Jenny Dingertz är inte typen som sitter och väntar på att saker ska hända.
– Nej, nyfikenheten är det som driver mig, skrattar hon och tar en klunk av sitt kaffe medan blandrasen Neo, vapendragaren, lägger sig tillrätta intill mattes fötter.

Jenny är sedan augusti 2019 Marknadsområdeschef på Riksbyggen i Norrköping och berättar om en resa som gått via studier och kibbutz, säsongsarbeten och jordbruksliv på landet till att vara med om att vända resultat, bygga upp helt nya konferenshotell och – ta en paus från allt. En resa som inte bara gett mängder av arbetslivserfarenhet utan också mycket insikter om livet i sig.
– Jag föddes och växte upp i Stockholm, tillbringade skoltiden i Örebro men har också starka band till Skåne och Österlen där vi hade sommarhus och där jag tillbringat många av mina somrar berättar Jenny. Under gymnasiestudierna var jag utbytesstudent i Indiana och jag tänker mycket på livet som var både före och efter USA.
Utan Facetime och WhatsApp, men med handskrivna brev och ett telefonsamtal hem varannan vecka fanns tid att lära känna sig själv och komma underfund med vad hon ville.
– Jag har alltid haft lätt för matte och varit intresserad av affärer, så efter ett par år med olika arbeten inom hotell och restaurang blev det ekonomistudier i Växjö och en civilekonomexamen med inriktning mot marknadsföring 1988.
Flytten gick sedan tillbaka till Stockholm, och med tidigare erfarenheter från restaurangvärlden fick hon jobb inom kundsupport på ett dataföretag vars tjänster riktade sig mot hotell och restaurang.
– Det blev mycket resor och jag fick en speciell inblick i hotelldriften, vilket skulle komma att bli en värdefull kunskap.

27 år gammal fick Jenny nämligen jobb som platschef på ett hotell som var i behov av en fast hand och nya idéer. Med struktur och en tydlig plan lyckades hon vända både hotell, konferens- och restaurangverksamheten till lönsamhet innan nästa möjlighet dök upp. Nämligen erbjudandet om att vara med vid nybyggnationen av ett nytt hotell i Knivsta. Idén var ett hotell med restaurang, spa och konferensmöjligheter, och 1990 var tanken med reception och bar i en öppen loungemiljö något alldeles nytt och exceptionellt.
– Det var otroligt lärorikt att få vara med på hela resan från grunden till färdigt för gäster, säger Jenny och berättar om visningar med betong och bygghjälmar, om att bygga upp strukturer och rutiner, sälja in konceptet och ansvara för driften.

»För övrigt tror jag att mycket i livet handlar om hur man förhåller sig, Jag tänker att man alltid har ett val. Livet ska levas. Det är roligt. Ibland är det allvar, men annars ska man skratta.«

Under åren som följde varvades arbete med mammaledighet och efter att andra barnet kommit till världen 1993 fick familjen möjlighet att testa på jordbrukslivet. Jenny berättar att barnens pappa, som hade mångårig erfarenhet av att vara ansvarig på lantbruksgårdar och dessutom var otroligt entreprenörsdriven såg möjligheterna i att driva lantbruk när EU-reglerna ändrades efter en tid då det varit mer lönsamt att lägga sin åkrar i träda.
– Och jag som alltid haft ett stort djurintresse och som också längtade efter att leva nära som familj var inte sen att hänga på. Det här var ju något nytt och spännande, skrattar hon.
1994 arrenderades den första gården, vilken kom att följas av tre till norr om Stockholm. Lammuppfödning med 350 tackor, skötsel av ankor och kalvar, vall- och spannmålsodling varvades med ekonomisysslor och Jenny minns tiden som slitsam, men fantastisk.
– Vi jobbade i lag och hade ett jättebra samarbete med grannarna där vi hjälptes åt med de olika kunskaper och maskiner som var och en hade. Barnen var med i ladugården och hade kompisar att leka med. Livet på landet – som det ska vara, helt enkelt, ler hon.

Men efter åtta år blev det för tufft att driva lantbruksverksamhet på arrende och beslutet om att lägga ner var oundvikligt.
– Vi flyttade till Hälsingland för att skapa nya förutsättningar och att få mer tid med barnen. Men skilsmässan var oundviklig som det kan bli efter tuffa perioder.

Jenny hittade tillbaka till sin gamla bransch, och började jobba på Hassela Ski Resort där hon arbetade som hotellchef under fyra år. Ett arbete som innebar en otroligt intensiv period på fem månader om året.
– Så småningom kände jag att det var dags att återvända till Stockholm, till familj och vänner och flyttlasset gick söderut.

De kommande åtta åren tillbringade Jenny som hotelldirektör på Bosön som ägs av Riksidrottsförbundet och det blev en ny välkommen erfarenhet.
– Det var otroligt givande att få lägga andra värden till arbetet än bara rent kommersiella, säger Jenny. Känslan av att man jobbar för något mer och större är både sporrande och lugnande på samma gång.

Hon berättar om resan från 2007, då Bosön var en typiskt traditionell kursgård som omsatte 31 miljoner kronor, fram till 2015 då anläggningen var renoverad och utvecklad med ett nytt koncept.
– Borta var ”svettiga stumpor och linoleumgolv”-känslan och istället var Bosön en fräsch och modern anläggning med massor av möjligheter och en omsättning på 65 miljoner. Klart jag är stolt över det.

