Diana Saleh projektledare för LARM2020

Diana Saleh projektledare för LARM2020

Jag träffar Diana en av dagarna mitt emellan julfirande och nyårsbalunser. Kårhallen på Campus Valla ekar tomt och Diana pekar ner mot studentfiket Baljan när vi går upp mot hennes kontor på tredje våningen och konstaterar att det är underligt att se det så öde.
– Här brukar det vara proppfullt av folk.

Att det skulle bli en projektledarroll i LARM-arbetsgruppen hade Diana inte några planer på, men en önskan om att på något vis vara engagerad i kommittén växte fram under de år hon själv deltagit som besökare på mässan.
– Jag gillar att gå på mässor, att mingla och att skapa kontakter, ler hon. Men förr om åren har projektledarna alltid kommit från andra uppdrag inom gruppen så när jag blev nominerad till projektledarrollen direkt kändes det förstås stort, men samtidigt spännande. Ett fantastiskt tillfälle att få ta ett sabbatsår från studierna, som gått på mer än full-fart de senaste två åren, och få jobba för studenterna samtidigt som det är ett mitt-emellan-steg där jag får erfarenheter av att leda en organisation.

Diana berättar om att hon alltid varit en tjej med stor skaparlust och kreativitet. Att måla är ett stort intresse och i perioder har hon ägnat sig åt att rita av konkreta motiv, skapat porträtt och just nu gillar hon bäst att fantisera fram abstrakta akrylmålningar.
– En sommar målade jag till exempel bara djur, berättar hon.
Hon har alltid drivits av en nyfikenhet och en vilja att veta mer och lära sig förstå.
– Varför då var min ständiga fråga, berättar hon och skrattar åt minnet från slöjdsalen på lågstadiet. Det fanns en gammal dusch där, med en skylt som det stod ”Rör ej” på. Ja, du förstår resten… Jag frågade förstås varför men fick inget svar och det ledde till att jag blev översköljd med en massa gammalt rostigt vatten. Idag hör jag min lillasyster fråga likadant och jag kan förstå både henne och mina frustrerade föräldrars suckande.

Viljan att göra skillnad och förändra har hon utvecklat på många sätt. Under gymnasietiden på Katedralskolan sommarjobbade hon och en kompis ett sommarlov med att designa och utveckla en app för skolans räkning, ett jobb de vann Corren Creative pris för 2013. Genom sitt engagemang i LASS och juniorelitsimningen utnyttjade hon rivalitetskänslan mellan Linköpings gymnasieskolor i kampanjen ”Simma för livet” som samlar in pengar till Water Aid´s arbete för rent vatten och sanitet. En tävling som drog in 87 500 kronor till arbetet med rent vatten i Etiopien. För detta prisades hon år 2015 med Raoul Wallenberg Academy’s utmärkelse Ungt Kurage.
– Ser jag ett problem, ja, då vill jag göra något åt det helt enkelt, säger Diana självklart. Små handlingar i vardagen kan bli spin-offer och göra stor skillnad i samhället. Ett ifrågasättande av en allmänt vedertagen sanning kan leda till diskussioner som blir embryot till att något verkligen händer. Det låter kanske klyschigt, men det är faktiskt sant.

Diana berättar om spontaniteten, som tagit henne till Hackaton på East Sweden Hack med ett lag bestående av en motsträvig brorsa och hans kompisar, för att ingen annan ville hänga på. Om projektarbeten i Barcelona och på Irland, om uppstart av utvecklingsprojekt i Kina och sedan presentation på Broadway Studios i San Fransisco. Om breda kontaktnät och samarbeten som gett inte bara ovärderliga erfarenheter utan också vänskap över många gränser.
– Jag fascineras och inspireras av människor, säger hon. Vi är sådana komplexa varelser och alla är vi olika. Uppdraget i LARM har gett mig mycket kunskap i hur man hanterar olika personlighetstyper. Hur tar man de svåra samtalen? Hur engagerar man en grupp att arbeta mot samma mål? Och det har varit helt fantastiskt.

