse, men uppskattar att se och uppleva de gamla fordonen, utställningarna, och alla apparater och elektronik som Jan-Ove har samlat under ett och samma tak.

Jan-Ove är född i Motala, men tillbringade sina första år i Skänninge innan hans föräldrar flyttade till vattenstaden Motala. Idag bor han och frun Ann-Kathrine i ett hus vid Varamon. Tillsammans har de barnen Susanne och Stefan, som båda är vuxna.

Jan-Ove mottog Motalagalans hederspris i slutet på 2022, för sitt företagande genom tiderna, men även sin kärlek och sitt engagemang för Motala. 

Hur kom det sig att Jan-Ove Boll kom in på spåret att förse större delen av Mellansverige med TV- och radioapparater på 80-talet? Allting började med en liten butik på Ågatan i Linköping. På den tiden hade Jan-Ove ett bra jobb på Luxor som resande säljare, och sålde radio och TV runtom i Mellansverige. Men han kände att det saknades något, och fick för sig att han skulle testa att köra eget. Jan-Ove berättar:
 – Det dök upp en radioaffär till salu i Linköping, på Å­­gatan, mittemot kyrkan där, och de hade omsatt en ­miljon. Jag slog till och köpte den, och jag köpte den ­billigt. Jag sa upp mig trots att jag hade en väldigt bra lön på Luxor och reste runt i en ny tjänstebil. Egentligen var det kanon, så det var inte för den saken skull, utan mer något som drev mig och sa att jag skulle köra eget.

Så han köpte butiken. Han visste att han var tvungen att komma upp i minst två miljoner i omsättning första året för att det skulle gå runt, och för att han skulle kunna ta ut lön.
 – Det var en fantastisk känsla, jag bodde ju här i Motala. Jag åkte in dit och jobbade. Och jag jobbade verkligen jättemycket, men i själva verket tyckte jag att jag var ledig.

Jan-Ove startade utan pengar, och lånade pengar för att köpa butiken. Bankmannen var stentuff.
 – Det blev en morot för mig – jag tänkte att jag ska allt visa honom. Jag ägde en segelbåt sen tidigare och lånade pengar till samma värde som båten. På så sätt kunde jag hoppa av när som helst – men till priset att förlora båten. Båten ville jag ha kvar, så även det var en morot. 

Varje år som Jan-Ove träffade bankdirektören satte han nya mål – när han hade lyckats med två miljoner, då höjde Jan-Ove ribban till fyra miljoner kommande år.   – Det blev ytterligare ett mål och en morot. Bankmannen var lite spydig och krävande, men det passade mig perfekt, och gav mig lite extra kämparglöd, vilket behövdes för att kunna visa att jag nådde målet på fyra miljoner. 

Så småningom hittade han en lokal på Vintergatan i ­Motala, och startade en ny butik där. Den gick jättebra och även Ågatan gick bättre. Sen rullade det på.
 – Mjölby tänkte jag, och började spana däråt. Det blev en butik till salu där, och jag köpte den med. Så småningom öppnade jag en butik till i Linköping, på gärdet ut mot IKEA, där jag tror att de säljer Toyota idag. Så det blev en dåtidens stormarknad där.

Jan-Ove fortsatte att köpa fler butiker, men han lånade inga pengar utan han fick se till att göra vinst på de han redan hade. Helt plötsligt landade det i att han ägde 37 butiker runt om i Mellansverige, varav fem i Göteborg och ett par i Stockholm.
 – För att få varje butik att fungera så satsade jag på att rekrytera en bra butikschef. Man får inte missunna folk att tjäna pengar. Upplägget var enkelt: Gick det bra så tjänade de mycket pengar – gick det dåligt så tjänade de mindre pengar. Eftersom jag gillar morötter så förstod jag att det skulle bli en väldigt bra morot för dem. 

– Varje år åkte vi ner till Kanarieöarna för en veckas möten och utbildning. Vi körde stenhårda åttatimmarsdagar. Men sen såg vi till att ha kul emellan dem. Det var uppskattat. Jag hade ställt krav på alla – för att vi skulle åka på de här resorna så var vi tvungna att klara de tuffa målen. Jag kan inte tvinga folk att göra något, men jag kan locka dem. 

