I sommar är Karin Adelsköld moderator i East Sweden Arena i Almedalen.
– Jag har varit i Almedalen och jobbat varje år i säkert tio år. Ofta som moderator i olika sammanhang men också som analytiker och kommentator i diverse morgonsoffor och tidningsredaktioner, berättar hon.
– Det är jättekul! Så otroligt många intressanta ämnen som tas upp och publiken är alltid väldigt kunnig och engagerad.
Rollen som moderator innehåller mycket mer än det som syns på scen.
– Det handlar inte bara om att ställa frågor och fördela talartid. Min nisch är att blanda allvar och humor på ett sätt som gör att det blir engagerande och roligt att lyssna, säger Karin.
– Det är otroligt hård konkurrens om uppmärksamheten i Almedalen och om man ska få folk att vilja stå där och lyssna måste man göra det kul och intressant.
Karin har en bakgrund som journalist men är också känd som komiker.
– Jag förbereder mig som båda, kan man säga, med ena foten i journalistiken och den andra i humorn.
Som journalist läser jag in mig på de olika ämnen som ska tas upp, gör förintervjuer med en del talare och skriver ner skarpa frågor, berättar hon.
– Som komiker förbereder jag mig genom att leta rätt på det roliga i varje ämne. Det finns alltid lite humor i allvaret och det behöver alltid finnas lite allvar i humorn för att det ska bli kul.
Även om det ofta handlar om tekniska och komplicerade saker när Karin är moderator menar hon att det behöver finnas ett underhållningsvärde.
– Folk gillar att bli underhållna och lära sig något samtidigt. Om talaren är för tråkig tappar man koncentrationen och intresset, säger hon.
– Därför är det viktigt att de andra som står på scen kan känna sig avslappnade. Jag vet ju hur man gör för att det ska bli roligt och engagerande men för att de ska kunna få fram sin poäng och behålla publikens intresse är det viktigt att de kan släppa loss lite också. Det är en av utmaningarna med att vara moderator.

Karin har tre krav på ett uppdrag för att hon ska ställa upp som moderator.
– Jag är otroligt populär som moderator och får många förfrågningar från alla möjliga håll. Mina villkor är att det ska få vara lite humor i allvaret men också att det ska finnas allvar och en seriositet i ämnet. Mitt tredje villkor är att jag inte ställer mig på en ojämställd scen. Är det bara gubbar går det bort, säger Karin.
– Min popularitet gör att jag faktiskt har möjlighet att påverka sådana saker. Det gör att de som vill boka mig får tänka till och titta på statistiken på scenen. Det är nyttigt.

Karin vill inte peka ut någon session i East Sweden Arena som den mest intressanta.
– Det är för svårt. Det är så många riktigt intressanta ämnen som ska tas upp, säger hon.
– Jag gillar när det handlar om regionen, att man framhäver den och de fördelar som finns där. Mina fokusområden är annars teknik, digitalisering, entreprenörskap och framtidsvisioner. Det är mycket av det också. Det ska bli jättekul!
2015 blev Karin utsett till Almedalens Hetaste Twittrare.
– Jag kommer att twittra i år också, förstås. När jag inte står på scen livesänder och twittrar och kommenterar jag en hel del. Jag tycker det händer så mycket intressant under Almedalsveckan som är värt att uppmärksamma, säger hon.
– I år, när jag inte står på scen, kommer jag framförallt att gå på alla sessioner som handlar om psykisk ohälsa och stress. Jag vill veta vad som sägs och görs inom det området eftersom jag tycker att det är otroligt viktigt. Vi lever i en värld där stressen påverkar så ofantligt många människor och jag är riktigt förbannad på hur det ser ut i arbetsmiljön, hur klimatet är och hur vi ser på arbetstid.

Karin menar att stressen som många upplever inte tas på allvar.
– Det är en folkhälsosjukdom. Politikerna verkar inte fatta hur mycket det kostar samhället, säger hon.
– Jag har själv bränt ut mig två gånger och jag är fortfarande på väg tillbaka från den senaste gången.
Första gången visade det sig fysiskt.
– Jag var i den klassiska positionen att dygnets timmar inte räckte till. Jag hade småbarn och jobbade jättemycket. Mina egna krav på mig själv som mamma var jättehöga, berättar Karin.
– Kroppen lade av. Jag blev chockad av att stress kunde ta så hårt.
Hon var inte sjukskriven så länge den gången.
– Av en slump hamnade jag på en kurs i stand-up, berättar hon.
– Jag tänkte att jag behövde ta en paus och göra något helt annat. Planen var att gå en akvarellkurs men det enda som fanns just då var en kurs i stand-up.