Hon berättar om glädjen när en medarbetare gör sitt uppdrag till sin egen grej. När någon utvecklas. När samarbeten växer fram och när det flyter på.
– Visst känns det som en stor utmaning, och faktiskt lite läskigt ibland, att vara den som ska leda 240 olika individer på två olika campus mot samma mål. Men med mycket förtroende, gott samarbete och spontana beslut har det gått utmärkt. Jag försöker göra mig själv oberoende och lämnar med tillförsikt över till dem som är valda att göra sina jobb och ser med glädje hur de, under fria tyglar, utmanar sig själva och skapar något stort.

Och att Diana är en ledare som är uppskattad syns inte minst på den fina tavla hon fått, ihopsatt av ord och citat från medarbetare. Stöttande, alltid glad och positiv, en idéspruta, ser inga problem, inspirerande…
– Klart jag är stolt och glad, ler Diana. Allt det här gör ju att jag blir mer trygg i att anta en ledarroll när nu studietiden snart är över. Jag har varit engagerad i olika typer av grupper och multidisciplinära team och jag har sett olika typer av ledarskap. Naturligtvis finns det sådant som jag inte vill ta efter, men lika mycket vill jag ta med mig erfarenheter från lyckade och utvecklande projekt. Framför allt tänker jag att det ska vara roligt att jobba och att man ska trivas i gruppen. Det är en ledares uppgift att skapa den atmosfären.

Men innan det är dags för arbetslivet väntar det som Diana och hela teamet jobbat för under det senaste året. LARM2020 går av stapeln den 11 februari, och efter julledigheten är det hög tid att länka samman alla olika arbetsgrupper för att tillsammans skapa ett forum för möten mellan studenter och näringsliv. Mellan arbetsplatser och blivande arbetstagare. som ska skapa möjlighet att söka examensarbetes- eller traineeplatser. Kommunikationsmaterial ska tryckas, loungemöbler beställas och hämtas, värdar ska utbildas, inspirationsföreläsningar och kick-offer ska hållas.

I år kommer det, förutom den stora utställningshallen, också finnas en ”Social Impact Zone” där ett antal utställare som aktivt arbetar mot de globala målen och ett genomgående hållbarhetstänk kommer få synas.
– Många vill arbeta mer cirkulärt, säger Diana. Kraven på arbetsgivare har förändrats och vi som arbetsmarknadsmässa måste möta studenternas efterfrågan. Fler söker sig till arbetsplatser som tar ansvar och där man kan åstadkomma förändring. Social Impact Zone blir ett forum där vi kan uppmärksamma de arbetsplatser som driver sin verksamhet med ett hållbarhetstänk.

Mycket tankar och erfarenheter delas mellan tidigare projektgrupp och nuvarande, och naturligtvis lämnar Diana och hennes team också så kallade testamenten till sina efterträdare. Men varje år är ju ändå en ny mässa med nya förutsättningar, nytt manskap och en och annan ny idé.
– Det ska bli häftigt att se hur allt klaffar, med drygt 150 utställare och uppemot 9 000 teknologstudenter från 14 olika sektioner. Och efteråt kommer vi kunna säga att ”Det här gjorde vi tillsammans! Häftigt va” ler Diana.

Livet efter LARM tänker hon inte så mycket på än. Och vad det blir när det sista året är läst vet hon inte än. Men att hon vill jobba kreativt och dynamiskt är en självklarhet. Hon skrattar och medger att hon lätt blir rastlös och vill att det ska hända saker mest hela tiden. Och det var därför det höll på att inte bli någon civilingenjör av henne.
– Nej, ler hon.
– Det är en perfekt blandning mellan kreativitet och problemlösning som jag gillar. Jag tror att det är många tjejer, framförallt, som inte vågar söka sig till tekniska utbildningar för att de inte vet vad teknik innebär. Och för att det inte finns tillräckligt många kvinnliga förebilder som uppmärksammas.

Vart livet tar vägen återstår att se, men Diana är inte den som oroar sig i förväg.
– Med nyfikenhet och med tilltro till medmänniskor och till livet kommer man precis så långt man vill, avslutar hon.

 

TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Björn Lisinski