Jan-Ove berättar att han hade en kille som var butikschef i Karlstad. Han var inte mer än 19 år. På den tiden var det mycket skriverier om SJ-chefen, och om hur mycket han tjänade i månaden.
 – Jag kommer inte ihåg hur mycket pengar SJ-chefen tjänade, men min butikschef i Karlstad tjänade lika mycket! Den som var duktig hade möjlighet att tjäna mycket pengar. 

Affärerna gick bra. Jan-Ove bestämde sig för att han skulle sluta när han fyllde 55 år, och vid det laget hade han jobbat med butikerna i 25 år.
 – Jag bestämde mig för att sälja och jag sålde till norrmän och de hade rätt gott om pengar, så jag fick väldigt bra betalt. 

Och jag måste säga att då hade jag verkligen tur, för bara några veckor efteråt, så blev det känt att Mediamarkt skulle komma till Sverige, och det var startskottet för alla dagens stormarknader. 

Det resulterade i att det blev väldigt tufft för de halvstora butikerna. Och dessvärre hade man inte mycket att sätta emot stormarknaderna och de stora butikerna gick omkull efter några år, men några av de mindre butikerna är kvar än idag, berättar Jan-Ove. 

Parallellt med allt detta så föddes idén om Motormuseet, och det byggdes upp. Allt grundar sig i Jan-Oves gedigna bilintresse, och har inte alls någon kommersiell bakgrund.
 – Jag har alltid haft ett stort bilintresse, men hade aldrig trott att jag skulle öppna ett museum! Jag tyckte det var kul att köpa gamla bilar, och jag köpte på mig för många fina bilar. Men jag hade dem förvarade på flera olika ställen. Då föddes idén om att det skulle vara kul att ha ett stort garage att ha alla bilar i. 

Jan-Ove kom att tänka på en lokal vid hamnen där det var auktion en gång i månaden, resten av tiden stod lokalen tom. Han ringde och frågade Motala kommun om han fick hyra lokalen men fick nej direkt. 

Jan-Ove chansade och ringde en höjdare i Linköping. Han stämde ett möte med ett av kommunalråden i ­Linköping, som var intresserad av att ses och prata om det.
 – Jag åkte dit och tog med min kompis Bengt och tillsammans med kommunalrådet åkte vi ut till Valla, vid gamla Linköping. Där mötte vi upp den dåvarande chefen för Gamla Linköping – Gunnar Elfström. 

 – Där visade de oss ett lok-museum och ett vagnsmuseum. Vi kan bygga åt er här sa de och Bengt och jag tittade på varandra – vad är det här? 

De blev lovade finansiering och det pratades om att bygga upp en nostalgimack på Vallaområdet.
 – Det var världens drag i gubbarna. De trodde verkligen på det här och de pratade om hur de kunde bygga och ordna något. Bengt och jag tyckte att det lät superbra, samtidigt som jag kände att jag vill nog ha det här hemma i Motala. 

Väl hemma igen ringde han upp Motala kommun berättade att Gamla Linköping var beredda att ställa upp och bygga en lokal åt dem – och det var ju sant.
 – Men jag sa att kunde jag få hyra nere i hamnen så ville jag hellre ha det i Motala. Och det tog en sekund, så var det klart. 

 – Så gick det till när jag började hyra lokalen. På den tiden var huset något utav ett ruckel. Första åren hade vi ingen värme här, så kallt var det också. Så småningom fick jag köpa lokalerna och nu har vi ju renoverat upp hela huset. Nu är det ju nästan som ett nybygge fast i det gamla skalet. 

 – Det har blivit en succé om jag får säga det själv. Bilmuseet är störst i Skandinavien, med sina 190 000 besökare varje år.

