Emil Berlin är hemvändaren som gick från att driva designbyrå i Stockholm till att vara marknads- och kommunikationschef på Sankt Kors. Med sitt starka samhälls­engagemang, sitt mod och sin nyfikenhet har han landat helt rätt. Emil har en spännande och något krokig bakgrund, med både ­industridesign, konst, ekonomi, ledarskap och innovation i ryggsäcken. 

Emil Berlin tillträdde som marknads- och kommunikationschef på Sankt Kors i slutet av förra året, och ser sig fortfarande som ny på jobbet även fast han börjar bli ganska varm i kläderna.
  – Jag har inte varit så länge på min tjänst, jag ­började tredje oktober. Mycket av mitt initiala arbete har handlat om att träffa så många som möjligt, dels inom Sankt Kors-koncernen, men även lära känna alla bolag som vi samverkar med. Och det är en hel del. Enbart här i Ebbepark jobbar vi tillsammans med Stångåstaden och Lejonfastigheter, utöver alla våra hyresgäster och ­intressenter. Jag träffar även bolagen i kommun­koncernen samt kommunens olika förvaltningar och bygger upp det nätverk som krävs för en bra samverkan. Så det gäller att lära sig navigera i detta landskap, lära mig allt och knyta ihop oss i koncernen så vi blir ännu tightare.

Emil Berlin har en stark anknytning till Östergötland. Han kommer nu senast från Stockholm, men är ursprungligen född i Motala och uppvuxen i Skänninge, för att sedan flytta till Linköping.
  – Min morfars farfars far Jan-Per plöjde åkern där Stora Torget i Motala ligger idag, så att vara tillbaka i Östergötland känns verkligen som back to the roots. Men sen har jag ingen familj kvar i området idag – min farfar och farmor bodde i Linköping och ligger på kyrkogården här och mina föräldrar träffades i Linköping när de studerade. Vi flyttade härifrån när jag var sex-sju år och jag har inte varit tillbaka mer än på besök då och då.  

Under pandemin bodde Emil i Stockholm och drev reklambyrån Hello Studio tillsammans med sin fru, tills det att de likt så många andra köpte ett pandemitorp. Detta beläget i norra Östergötland, i närheten av Tjällmo.
  – Vi fortsatte att driva byrån därifrån och det funkade jättebra. Det föll sig så att vi valde att bo där istället. Det gav barnen möjlighet att få gå i en byskola, där de inte försvinner i mängden, så som man kan göra i en större skola i stan. Istället har man nästan lika många lärare på mycket färre elever.

Emil varken sökte eller satt och letade jobb, men när han fick höra talas om tjänsten hos Sankt Kors så kändes den verkligen träffande.
  – Den prickade liksom av en del av det jag saknade och saker som är viktiga för mig. Det fina med Sankt Kors, och som jag föll för, har förverkligats under de fem månader som jag har varit här – det är hur man arbetar.

  – Dels internt med en platt struktur och där alla får komma till sin rätt. Man har ett stort eget mandat och självledarskap. Man har sitt team samtidigt som det finns en hög tilltro till individen. Alla kan driva sina egna frågor men så har man en chef som styr och tar ut riktningen i stora drag. Den mentaliteten genomsyrar hela Sankt Kors. Det lockade mig med en sådan gemenskap.
Det är så härligt.

Något annat som Emil tycker är fint med Sankt Kors är den kommunala kopplingen och det samhällsansvar som ligger i grunden för allting. Ett ansvar med fokus på tillväxt och utveckling av Linköping. Där man tar ansvar där marknaden kanske har svårt att göra det.
  – Jag fick Mjärdevi och vad som gjorts där förklarat för mig ganska tidigt: Sankt Kors satte spaden i Mjärdevi-­marken när marknaden inte vågade eller hade möjlighet. Och på så sätt började bygga upp något som i dagsläget har blivit ett högteknologiskt nav, inte bara för Linköping utan även för Sverige. Det är ju häftigt.

  – Det man senare har gjort här i Ebbepark är fantastiskt. Man har skapat en naturlig mötespunkt för människor och företagare och det känns både modernt, modigt och nyskapande. Jag fick veta att det nu är över 30 studiebesök bara under 2022 från Sverige och övriga världen som har kommit hit för att titta och lära sig av vad vi har byggt här. Det är superhäftigt.