Att en liten kurs kunde leda till en helt ny karriär hade hon inte gissat då.
– Jag hade aldrig varit fokuserad på att vara rolig innan. Jag tyckte inte att jag hade fötts med något Funny-bone, säger hon.
– Men jag insåg att humor inte är medfött. Det går alldeles utmärkt att träna upp det och det är fantastiskt vad välgörande humor är! Jag mådde så otroligt mycket bättre av att helt enkelt ha kul. Att försöka hitta det roliga i all tragedi. Det var verkligen min räddning från utbrändheten då.
Andra gången Karin brände ut sig var det hjärnan som lade av och stressen kom mer inifrån.
– Jag kände att jag höll på att gå in i väggen. Det var när jag jobbade som programledare på Plus på SVT, berättar hon.
– Det var ett drömjobb. Jag har alltid gillat konsumentjournalistik och att ifrågasätta, hjälpa människor och testa olika saker. Det var fantastiskt roligt.
Men det hade ett pris.
– När jag började se varningssignalerna slutade jag med allt. Jag flyttade till landet, till Östersund, och gjorde allt rätt. Jag läste på om stress och utbrändhet och det blev som ett projekt att inte bränna ut mig, säger hon.
– Så det var det jag gjorde. Den inre stressen att inte bränna ut sig, att göra allt så rätt, var det som gjorde att det blev som det blev. Min hjärna lade av. Jag tappade minnet. Kom inte ihåg hur man skriver eller läser. Det var bara helt tomt.

Karin, som tidigare varit så kreativ och snabbtänkt, blev plötsligt inget av det.
– Jag tror att det största problemet var att jag slutade göra det som var roligt. Jag prioriterade bort stand-upen och allt annat som bara var kul, säger hon.
– Jag höll på med en bok om humor och arbetsmiljö och gjorde precis det jag skrev att man inte skulle göra.
Vägen tillbaka har varit lite längre den här gången.
– Mitt dåliga minne har påverkat mig mycket. Jag började arbetsträna med stand-up i höstas och då kunde jag bara hålla på utantill i två minuter, säger Karin.
– Jag har lagt på mer tid successivt och nu är jag ute med min nya show som är en timme och en kvart.

Karin åker på turné med sin show under året.
– Eller turné och turné, jag gör en show och sen går det någon vecka innan jag gör nästa. Det blir för mycket annars, berättar hon.
– Det är mycket resande när man är på turné och jag har liksom bara en viss mängd energi varje dag. Det gör att jag måste prioritera ganska hårt och se till att få den vila jag behöver. Efter den här intervjun, till exempel, kommer jag inte orka göra så mycket mer idag.
Bristen på energi har förstås påverkat mycket av hennes arbete men hon säger att det går att göra anpassningar.
– Nu under våren har jag spelat in ett motorprogram för Sveriges Radio. Det handlar om människans relation till bilen. Vi har åkt runt en del i landet och det har varit jättekul. När jag fick frågan om jag ville göra det programmet sade jag direkt att då kan vi inte planera några långa inspelningsdagar och vi måste ta paus ganska ofta, berättar Karin.
– Redaktionen har varit jättebra och det har gått hur bra som helst att anpassa jobbet efter mina behov. Jag tror faktiskt att mitt behov av paus har hjälpt andra i projektet också. Vi behöver alla ta det lite lugnare på arbetet. Det känns som något litet positivt som kommit ur mina problem.