Jan-Ove hävdar att det är upplevelsen som har gjort museet populärt. Hade det bara varit uppställda bilar och klenoder hade det inte fungerat. Det är detaljerna runtomkring. Att man gjort det som en utställning, med dockor, figurer, ljud och attiraljer. Vilket gör det till något av ett äventyr, där man formligen slungas tillbaka i tiden.
 – Det var min kompis Bengt Pettersson, som jag ­anställde vid starten, som var duktig på det här med museet. Han hade verkligen känsla för det här och byggde upp själva grunden. Han jobbade under museets tio första år, innan han blev sjuk och gick bort. 

Exempelvis byggde han upp bilverkstaden tillsammans med en kompis.
 – Han gjorde ett fantastiskt jobb. När man går förbi verkstan kan man höra två gubbar som pratar i ­verkstaden. Det är faktiskt Bengt och hans kompis som ­pratar. Så Bengt finns kvar – jag hör honom varje dag, ­berättar Jan-Ove, och jag kan förnimma saknaden i hans röst.

Vi pratar vidare och Jan-Ove berättar att han har gett sig på att syssla med fastigheter också. Ett av hans projekt är Tingshuset i Motala, som han köpte 2016. Tingshuset har tidigare blivit utsett till Östergötlands vackraste hus. 
 – När jag köpte det hade det stått tomt i 10 år och rappningen hade börjat lossa, och det såg förskräckligt ut. Men jag tänkte att det ska jag sätta tänderna i. Jag köpte det för att sedan renovera det – putsa upp det både utvändigt och invändigt, och göra allt i ordning.  

I dag hyr han ut det. Det är kontorslandskap, och hyresgästerna är nästan bara advokater. Tingshuset är återigen ett vackert hus, med tinnar och torn, fast det är byggt på 1910-talet.  Det har centralvärme och ventilation. Det är väldigt stort, och nu har de 80% beläggning.
 – Det är samma sak där, att egentligen var det inte pengarna som lockade, utan att det var spännande på något sätt att jag ville göra något bra av det en gång så fina huset. 

2014 köpte Jan-Ove Motala Golfklubb, som länge hade kämpat och haft det dåligt ekonomiskt. Golfbanan är viktig för en stad som Motala, säger Jan-Ove.
 – Jag har ett stort golfintresse, men är totalt oduglig på golf. Jag har inget bollsinne – det hjälper inte att heta Boll, skrattar Jan-Ove och fortsätter: 

 – Man kunde tydligt se vart det barkade. Golfklubben var totalt konkursfärdig. Jag satt ju med i styrelsen då, och hade varit med och anställt Tomas Lindh som klubbchef. 

 – Jag bjöd hit Tomas och ritade upp scenario på ett A4-papper som visade hur jag tyckte framtiden för golf­banan skulle se ut. Tomas tittade på pappret och sa att det var precis så han ville ha det. Han tog med sig erbjudandet till klubben och de tyckte också att det var en bra idé. Så jag köpte klubben. Jag får lite ränta på pengarna och klubben går bra.

Under samtalet förstår jag att Jan-Ove har fler ­projekt på gång.
 – Ja, jag äger Hotell Nostalgi som sitter ihop med museet. Och även huset bredvid, där det ligger en restaurang. Det långa gula huset här bakom hörnet, där hyr Motala ­tidning lokaler av mig. Och i samma byggnad driver jag även ett akvarium. Det var en kille som hyrde lokalen av mig tidigare, som byggde ett akvarium. Men han backade ur efter ett halvår, och kvar stod ett stort akvarium. Jag har valt att hålla igång det, med fiskar och allt. Det blir ingen vinst, men det är ju lite roligt. Och barnen tycker det är kul. 

Jan-Ove är snart 74 år och har inga stora planer utan han driver det han har så länge han tycker är roligt. 
 – Jag är inte så där hungrig på affärer som jag kanske var förr, så det kanske inte blir några fler fast­­ig­heter. Däremot bilar och rariteter. Det kan ju halka med lite grann här och där, avslutar Jan-Ove med ett leende som vittnar om att han aldrig kommer sluta investera i bilar.

Text och foto:  Björn Lisinski