Emil berättar att han ser det som att vi har en ny diamant i Cavok District. Med sin stadsnära positionering men ändå nära till både flygplatsen och E4:an.
  – Vid Cavok fokuseras det på ett av regionens styrkeområden, avancerade material, men även verksamheter inom flyg och rymd. Och när man då ser till utvecklingen vi haft i Mjärdevi i 40 år, och ser till Ebbepark och vad det redan har blivit, då ser man att det fungerar. Och mycket troligt kommer Cavok blomstra på precis samma sätt.

Emil, som kommer från byråvärlden och som var van att jobba med många varumärken och snabba puckar, var lite orolig för att det skulle bli trögt på Sankt Kors.
  – All oro jag kände är helt bortblåst för det är allt annat än trögt. Här jobbar man långsiktigt och brett. Inom koncernen finns flera starka varumärken: Dukaten, East Sweden Games, IMA och Vreta Kluster. Det finns så många olika aspekter för mig att jobba med, och jag går verkligen i gång på allt det häftiga som finns samlat i Sankt Kors-­koncernen. Det känns som att jag landat helt rätt.

Vägen hit har dock varit krokig, berättar Emil. Det började med att han pluggade företagsekonomi, affärs­juridik, för att senare hamna på konstskola i två år, med tanken att han skulle in på Konstfack efteråt.
  – Jag hade en kurs som hette industridesign, där jag ritade en superläcker dammsugare, och jag designade den jätteliten – för det är ju smart. Men jag insåg att jag inte hade en aning om hur eller ens om det skulle fungera. Det resulterade i att jag sökte till KTH och en utbildning som heter design och produktframtagning. Så det var design, men baserat på någonting och hade på så sätt lite mer substans. Jag läste klart och blev civilingenjör, och som exjobb så åkte jag till Kina. Jag var där och studerade och jobbade en period.  

I Kina träffade Emil på många små och medelstora ­svenska företag med riktigt hög innovationskraft.
  – Det är samma känsla som jag tycker att man får när man rör sig i våra företagsmiljöer och speciellt i Ebbepark. Det är en sådan enorm innovationskraft i Linköping. Det är liksom något ”start-up-bubbligt” här hela tiden, i ­relation till att man även har de här stora giganterna.

  – Framtidsstaden, hörde jag ju innan jag kom tillbaka till Linköping, men väl här blir det så uppenbart att det verkligen är så, och att det är så man ser på det här.

Innan Sankt kors så jobbade Emil som sagt med byrån ­Hello Studio som han drev med sin fru. Hon driver den vidare nu. Hur kom det sig att de började driva byrå tillsammans?
  – Jag hade ett eget bolag vid sidan om under konst­skoletiden. Där jag gjorde logotyper ibland, kanske hjälpte någon med en hemsida. Jag gjorde industridesignarbete till ett företag i Kina efter jag hade flyttat hem till Sverige igen. Och sen växte det där. Och min partner hade en ­kommunikationsbyrå, och hon behövde lite designhjälp ibland. Så vi började snurra lite fakturor. Vi tog in en underleverantör som var ännu skickligare på logotyper och design, och det gick superbra. Så när vi hittade det ­perfekta tillfället: när vi hade en nyfödd och en två­åring – Då tvekade vi inte en sekund utan slog vi ihop våra bolag och anställde underleverantören, berättar Emil och ironi-nivån på just tajmingen är hög. 

 De gick från att ha mindre kunder inom industri, många inom svensk tillverkningsindustri, till att idag ha kunder som bland annat ICA och Panduro.
  – Så det blev till slut mer utav en designbyrå och man jobbar väldigt spjutspets med just design och paketering.
  – Jag vill vara noga med att poängtera att jag sökte mig aldrig bort från byrån, men när jag väl hört talas om Sankt Kors och tjänsten så var det det nästa logiska steget för mig – det är det här jag vill jobba med. Så det känns ­fantastiskt att jag hamnade här. Det är dock lite tråkigt att byrån går så bra utan mig, skämtar Emil.