Det har även kommit en bok ur utbrändheten. Den heter Nu är det kul igen: från utmattning till arbetsglädje.
– Boken hade jag påbörjat redan innan jag brände ut mig och den hamnade på hyllan ett tag där. När jag började må bättre kunde jag fortfarande inte skriva så mycket själv så jag har berättat stora delar av den för en journalist, Jessika Devert, och så har hon skrivit ner den, berättar Karin.
– Jag lyckades till slut, och med mycket möda, skriva förordet själv i alla fall.
Boken handlar om att använda humor för att må bättre på jobbet.
– Det är otroligt viktigt med skratt. Många arbetsgivare underskattar vikten av att ha roligt. Humorn, eller snarare bristen på den, är en viktig signal på hur man mår. Om man slutar ha roligt när man går till jobbet är det ett tecken på att något är fel och att situationen behöver ändras, säger Karin.
– Jag har fått många förfrågningar om att komma och prata om arbetsmiljö och jag håller workshops och föreläsningar för företag. Det finns studier som visar att personal som har roligt på jobbet inte bara trivs bättre utan också jobbar bättre, är mer effektiva och mer motiverade.
Karin berättar också om en studie om psykisk hälsa och humor.
– Det finns jättemånga studier som visar på vikten av fysisk motion för att motverka stress och depressioner men i dagarna kom en studie som visade att det är minst lika viktigt att ha roligt, säger hon.
– Motion triggar tillväxten av nya hjärnceller men för att de ska finnas kvar måste man också utsättas för en rolig miljö.

Utöver föreläsningar, stand-up och moderatoruppdrag är Karin frilansjournalist.
– Jag skriver framförallt om teknik. Just nu håller jag på med en routerguide för NetOnNet. Jag jobbar för dem med att skriva guider och manualer och förklaringar. Till exempel om man ska köpa en PC och inte vet så mycket om datorer har jag skrivit en guide om vad som är vad i en laptop, berättar hon.
– Jag tycker att det är en viktig demokratifråga att alla ska ha möjlighet att förstå den teknik som finns och hänga med i digitaliseringen.

Det var av den anledningen Karin var med och startade bloggen LillaGumman.
– Det som skrevs om teknik framställde det som något väldigt komplicerat som bara vissa människor kunde jobba med. Framförallt framställdes det som något som var för svårt för tjejer. Lilla Gumman-bloggen var ett sätt att tillgängliggöra teknik, att förklara komplicerade saker på ett sätt som alla kan tillgodogöra sig, berättar hon.
– Vi har väl alla känt oss som en liten gumma som inte förstår någon gång och väldigt många kvinnor har blivit kallade Lilla Gumman av någon som tycker att de vet bättre.
I och med att hon skapat en blogg med det namnet har hon förstås blivit kallad Lilla gumman-Karin men hon menar att hon fortfarande kan bli bemött med en Lilla gumman-attityd.
– Senast i förra veckan var det någon som skulle förklara för mig hur det ligger till. Trots att jag är väl insatt i ämnet, berättar hon.
– Tack och lov händer det mer och mer sällan. Det har blivit mycket bättre. Det var också därför vi kände att vi kunde lägga ner Lilla Gumman-bloggen.

Bloggen sköttes helt ideellt och startades av Karin och Johanna Ögren. När de slutade var de åtta skribenter på bloggen.
– Vi kände att vi inte hade tid att fortsätta och att vi ändå kommit så långt att teknik inte längre betraktades på samma sätt, berättar hon.
– Jag fortsätter mitt jobb med att förklara komplicerad teknik på ett enkelt och roligt sätt i andra former nu.
Karins teknikintresse har alltid varit stort. Hon var också en av de första IT-journalisterna i Sverige.
– Jag läste kulturvetenskap och jobbade på studentradion i Lund. Lunds universitet var tidiga med att ha datorer och jag tyckte det var intressant, berättar hon.
– Av någon anledning låg IT under kultur på Sveriges Radio så när jag fick jobb på SR i Växjö bevakade jag IT. Växjökontoret var också först med att digitalisera sig.

Veckans fångst på nätet hette den första radiopunkten Karin jobbade med.
– Jag berättade om vilken ny hemsida som kommit i Sverige under veckan. Sen dess har det rullat på i en otrolig fart med digitaliseringen och utvecklingen av tekniken, säger hon.
– Det är svårt för även mig som är väl insatt att hänga med.

Men Karin är positiv till utvecklingen.
– Teknik är bra verktyg. Vi är i en omställning nu och det gör lite ont att ställa om men jag tror att det kommer att bli bra. Vi behöver bara inse att det är vi som styr tekniken, inte tvärtom. Det är vi som gör tekniken. Vi behöver bara förhålla oss till den på ett bra sätt, säger hon.
– Många blir stressade av att chefen skickar mejl på lördagskvällen men om man är medveten om att man själv väljer när man läser mejlet, att man själv styr över tekniken, behöver inte stressen vara så stor.

 

TEXT: Karin Wiklund
FOTO: Lieselotte van der Meijs