Men när Jenny kom i kontakt med byggherren och entreprenören Olle Larsson på Sisyfos var det dags att gå vidare.
– Olle hade då köpt Wenngarns slott, norr om Sigtuna, och förädlat fastigheten från nedgånget slumområde till en modern by med hotell, konferens, event, bageri, bryggeri, slottscafé, pizzeria, gym och förskola, berättar Jenny. Slottet med sin fantastiska trädgård hade förstås ett stort historiskt värde och lockade många besökare. Och allt skulle drivas med hållbarhet som förtecken. Du förstår ju själv, skrattar hon. Naturligtvis var det alldeles för spännande för att tacka nej till.

Tanken med Wenngarn var att så småningom att lämna över verksamheterna till andra entreprenörer och på så sätt göra sig själv överflödig, berättar Jenny. Och när det hände hade hon också kommit till insikten att Stockholm inte längre var sig likt.
– Jag hade tröttnat på bilköer och ville göra något riktigt roligt och hittade en annons från Kolmården, berättar hon. Hotell och djur och utmaningar lät lockande. Så jag åkte ner till Norrköping, strosade runt i staden och kände att här kan jag nog trivas.
Vattnet, industrilandskapet, kulturlivet och den levande stadskärnan. Närheten till Stockholm och till kust och natur. Och så förstås den vackra sekelskifteslägenheten på Södra promenaden med rejäl takhöjd och stuckatur gjorde sitt till. Och hon sökte – och fick – jobbet.

Som hotelldirektör på Vildmarkshotellet handlade arbetet om att utveckla ett nytt koncept och genomföra en rejäl ombyggnation. Ett spännande och lärorikt uppdrag som Jenny dock valde att kliva av när rollen förändrades till att bli mer av ett operativt förvaltningsuppdrag.
– Men jag var inte redo att ge upp Norrköping, ler Jenny och berättar också att hon då tog en paus. Under flera månader var jag bara hemma och funderade. Jag gav mig själv den tiden. Promenerade, yogade och stannade upp inför frågan Vad är viktigt för mig? Jag gjorde checklista och kom fram till att mina viktigaste punkter handlade om att få arbeta i en stor organisation med en värdegrund som jag kunde identifiera mig med.

Annonsen från Riksbyggen gick henne nästan förbi, men något gjorde att hon ändå läste beskrivningen och jämförde den med checklistan. Och av över 70 sökande fick hon sedan tjänsten.
– I en kooperation, där ägarna är kunderna, blir det affärsmässiga drivet på en annan nivå. Ett extra ansvar. Och det uppskattar jag. Jag har jobbat med så många olika människor i så många olika sammanhang och jag har förstått att det jag drivs av – det är att se andra utvecklas och växa.

Hon pratar om att skapa förutsättningar genom att vara en lyssnande och jordnära ledare. Om att leda olika personligheter mot samma mål genom bara vara människa.
– Jag har provat på mycket, ler Jenny. Jag har gått på nitar och det har varit riktigt tufft emellanåt. Men jag har lärt mig mycket. Om livet och om vem jag vill vara. Jag har fått chanser som min mamma och många i hennes generation aldrig fick, vilket jag är otroligt tacksam för. Jag har utsatt mig för utmaningar, jag har vågat prova. Jag har gjort och gjort om, gjort fel och gjort rätt. Och det har resulterar i en trygghet som jag kan ta med mig i mitt ledarskap.

En trygghet som hon säger själv gör att hon inte räds de svåra och obekväma samtalen, att hon vågar lyssna och bjuda in till diskussioner och dela såväl problem som framgångar med medarbetarna.
– På så sätt skapas en kraft i hela organisationen, menar hon.

Fritiden ägnar Jenny gärna åt promenader med Neo, åt yoga och åt dans. Just nu är det salsa som gäller. Familj och vänner är också viktigt och hon reser gärna när tillfälle ges. Något det kan bli mer av nu.
– Att ha lediga helger är en ny erfarenhet för mig. En erfarenhet som faktiskt är riktigt trevlig. Fredagskänslan inte minst, med flera dagar framför som jag gör vad jag vill med.

Alla flyttar genom livet har naturligtvis påverkat, men rastlös skulle Jenny inte kalla sig
– I det kvinnliga nätverk jag är med i diskuterade vi för ett tag sedan ”Vad är hemma?” Och det slog mig att hemma för mig – det är i rörelse. Jag är lika mycket hemma i min lägenhet här i Norrköping som jag är hos dottern i Barcelona eller hos vännerna i Stockholm. Hemma är där jag mår bra och där jag trivs. Och det är en skön känsla.

När jag påpekar att det inte verkar finnas några hinder som kan stoppa henne säger hon att det är en gåva att få vara född positiv. Och att hon är tacksam för den.
– För övrigt tror jag att mycket i livet handlar om hur man förhåller sig, säger hon. Jag tänker att man alltid har ett val. Livet ska levas. Det är roligt. Ibland är det allvar, men annars ska man skratta.

TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Björn Lisinski