Jag är nyfiken på vad Emil gör på sin fritid och frågar om han pysslar med skapande och han berättar att han ritar lite tillsammans med barnen, men att det han får kreativt utlopp genom, är att fixa och jobba med torpet.
  –  Jag är väl sjunde generationen hemmafixare som fipplar och gör egna, halvdana lösningar på torpet. Och det är kul att studera och se vad föregångarna gjorde och försöka lista ut hur de tänkte, och inse vilka smarta lösningar de hade. Jag har nästan blivit den som sparar på allting. Lite som min morfars mor Greta, som hade en låda med snören, uppmärkt med en etikett – ”snören för korta för att använda”. Det är ungefär den nivån jag är på nu också, berättar Emil och det går inte hålla sig för skratt.

  – Det är skönt att koppla bort allting och bara fokusera på det man lagar eller bygger. Allt fokus på en grej, och bara skapa. Det är lite som på konstskolan – man tillåter sig slukas upp av sitt projekt. Det är jättetillfredställande.

Torpet är från 1878. När de flyttade dit fanns det varken fungerande el, rinnande vatten eller avlopp. Men det fanns värme i och med vedspisen.
  – Vi flyttade hit oktober 2021, och vi intalade oss att till jul så är det klart. Det blev klart till juli. Att få dit en dusch var helt galet mycket jobb. Man behöver el där inte proppen går för att få varmvatten, man behöver rinnande vatten och avlopp. Så det tog sin lilla tid att få hit vatten och avlopp. Men nu känns det lyxigt!

Tanken är bara att förädla och göra det mer beboeligt.
  – Vi jobbar på att försöka låta det se ut som det har gjort i 150 år. Jag tror inte vi bor kvar där när barnen går i högstadiet till exempel, utan vi siktar på småskolan ut. Sen har vi förhoppningsvis kvar det som sommarstuga.
  – Det är en bit att åka för att ta sig till Linköping. Jag har ungefär 6 mil hit. Men det fungerar bra med den flexibla arbetsmiljö som vi har på Sankt Kors. Jag behöver inte vara i Linköping riktigt varje dag.

Tillbaka till Linköping och Sankt Kors: jag frågar Emil vad som är på gång och om han har något nytt och häftigt att berätta om.
  – Det som ligger i pipen för mig är framför allt Cavok. Vi har IMA One-huset där redan, som i stort sett är fullt. Hela det området är riktigt spännande med allt vad det betyder för regionen, när det kommer till avancerade material, rymd och flyg.

Jag gissar att mycket av mitt fokus kommer att landa där ute. Samtidigt som vi har Ostlänken som kommer till stan, vilket är väldigt spännande, och i just innerstan har vi genom Dukaten våra mobilitetshubbar.
En mobilitetshubb är ett parkeringshus där det även finns andra tjänster i samband med det, till exempel  lådcykelpooler och paketupphämtning. Det blir en naturlig knutpunkt, och som är med och bygger den livsvänliga innerstan, berättar Emil.

Emil fortsätter att passionerat berätta om vad han ser framför sig, och landar i Ebbepark.
  – Här i Ebbepark så börjar våra fastigheter bli fulla. Vi bygger inte mer här, men Stångåstaden bygger fort­farande vidare. Vi jobbar däremot med att utveckla Spektrum, som en naturlig mötesplats med coworking och konferens i kreativa miljöer. Här är mycket seminarier och events och det lockar både människor från hela Linköping, samt folk som jobbar här och folk som bor här. Den här mixen är väldigt uppskattad. Det blir en levande stadsdel. Utöver detta har vi även testbädd Ebbepark och allt den bidrar med. Hela paketet av allt sammantaget skapar ett rejält mervärde. Och den här klyschan med att 1 + 1 blir 3, den besannas. Det kan man verkligen se här, tycker jag.

  – Linköping som Sveriges femte största stad har så mycket häftigt att erbjuda. Ett nav för de gröna ­näringarna. Ledande inom avancerade material, flyg- och rymdindustrin. En hub för spelutveckling. Drivande inom mobilitetsfrågor. Här skapas framtiden dagligen.
  – Nu förstår jag epitetet, ”framtidsstaden” ännu bättre än jag gjorde innan.
Jag tycker det känns fantastiskt kul att få vara med och bygga staden, säger Emil Berlin och det fullkomligt lyser i blicken på honom 

Text & Foto:  Björn Lisinski